Foton från Minneskvällen

Vi som ofta har kameran med oss hade det inte under Minneskvällen den 14 mars. Den kvällen var all vår koncentration riktad mot Marcus.

Det kanske var någon av er läsare som fotograferade den kvällen? Vi skulle gärna vilja ha bilder om ni har några. Hör gärna av er på marcusminnesfond@live.se Du kan också skriva en kommentar här i bloggen.

Det stöd vi fick från alla er som var där den kvällen kommer vi aldrig att glömma. Den värmen vi fick känna då och det faktum att ni är så många som följer vad som skrivs här ger en otrolig energi. Det är ni som ger oss vind i seglen framåt. Alla ni som på ett eller annat sätt finns där.


Marcus foto i kyrkan under Minneskvällen. Mats Björk var vår präst som gav oss mod.


Islyktan ute på Kågefjärdens is dit vi åkte senare under kvällen.

Länkar

Det är lätt att man känner sig helt ensam i världen när man drabbats av sorg i familjen. I vårt fall skulle jag önska att det inte fanns någon annan som varit med om eller kommer att vara med om att förlora ett barn. Det är så fel på turordningen. Det ska inte vara så här.

En fördel med Internet är ändå att vi kan få möjlighet att knyta kontakt och lära oss av andras erfarenheter. Andra som har samma eller liknanade oönskade erfarenheter. Tragiskt nog så är vi inte den enda familjen som drabbats.

Längst ner till höger i bloggen har jag börjat lägga in länkar till andra sidor. Det är både till organisationer och till privata minnessidor. Det är bara början på en länksamling. Vi tar gärna mot förslag på fler länkar som passar in i sammanhanget.

´
Några rönnar med praktfull höstskrud. Än har inte allt blåst bort


Kameran var alltid med

Kameran hängde nästan alltid med Marcus när han gav sig ut. Han var full av nyfikenhet och ganska övertygad om att alltid fanns det något att fotografera. När han fick sin digitalkamera så ökade fotograferandet än mer. Det blev massor av bilder.

Vi har nog lärt oss det här av våra barn, att vara lite nyfikna och känna en övertygelse att visst kommer vi att hitta något att fotografera. Bara vi ger oss ut och bara vi tittar efter.

Vi som föräldrar kanske tror att det är vi som ska lära våra barn det mesta. Många gånger är det precis tvärtom. Om vi bara hinner lyssna och om vi vågar hitta tillbaka till barnet inom oss. Det är inte fel att vara lite nyfiken.


Bilden togs för fyra år sedan och Marcus var då 14 år. Kameran i handen som vanligt.


Den kallas Zebragruppen

Under april månad i år förlorade en god vän till oss  sin man och deras barn sin far. Förlusten är enorm.
Så går månaderna och vardagen knackar på, det är dags att komma igen på skola och jobb.

"Sorg måste bearbetas", säger vår vän och hon har så rätt. I den del av landet där hon bor erbjuds både hon och hennes barn samtalsstöd i grupp av kommun och landsting. Det är en självklarhet där. Tyvärr finns inga sådana erbjudanden i vår kommun. Konstigt nog ingenting. Vi som troget betalat vår skatt.

Här i Skellefteå ordnar kyrkan samtalsgrupper vid behov, men alla är väl inte med i kyrkan...

Den grupp som ungdomarna i Uppsala deltar i kallas för Zebragruppen. Varför? Därför att sorgen är svart den ena dagen och vit den andra. Den bildar ett randigt mönster.

Det finns bra läsning om hur man kan hantera sin förlust, både för unga och äldre. Här är en användbar länk där du kan hitta böcker som tar upp barn och ungdomars sorg. Rädda barnen 
Många av böckerna finns naturligtvis också på biblioteken. 

Några andra boktips kan du hitta här.


Höst vid Skellefteälven.

Lillasysters ängel

Den här bilden har Marcus lillasyster fixat och trixat lite med.
Hon kallar bilden "Min ängel". Det passar så bra. Han är allas vår ängel.


Allting har en början

Allting har en början, allting har ett slut.
Man vet aldrig hur nästa dag ser ut.
Ena dagen lycka, ena dagen sorg
men alla fina minnen vi samlar
i våra hjärtans minnesborg.

Så börjar en vers som vi fick av en nära och kär vän. Jag vet inte vem som skrivit versen eller var den finns att läsa, bara att den kom till oss för att vår vän tänker på vad som hänt Marcus och för att hon bryr sig om.

Det är så sant att vi inte kan veta vad som händer nästa dag, men vi kan inte gå omkring och tänka det värsta. Det skulle bli olidligt.

Vi brukar tänka att vi ska göra något bra av just den här dagen och tänka på något om Marcus som får oss att le. Det är faktiskt inte så svårt att komma ihåg glada stunder med honom. Han hade många. På så vis var han en lyckans ost.


En sommar har också ett slut, även om värmen gjorde comeback. Men nog syns det ändå att det är höst i strandrågen. Och visst är den vacker hösten, den som nyss har börjat.

Åtta månader

20 september idag, åtta månader sedan olycksdagen.

För bra precis ett år sedan, i slutet av september, togs det här fotot. Så fullt av liv.

Sommaren var slut, lönen hade kommit in på kontot och drömmen om en skoter upptog det mesta av Marcus tankar. Han hade verkligen en dröm som han hade bestämt sig för att förverkliga.


18 september

Nu har vi jobbat på med sökning i tre dagar. Det känns i både kropp och själ.

Vi har sökt igenom nya ytor den här gången eftersom de strömriktningstest vi gjort har gett oss en del nya tankar. Det är stora ytor det handlar om på en fjärd. Det ser inte så mycket ut på en karta men väl ute på vattnet, när man kan söka av trettio meter i taget, blir det hur stort som helst.

Just nu har vi gjort vad som har varit möjligt att göra för tillfället. Det känns mer som om vi har kommit en bit framåt än en besvikelse. Detta mycket tack vare Mikael Molanders idoga arbete.

Det värsta har ju redan hänt. Vi kan inte få tillbaka Marcus i livet. Vi kan däremot försöka hitta hans kropp. Kanske är det så att 1% handlar om sökande och 99% handlar den längtan vi kommer att ha efter honom hela livet ut. Sökdagar kan man ändå tidsbestämma.


Det var lugnt på fjärden när vi gav oss ut i morse.


På den här skärmen kan vi se hur bottnen ser ut, 30 m åt höger från båten. Här ser man t ex en fåra som kanske gjorts av ett ankare.

17 september

Hela dagen har vi ägnat åt sökande i de inre delarna av Kågefjärden. Det har varit en del tekniska problem med utrustningen som löste sig efter lunch, som tur var.

Några punkter är markerade så vi kan gå ner med undervattenskamera vid ett senare tillfälle. Vi har också fortsatt att testa strömriktningar på olika platser i fjärden. Strömmarnas riktning har gett oss en del att fundera vidare på.

Det här är ett arbete som kräver uthållighet och det går inte att ställa förväntningarna för högt varje gång vi ger oss ut. Det skulle inte gå. Vi jobbar på, bit för bit, och planerar in några dagar då och då för sökande. Det är så mycket i livet runt omkring som också måste fungera, även om den här ovissheten naturligtvis finns kvar.

I morgon är en ny dag, då jobbar vi vidare. Sedan behöver vi en paus igen.


Det har varit stilla och lugnt på fjärden hela dagen. Bra förhållanden för att jobba.


Dags för middagspaus. Leif, Mikael Molander och Frida kommer i land. Frida har varit med ombord för att filma till sitt projektarbete.


16 september

Dykarbåten har kört många sjömil idag, fram och tillbaka inom ett område mellan kajen och olycksplatsen. Mikael och Leif studerar hur bottnen ser ut på en bildskärm som är kopplad till en sidescanning sonar. Ett problem med att söka på grundare områden är att det växer mycket sjögräs. Lätt att det fastnar i utrustningen under båten.

Nu i kväll anslöt även Sjöräddningssällskapet. De har bland annat gjort fler tester av strömriktningar i vattnet.

Det är helt fantastiskt att Skellefteå Sjöräddningssällskap kommer och hjälper till på eget initiativ. Det är också helt fantastiskt att Mikael Molander kör sin båt, timme ut och timme in, för att hjälpa till med sökandet.


Dykarbåten har gjort många sjömil idag med Mikael som kapten.


Alla ni som har båt i Skellefteåtrakten har väl gått med i Sjöräddningssällskapet? Om inte, gör det! Information finns på den här länken.

Ett par dagars sökande under veckan

Det har inte pågått något aktivt sökande i Kågefjärden sedan den 25 juli. Nu är det dags för den sökning som tidigare planerats.

Till vår hjälp har vi Skelleftedykarnas båt, med Mikael Molander som skeppare. Sökandet görs till största del med hjälp av sonar, ljudradar.

Sjöräddningssällskapet i Skellefteå kommer också att vara med en del under veckan.

I natt kröp termometern ner under nollstrecket. Det är inte säkert hösten blir så lång i år.


Fullmånen lyste över havet då dykarbåten kom till kajen.
Det ser nästan ut som en extra lanterna.

Kanske får vi tänka tvärtom

Under helgen har vi gjort ett antal test av strömriktningar i vattnet på olika djup (3, 6 och 9 meter). Vi har både gjort test som varat någon timme och även en som varat ett helt dygn.

Vi har kunnat se att vi kanske får tänka helt tvärtom. Kanske, för hur ska man riktigt kunna veta.


Det sökande som gjorts tidigare har i huvudsak varit från olycksplatsen och ut mot havet.


De test av strömriktningar som vi gjort har pekat mot andra hållet, mot nordväst.

Strömmarnas riktningar

Det är inte alltid som man tänker sig. Vi har testat vattenströmmarnas riktning på tre meters djup idag. De går rakt norrut, inte alls mot öster som ytvattnet.

Testen på sex meters djup lyckades inte idag eftersom vinden tilltog och markören var svår att hitta. Kanske ett nytt försök i morgon. Vi kan få mycket hjälp om var vi kan söka framöver om vi vet hur vattnet rör sig under ytan.

Det var nu sju veckor sedan vi var ute på Kågefjärdens vatten. Det är verkligen med blandade känslor vi ger oss ut på fjärden. 


Den fasta punkten som testet utgår ifrån är den vita dunken. Markören för tre meters djup syns snett till vänster om dunken. Den driver sakta norrut. 

 

11 september

Dagens datum lämnar nog ingen oberörd. Vi tänker både på terrorattacken i New York och mordet på Anna Lindh. Det är sju år sedan tvillingtornen i New York brakade samman men visst kommer vi ihåg situationen då vi fick reda på vad som skedde. Samma sak gäller nog också när vi fick beskedet om att Anna Lindh hade dött. Vi kan komma ihåg den stunden som om den hade hänt alldeles nyss.

Datum som innebär en stor förändring för oss personligen eller för en stor allmänhet får en helt annan innebörd. Många andra datum bara passerar förbi.

När man förlorat en människa man älskar får flera datum stor betydelse, födelsedagen, dödsdagen, begravningsdagen, eller som för oss minnesstundsdagen.

I fjol hade Marcus nedräkning till 18-årsdagen. Den 11 september var det 4 månader kvar till denna stora dag. En annan siffra som vi alltid kommer att lägga märke till i almanackan är 20. Varje månad.


En bild från Långnäsudden, inte så långt från platsen där hjälmen hittades.

Hur testar man strömriktningar?

Inte så konstigt att många funderar på vad ett strömriktningstest är och varför ingen har gjort testet tidigare, om det nu skulle kunna vara till någon hjälp. Det är flera som har ställt frågan.

Dagen då Marcus olycka skedde drev ytvattnet utåt mot havet från nordväst. Några meter under ytan kan strömriktningen vara en annan, ytterligare några meter djupare kan den vara i ännu en riktning. Det är alltså inte det vi ser som är hela sanningen.

För att mäta en strömriktning på fem meters djup har man en boj, en fem meter lång lina och en tyngd på ca 4-5 kg (motsvarar en kropps "masströghet" i vatten). När det är helt lugnt på vattenytan kan man då se hur långt och i vilken riktning bojen förflyttar sig på ca två timmar i förhållande till en fast punkt.  För att mäta på sju meters djup har man en sju meter lång lina ner till tyngden osv.

Under våren och sommaren har älven påverkat strömriktningen på ett sätt som inte liknade förhållandena i januari. Det är en anledning att göra testet nu.


Det fina höstvädret fortsätter och med lite tur så är det lugnt på vattnet några dagar till.

Måndag 8 september

Vi har haft en trevlig kväll med Marcus kompisar här hemma. En kväll som gör en glad. Härligt!

Även om det är ett tag kvar innan skotersäsongen börjar så pratade vi en hel del om skoter och säkerhet på isar. Vår förhoppning är att kunna vara med och utveckla säkerhetslösningar för skoteråkare. Det bör helst handla om enkla och inte alltför kostsamma lösningar om de ska användas. Dyra och obekväma artiklar kommer nog inte med på skoterturen alls.

Just nu planerar vi för att göra en test av strömriktningar på olika djup i Kågefjärden. Om en vecka ska vi och våra dykarvänner genomföra några dagars sökande. Strömriktningstestet kan ge oss en ledtråd åt vilket håll på vattnet som är tänkbart och troligt. Vi har prövat många olika sätt, det här är ännu ett.


Solig och lugn septemberdag inne i Kåge hamn. Än så länge ligger det båtar vid bryggorna.

Lördag 6 september

Det är ett strålande fint höstväder här i Skellefteå idag. Vi har ändå flyttat de planerade sökdagarna framåt några dagar eftersom all utrustning för sökning inte fanns tillgänglig just nu. Vi siktar på att börja efter nästa helg och jobba ett par dagar med detta.

Alldeles nyss fick vi ett telefonsamtal om att några personer varit ute vid Långnäsgrundet, i närheten av platsen där hjälmen hittades. De hade sett något ute på vattnet som såg ovanligt ut och gav sig ut med båt för att titta lite närmre. Det visade sig vara en död säl. Vi förstår att många fortfarande är engagerade och spanar lite extra så ofta de bara kan.



Kåge hamn med sågen och E4:an i bakgrunden.

Så olika

"Jag säger som det är och berättar för andra", säger en av våra vänner. "Det är helt och hållet en sak för oss i familjen", säger en annan. "Jag blir så otroligt arg", säger en tredje. Alla pratar om samma sak, en förlust och sorg efter en kär familjemedlem.

Det finns nog lika många sätt att sörja på som det finns människor. Inget sätt är mer rätt än något annat. Det är så olika och ändå så lika.


En brasa i höstmörkret. Det finns en likhet mellan eld och vatten, det fångar blicken långa stunder.

Vill ni prata om honom?

Det händer ibland att vi får frågan om vi vill prata om Marcus. Frågan är ställd av ren omtänksamhet, en undran om man vill prata om Marcus och hans olycka eller om det bara blir jobbigt och mycket rivs upp.

Jag tror alla föräldrar vill prata om sitt barn och vad de har gjort. Precis så är det för oss också. Vi vill också prata om våra barn, om vad de har gjort, hur de var som små osv. Det känns så viktigt att hålla alla minnen vid liv. Kanske ännu viktigare när ens barn inte lever längre.

Det som känns allra mest fantastiskt är när någon berättar en händelse vi inte har hört om förut. Det är som att få en fin present.


Solen går ner den första september över Vikbotten.

RSS 2.0