Det är inte alltid lätt att mötas

När någon har mist en familjemedlem eller en nära och kär vän så förändras ju allt. Det är inte alltid så lätt att mötas om det har gått en tid sedan något hänt. Det är inte lätt för de drabbade och det är inte lätt för människor runt omkring. Vad säger man? Ska man fråga hur det är? Krama om?

Av någon anledning så är det första mötet det allra svåraste. Har man en gång träffats så är det första steget taget och det är så mycket enklare nästa gång.

En sak är säker, det är inte farligt att gråta. Sorg är ingenting annat än kärlek och saknad efter en person man vill ha hos sig. När tårarna kommer så är det ju bara ett tecken på sorg, som är just kärlek och saknad.

image38
  I lördags tände vi ljus i Uppsala domkyrka för vår Marcus.
Det blev plötsligt en stund då jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Det var nästan så att känslan av glädje gjorde sig påmind.

Varmare här i norr

Enligt väderprognosen ska det bli varmare under hela dygnet nu till veckan. När nätterna är varmare smälter också isen med betydligt högre hastighet.
I Kågefjärden är det nu mestadels öppet vatten, bara längst in mot småbåtshamnen ligger det kvar en issörja.

I fredags hade Marcus namnsdag och på kajkanten stod en namnsdagsblomma och en marschall. Det var så fint!

image37
27 april 2008

Isläget i Kågefjärden

Vi får frågan om isläget lite då och då. Det är fortfarande is kring småbåtshamnen och sågen, trots de varma och soliga dagarna. Längre ut i fjärden har de öppna stråken blivit större men i vikarna ligger isen kvar. Under onsdagen bröt isen i snabb takt och det öppna vattnet sträcker sig en bit innanför Orrholmen.

När isen försvunnit helt kommer våra finska vänner (www.etsintavene.net) tillbaka och fortsätter sökandet. Vi ska ringa dem så fort vi ser att isen är borta och att temperaturen i havet har stigit ett par grader.




image37

Så här ser det ut vid småbåtshamnen idag den 23 april 2008.

Söndag den 20 april

Söndagar har blivit speciella dagar för oss. Söndagen den 20 januari var för exakt tre månader sedan. Då hade vi ingen aning om vilken vändning livet skulle ta. Vi kunde aldrig tänka oss att vi skulle kunna drabbas av en olycka på det där viset. Det vill ingen gå omkring och tänka och det ska man ju inte heller tänka.

Just nu funderar vi mycket på hur det går med isen i Kågefjärden och vi åker då och då dit och tittar efter hur det ser ut. Igår åkte vi längst ut i Kågefjärden, ute vid Kågeön. Isen låg på fjärden, långt utanför Bergskäret och tornade upp sig som en isbergskant någon kilometer längre ut mot havet. Kågefjärden verkar vara isigast av alla fjärdar i havet. Det är bara ett stråk mitt i fjärden som är öppet just nu.

Vi satt i solen och pratade och fick plötsligt höra motorljud ute på havet. En båt? Det var ju omöjligt med all is. Det visade sig vara Kustbevakningens svävare från Luleå. De hade vägarna förbi och hade även som uppdrag att gå in i Kågefjärden och leta efter Marcus. Det kändes lite märkligt att vi råkade vara där just den halvtimme de var inne i fjärden och letade.



Från Kågeön och västerut in mot Kåge. Fortfarande is.
image36
                                                                Norr om Kågeön. Svävaren längst bort i bild.

Avslag

Den 6 februari 2008 skrev vi en ansökan som tog oss en hel dag att få ihop. Det var två sidor på en blankett som skulle fyllas i. Det var inte mängden text som gjorde att det tog sådan tid, det var innehållet.

Eftersom Marcus hade försvunnit i havet, och vi bara hade hittat hans skoter, så räknades han bara som försvunnen. Den här dagen satt vi och fyllde i en ansökan om dödsförklaring för att skicka till Skatteverket. En ansökan om dödsförklaring, det gick inte att läsa den rubriken utan att gråta.

Det var oerhört smärtsamt att skriva ner hela händelseförloppet kring hans olycka, det var som att återuppleva det där hemska dygnet den 20 januari en gång till. Till slut hade vi fyllt i allt som behövdes på blanketten och vi skickade även med en kopia på polisrapporten till Skatteverket. Nu var det iallafall  gjort.

Igår kom ett brev från Skatteverket i Solna. Vi hade får avslag på den här ansökan. Vi skulle återkomma om ett år med en ny ansökan. Ibland är det svårt att förstå de regelverk som finns i vårt land. Vem skulle hitta på en historia som den här? Ibland känns allting så obegripligt. Hur kan man få avslag?

Som en motvikt till byråkratiskt krångel behövs någonting hjärtligt. Två pojkar som är sju år gamla har sytt den här fina nallen. Den innehåller både arbetsflit och en jätteportion omtanke. Det gör en glad.

image36

Tänd ett ljus


image34
Igår tände Sverige ett ljus för Engla. Låt ljuset fortsätta lysa många kvällar och låt det lysa för både Engla och andra nära och kära som du tänker på.

Det är viktigt att stanna av ibland och samla tankarna kring det som är viktigast för oss. Våra medmänniskor. Vår medmänsklighet.

Det är inte alla vi älskar som finns kvar med oss här på jorden. De människor som vi älskar finns alltid kvar i våra tankar. Det kanske är det som är att finnas. Att finnas i andra människors tankar.











Frågor om minnesfonden

Vi svarar gärna på frågor om minnesfonden om du skickar ett mail till vår adress [email protected]

Vi kan berätta att det kom in ca 50 000 kronor i samband med minneskvällen (Plusgiro och Merbrurken i kyrkan).

Hälften av pengarna har vi skickat till den finska stiftelsen, två separata insättningar. Vi räknar med att ge dem ytterligare ett bidrag när de kommer hit nästa gång.

Insamlandet till fonden fortsätter och vi kommer att använda de pengar som finns i fonden till arbetet med att förbättra säkerhet och räddning för skoteråkare. Vi kommer att samla kunniga och intresserade människor i detta arbete. Så småningom kommer ni att kunna läsa mer om arbetet här i bloggen.

Det finns också en hemsida, där ni kan läsa om Marcus och vår minnesfond. Innehållet på hemsidan är i stort sett det samma som här i bloggen men hemsidan har ett annat upplägg och utseende.

www.marcusminnesfond.se


image33

Kågefjärden i april 2008

En bit av vår vardag

Marcus kom aldrig hem efter skoterfärden den 20 januari 2008 och skotern hittades på havets botten. För oss är sorgen så enormt stor. Vi hade en minneskväll som så många delade med oss, som stöttade oss. Marcus finns inte med oss här på jorden längre.

Som ni alla säkert vet har vi fått jobba hårt med sökandet efter honom. Eftersom vi inte har hittat honom räknas han bara som försvunnen. Vårt samhälle accepterar inte honom som död, det kan ta ett par år innan det ändras.

För oss innebär det att posten till honom fortsätter att komma. Just nu har vi fått hans deklaration som ska lämnas in med en underskrift. Annars kan det bli påföljder om den inte kommer in.

Vi har hamnat utanför den svenska mallen för hur saker och ting ska gå till. Man måste vara hittad för att räknas som död. Det finns ingen myndighet i Sverige som ansvarar för eftersök av försvunna personer. Man måste lämna in sin deklaration om man inte är död...


Det finns, som tur är, så mycket kraft och handling i människor vi möter som gör att man ändå kan överse med tråkig byråkrati. 
Till minneskvällen hade någon förberett sig med att måla en sten och ta med den till kyrkan. Vi hittade den på bordet bredvid Marcus foto. Det finns så mycket värme och omtanke i den stenen. Tack!

image32



Alla fina kommentarer

Det är många som skriver så fina kommentarer till våra inlägg i bloggen. Tack för era ord! Varje gång vi läser ord som visar engagemang och medkänsla så blir vi en liten bit starkare.

Det kommer ibland in kommentarer på inlägg som funnits med ett tag, titta gärna längre ner på sidan om ni vill läsa dem.

Förra veckan kändes det som om våren gjort sitt intåg här i Skellefteå. För oss betyder vår framför allt att ismassorna ska ge med sig. Idag är det minusgrader och snö i luften så våren känns betydligt längre bort.

Vi har fått telefonsamtal, via tolken, från Reino i Finland. Han vill att vi framför ett stort tack till alla er, som genom vårt Plusgiro, skickat bidrag till deras stiftelse, www.etsintavene.net . Det är pengar som verkligen kommer till användning och för vår del innebär det att de har möjlighet att komma tillbaka hit när isarna har försvunnit för att fortsätta sökandet.



image31

10 veckor och 2 dagar

Det har gått 10 veckor och 2 dagar sedan olyckan förändrade allt här hemma hos oss. Det går inte att undvika att räkna veckor, dagar, suckar...
Vi har varit i kontakt med andra föräldrar som mist barn och börjar förstå att de räknar år. Det känns skrämmande.

Det finns en förening för familjemedlemmar som mist barn eller syskon. Där kan man möta andra i liknande situation och ge varandra stöd. Jag lovar att det behövs. Föreningen heter FEBE och bildades efter den tragiska bussolyckan då 12 barn och även några föräldrar från Kista miste livet. Om du vet om någon som kan behöva den här kontakten så är adressen till deras hemsida:
http://www.febe.net

Under påsklovet var vi några dagar i fjällen. Det var verkligen inte lätt att sätta sig i bilen och åka mot ett semestermål där Marcus alltid varit med.
Förra året grävde han och hans kompisar en snögrotta högst uppe på fjället. Vi tog med oss den här bilden och den gjorde också att vi vissa stunder kunde känna det som om han fanns där med oss.


image30


























Hemavan 2007

RSS 2.0