Minnesfonden
Under minneskvällen riktade vi några särskilda tack till alla som stöttat oss under den tid som varit.
Vi vill tacka:
Kåge båtklubb - som ställt upp med lokal så många gånger. Vi skickar den tänkta hyran till den finska stiftelsen.
Morö Backe kyrka- som varit ett stöd för både oss och ungdomarna samt hjälpt oss att ordna minneskvällen.
Simpan, Skelleftedykarna och dykare från räddningstjänsten - för ett uthålligt och bra jobb.
Friluftsfrämjandet i Frostkåge- för iskunskap (Per Landström) och sökning söndagen den 27 januari.
Dykarna på I 19 i Boden - för dykinsatser under tre dagar i februari.
Den finska stiftelsen, Etsintaveenen - för deras insatser, kunskap och engagemang.
Kustbevakningen och Sjöfartsverket - för deras insatser med lotsbåt, ROV mm under januari.
Kågedalens skoterklubb - för praktisk hjälp under de första dygnen efter olyckan.
Alla fantastiska vänner - som ställt upp med praktisk hjälp och mänskligt stöd.
Alla underbara ungdomar - som fått oss att tro på en bra framtid.
Nästa steg i arbetet med minnesfonden är att samla kunniga och intresserade personer, när det gäller räddning och säkerhet, och lägga upp planer för fortsatt arbete.
Vi är öppna för idéer kring detta från alla. Ni kan skriva till oss här i bloggen eller på adressen:
[email protected]
Kågefjärden i slutet av januari 2008
En personlig hälsning
Om du vill skriva en personlig hälsning till Marcus kan du göra det under det här inlägget.
Klicka på "Kommentar" här under och skriv det du vill säga. Du kan vara anonym om du vill, men du får naturligtvis skriva ditt namn om du önskar det.
Det kan dröja ett tag innan kommentarerna syns i bloggen eftersom de först ska godkännas.
Våra finska vänner
Vi har nu gjort en första inbetalning till den finska stiftelse som hjälpt oss med att söka efter Marcus. Stiftelsen arbetar helt idéellt och finansierar sin verksamhet helt och hållet med frivilliga gåvor. Dessa frivilliga gåvor ska räcka till bensin, reparation av utrustning mm.
Om ni vill ha fler uppgifter kan ni maila oss på:
[email protected]
Under sex dagar arbetade Reino med flera ute på isen på Kågefjärden. De har också erbjudit sig att komma tillbaka när det blir öppet vatten. Då kan de ta med sig båt med sonar (en typ av ljudradar) samt hundar som är utbildade för att söka på vatten.
Reino, som ansvarar för själva arbetet med att söka, har hittat 103 människor som drunknat under de år han arbetat med detta. Det var en egen upplevelse med en nära anhörig som drunknat som gjorde att han startade med detta.
Under åren har han utvecklat teknik, kunskap och tillvägagångssätt för att nå målet. Han använder också välutbildade hundar, labradorer.
Han berättade för oss att han hade sålt hus och andra ägodelar, t ex en Rolex klocka, för att kunna köpa den utrustning han behöver för sitt arbete. Han menar att det skänker honom större glädje att kunna hjälpa andra människor än att att äga dyra prylar.
Vi vill att ni ska veta att ni, tillsammans med oss, har varit med och stöttat en stiftelse som arbetar helt och hållet utifrån sitt hjärta.
Reino, Sinikka och Evald arbetar med kamerautrustningen.
Arbetet med att söka pågick till sent på kvällarna.
Reino vid datorskärmen.
Stiftelsens hemsida, som är på finska, finns på den här adressen:
Att tända ett ljus
Du finns i våra tankar varje dag Marcus. När vi tänder ett ljus känner vi oss extra nära dig.
På kvällarna lyser det ibland i islyktorna som står på den plats där vi hittade skotern.
Gå alltid tillsammans med någon annan om du ska ut på isen. Ha på dig isdubbar och flythjälpmedel. Ta reda på hur isen bär innan du går ut.
Tack till er alla!
Tillsammans med er blev minneskvällen den 14 mars ett vackert minne som vi alltid kommer att bära med oss. Vi fick så mycket styrka av att ni fanns med oss och kunde dela vår sorg.
Vi vill också tacka för de generösa bidrag som kommit in till Marcus minnesfond. Ni kommer att kunna följa arbetet med fonden här på vår blogg.
Vi hoppas också att ni kommer med kommentarer och förslag på hur vi kan arbeta med detta. Vi har valt att använda oss av en blogg just av den anledningen, att vi ska kunna föra en dialog. Vi vet ju hur mycket kraft det finns när vi samarbetar och använder oss av våra kontaktnät.
Designen på den här bloggen har gjorts av Marcus vän Julia Lundqvist. Tack Julia, det här hade vi inte hunnit ordna med utan din hjälp!
Ni kan också maila idéer och synpunkter, om ni inte vill skriva i bloggen. Adressen är:
[email protected]
Islyktan som står där skotern hittades.
Blommor från minneskvällen.
Här är ett brev från pappa Leif som han läste upp vid Kågefjärden den 14 mars 2008:
Hej Marcus !
Jag är så stolt att få vara din pappa.
Tänk att DU som bara fick leva i 18 år kunde lära oss så mycket gott. Du lärde oss om empati och medkänsla.
Vi har fått lära oss om allt gott som finns hos våra vänner och hos alla dina kompisar. Det är helt ofattbart hur mycket stöd och hjälp vi har fått från de vi känner.
Det är också allt detta goda som gör att vi orkar gå vidare i livet.
Jag vet att du inte vill att vi ska vara ledsna.
Jag vet att du vill att vi ska vara glada.
Man brukar säga att man skall dela glädje och sorg - som om det vore två olika saker. Men jag tror det är samma sak - bara olika sidor av samma mynt.
Därför tror jag att det är så viktigt att vi får känna glädje, när vi tänker på dig.
Jag fyller ju snart år - 30 år och några månader.(Obs! Leifs eget lilla skämt mellan honom och Marcus) Vi hade planerat att göra en resa tillsammans - bara du och jag. Men den resan hann vi aldrig göra.
Men jag tror att vi kommer att få göra en resa tillsammans - ändå. Om ett litet tag. Jag vet att du sitter och väntar ... (och då skall vi göra något riktigt roligt, något som är lika roligt som att köra skoter).
Jag är så stolt att få vara din pappa.
Tack för allt det goda
Älskar dig
Pappa
Marcus Degerman
En bild av vår Marcus
Marcus föddes den 11 januari 1990 på Skellefteå lasarett. Den natten, då vi vankade av och an på förlossningen, brann det i centrala stan, ett helt kvarter.
Marcus var en glad och öppen bebis som visade stort intresse för sin omgivning. Hans leende kunde få många på fall, till och med de som hade lite skräck för bebisar.
Redan när han var 1 år och 4 månader blev han storebror. Hans lillasyster Martina föddes den 13 maj 1991. Mor och syster försvann iväg till Uppsala eftersom lillasyster måste opereras dagen efter födelsen.
Marcus visade sig bli en storebror helt utan avund. Han älskade sin lillasyster och kallade henne för "Gomman". Han var omtänksam och mjuk mot henne och så här i efterhand kan vi föräldrar få oerhört dåligt samvete för att vi inte förstod hur liten han egentligen var. Det var nog hans empatiska förmåga som hade visat sig så tidigt i hans liv som fick till följd att vi behandlade honom som om han var äldre än vad han egentligen var.
Marcus var en social liten pojke som snabbt sökte sig ut mot andra utanför hemmets väggar. Han fick många kamrater bland grannbarnen på Takdroppsgatan och han älskade att besöka öppna förskolan på Morö Backe kyrka. Där det var liv och rörelse, där trivdes Marcus. Vännerna från Takdroppsgatan har han fortsatt att umgås med även då vi flyttat därifrån.
Något som hände lite då och då under Marcus första år var att han ibland bara var borta. Det kunde hända i en affär, på ett nöjesfält eller hemma i kvarteret. Det var mer än en gång både vi och våra grannar var ute och letade efter honom. Han hade en röd liten Bobby car som han sparkade sig fram vid dessa utflykter.
När Marcus var 2 ½ år började han på dagis, Månen. Han trivdes utmärkt med både barn och personal där och fällde aldrig en endaste tår när han lämnades där. Lika bra tyckte han det var när han som 5-åring fick byta till avdelning Solen. Hans fröken Britta blev en mycket viktig person i hans unga liv.
En händelse Marcus själv berättade om från avdelning Solen var när han hade tagit en marmeladburk i köket och gömt sig bakom en soffa och ätit. Han hade tryckt i sig nästan hela burken innan han blev upptäckt.
Somrarna för Marcus var lika med att åka till sommarstugan utanför Örnsköldsvik, Gullvik. Tidigt blev han en del av den sociala gemenskapen bland barnen som bodde där. Han umgicks med Robin och Robert hela somrarna och åkte även själv till Gullvik vintertid för att träffa dem. Han hade ett liv och en tillvaro både i Skellefteå och i Gullvik. Det här är också kontakter han har hållit fast vid.
De sista somrarna har han sommarjobbat i Örnsköldsvik och på så sätt kunna vara i stugan, som ligger på stranden, hela sommaren.
När Marcus skulle börja ettan i skolan flyttade vi till Molnstigen på Morö Backe. Det var ingen långväga flytt men ändå en förändring på många sätt. Han fick nära till skolan och han fick många nya vänner. En av pojkarna i kvarteret, Joel, blev snabbt en nära vän som han fortsatte att ha daglig kontakt med och som han också gick tillsammans med i gymnasiet. En dag utan Joel var ovanlig.
Marcus trivdes bra i skolan och bra med de lärare han hade. Han lade inte ner så mycket möda på skolarbetet men hade turen att klara skolarbetet bra. Matematik var nog ett favoritämne. Han hade också god allmänbildning och kunde förstå sammanhang, helt enkelt en tänkare.
På en rast, när han gick i sexan, bröt han benet. Han och en kompis hade nog varit lite heta mot varandra under en fotbollsmatch och kompisen landade på Marcus underben. Det visade sig att benet var av på tre ställen. När Marcus vaknade upp på sjukhuset var det första han ville göra att ringa till sin kompis. -Hur tror du han känner sig, sa han till oss. Han ringde till sin kompis och försäkrade honom att allt var så bra, han skulle inte oroa sig.
När Marcus skulle börja sjuan var det dags att byta skola och klassen skulle också delas. Till en början var han otroligt upprörd över klassindelningen. Det var bara två killar och två tjejer från hans tidigare klass. När han väl träffat sina nya klasskompisar blev han som en omvänd hand. Han tyckte att alla var jättetrevliga. Det visade sig också bli en klass med ovanligt god sammanhållning, positiv syn på alla lärare och de arbetade målmedvetet för att genomföra en klassresa. De åkte tillsammans till Göteborg och hade det toppen.
Marcus gjorde flera resor, både på egen hand och tillsammans med familjen. Han älskade att resa och hade också flera resor inplanerade det här året.
Han gjorde många resor med sitt curlinglag, han reste med ett basketlag till Danmark, han reste två gånger till Gotland som både konfirmand och som konfirmandledare. Med familjen besökte han bland annat Mallorca, Teneriffa och Thailand.
Under en resa till Turkiet med sina farföräldrar gav han bort det sista i sin reskassa till behövande. Farmor och farfar var mycket rörda över hans gest.
Hemma i huset hade vi en egen ungdomsgård, Marcus rum. Hans rum var stort och det var många besökare hos honom varje kväll. Vi snubblade fram bland skor, cyklar och mopeder men det var ju just det som var syftet med hans rum, att han skulle vara hemma och trivas där. Marcus trivdes bland sina vänner så alltså blev det fullt hus här hos oss.
Marcus var intresserad av att fotografera och filma. Han har åtskilliga mappar i sin dator med sådant material. Han var kompisgängets fotograf.
Han var också musikintresserad och var den som plockade fram många nya låtar som andra var med och lyssnade på. Han gillade många olika typer av musik och han brände ofta ihop en ny skiva till t ex en resa, eller annan speciell händelse.
Det är inte helt lätt att hitta några typiska Marcus-låtar eftersom han hade så otroligt mycket musik.
Drömmen om att ha en egen skoter hägrade länge för Marcus. Övriga familjemedlemmar hade inget intresse alls för skotrar. Marcus jobbade själv ihop pengar så han kunde förverkliga sin dröm. I oktober 2007 stod hans gula Lynx hemma på gården. Han var stolt och lycklig.
Jullovet passerade utan snö, en väntan som var otålig. Söndagen den 20 januari hade det snöat ordentligt och han skulle äntligen få ge sig ut på en lite längre skotertur. - Idag ska jag köra skoter, sa han då han vaknade den morgonen.
Han körde iväg, lycklig och med lite extra bensinpengar i fickan, för att möta några kamrater. Det sista jag såg av honom var ett stort leende.
Säkerhet
Det finns många förbättringsområden när det gäller säkerhet för skoteråkare. Vi har tänkt på hur många olyckor det sker per körd mil med skoter jämförelsevis med körd mil med bil. Det fanns en tid när vi skrattade åt säkerhetsbältet i bilarna...
Hur ser utbildningen ut när man tar skoterkortet? Saknas något?
Vilken utrustning ska finnas med på en skoter?
Behöver det vara lag på att man ska ha skoterhjälm?
Räddning
Vi trodde att en helikopter med värmekamera letade efter Marcus den första natten efter olyckan. Det kom visserligen en helikopter efter ett antal timmar, men utan värmekamera. Det var en mörk januarinatt.
Det finns ingen räddningshelikopter i Västerbotten. Har vi råd att vara utan snabb hjälp?
En räddningshelikopter med värmekamera hade inte kunnat rädda Marcus liv, men kunde kanske ha hittat honom om den snabbt hade varit på plats. Det kunde ha betytt mycket för oss.
En olycka kan hända igen. Hur behöver vi vara förberedda?
Eftersök
Vi har fått argumentera hårt för de insatser som polisen gjort när det gäller eftersök. Polisen pratade med oss om att avbryta sökandet redan 20 timmar efter det att jag anmält Marcus försvunnen.
Den 24 januari hade de definitivt bestämt sig för att avsluta allt sökande och skickade två poliser hem till oss för att meddela detta.
Vi kunde inte acceptera detta beslut utan lyckades efter hård argumentation få till stånd ännu en dags sökande med ROV, en robot med kamera. Villkoret från polisen var att vi nöjde oss med en dag, annars skulle det inte bli någonting. Vad svarar man då som förälder? Jo, en dag. Just då fanns inget val.
Via goda vänner och många andra engagerade medmänniskor har vi fått hjälp att hitta nya vägar. En vän till oss kontaktade en person inom försvaret och vi pratade sedan med ansvariga på I19 i Boden så att fyra dykare kom hit och dök under tre dagar. Vi gjorde upp med försvaret att de kunde ta på sig uppdraget utan ersättning, vilket vi tror var en förutsättning från polisens håll. Här mötte vi duktiga yrkesmänniskor som visade stor förståelse för våra önskemål och den tragiska situation vi befann oss i.
En annan vän till oss kände till en finsk stiftelse som arbetade med att hitta drunknade personer. Vi fick en hemsida, på finska, och kunde genom en tolk få den översatt. Genom tolken fick vi telefonkontakt med stiftelsen och en vecka senare var arbetet i full gång ute på Kågefjärden. Här hade vi mött människor med kunskap, engagemang och insikt. De hade med sig mycket ändamålsenliga utrustningar, lång erfarenhet och en outröttlig arbetsiver. De gav oss ny kunskap och nytt hopp om att hitta Marcus. De kommer gärna tillbaka igen och hjälper oss med sökandet.
Den finska stiftelsen har små ekonomiska tillgångar men, som sagt var, bra utrustning och mycket kunskap. De tar inte betalt för sitt arbete men behöver pengar för att överhuvudtaget kunna resa till de olika uppdragen, bensin, reparation av utrustning mm. Vi har på nära håll sätt hur de arbetar och att de inte gör detta för egen vinnings skull.
Vi kommer att stödja stiftelsen ekonomiskt så att de kan fortsätta med sitt värdefulla arbete. Ni kan hjälpa oss med detta genom Marcus minnesfond.
Polisen vill ha bild på Marcus kläder
Igår var det 7 veckor sedan olyckan inträffade.
PlusGiro Marcus minnesfond
Ni kan läsa om stiftelsen på:
www.etsintavene.net
(Texten är endast på finska.)
PlusGiro nr till fonden är 151 09 31-7
Kommentera gärna våra inlägg direkt i bloggen.
Ni kan också skicka ett mail till adress:
[email protected]
Minneskvällen den 14 mars 2008
Fredagen den 14 mars 2008 klockan 17.00 samlas vi i Morö Backe kyrka och håller en avskedsgudstjänst för vår älskade vän Marcus.
Efter kyrkan åker vi ut till Kågefjärden där vi tänder ljus och marschaller. Ta gärna med egna ljuskällor.
Ta vanliga kläder som du trivs i. Tänk på att vi också kommer att vara ute en stund under kvällen.
Vi har öppnat en minnesfond i Marcus namn där vi ska arbeta för säkerhet och räddning för skoteråkare.
PG 1510931-7
Du behöver inte anmäla dig. Alla är välkomna!
Ingrid, Leif och Martina Degerman
