Kan man någonsin förstå fullt ut?

Efter att ha tittat en stund på semesterbilder bland annat så slår det mig hur omöjligt det är att ta in allt fullt ut. Går det någonsin?

Vi har skrivit en ny ansökan om dödförklaring till Skatteverket och skickat den, varit på träffar i samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn, haft minneshögtider. Letat, saknat och sörjt. Ändå finns det stunder när det är omöjligt att förstå. Som t ex när man tittar på levande och härliga semesterbilder.

Det är nog en nödvändighet att ha förmågan att tänka på annat stora delar av dagen. Annars skulle inte livet fungera. Men när tankarna varit på andra håll en lång stund blir verkligheten nästan ännu svårare att förstå.


En bild från 2006, Marcus och havet.

25 februari

Det är annorlunda nu när vi hör en nyhet på radio eller ser en rubrik i tidningen som handlar om en yngre person som är död eller försvunnen. Numera stannar händelsen kvar i tankarna lång tid och blir inte bara en rubrik.

Utanför Ludvika letar man efter den försvunne Jimmy Bäckman som misstänks ligga död i en tjärn. I morgon ska de leta vidare genom att tina upp isen där de tror att han finns. Du kan läsa mer om detta på den här länken. Hoppas verkligen att de lyckas hitta honom.

För vår del är det dags att skicka in nästa ansökan om dödförklaring eftersom vi aldrig hittade Marcus kropp. Undrar hur ansökan tas emot den här gången.

Vi har kommit överens med Reino från den finska stiftelsen om att det fortsatta sökandet kommer att bli när det är öppet vatten. Just nu är isarna i området mycket tjocka och snötäcket rejält så ett arbete från isen skulle vara mer slitsamt än det skulle vara effektivt.


Ett skoterspår på Kågefjärden.

Praxis

Under ett telefonsamtal idag fick jag höra det ordet sägas minst 20 gånger. Praxis. Jag hade ringt till Skatteverket i Solna för att åter igen ta itu med en ansökan om dödsförklaring.

Det känns konstigt att man som förälder förväntas visa sådan förståelse för all praxis som gäller inom en myndighet. Till exempel att en båtolycka väger tyngre än en skoterolycka för att man över huvud taget ska ta itu med en ansökan om dödsförklaring. För mig obegripligt men tydligen praxis enligt lagen. Visst är vattnet man hamnar i betydligt kallare på vintern...?

Vilken energi det tar att föra den här typen av samtal, det tankar ur en. Det gäller att fylla på med något som är vackert och ger energi. Den här gången blev det en vinterbild från sommarstugan.


Gullviksfjärden den 22 februari 2009.

100 år

Om Marcus morfar hade levt skulle han ha fyllt 100 år just idag. De hade nog gillat varandra mycket om de hade varit här på jorden samtidigt. Samma kluriga humor.


Morfar Paul i yngre år.


Vi tände några lyktor på familjegraven idag. Där har morfar vilat sedan 1983.

Ett år och en månad

Det är den 20:e igen och det har gått en hel månad sedan årsdagen. Vi hade gruvat oss mycket för den dagen eftersom vi kunde ana att det skulle kännas tungt och minnena från olycksdagen skulle bli tydliga igen. Vi fick så mycket energi av alla människor som delade dagen med oss. Det går inte att säga tack nog många gånger. Tack!

För ett år sedan var dykarna från I19 här och gjorde sitt allra bästa för att hjälpa oss i sökandet. De mötte oss med mycket kunskap och förståelse för situationen. Det var människor som var vana att hantera den här typen av uppdrag, att dyka efter drunkande människor, och de hade behållit respekten för anhöriga som drabbats. Det gjorde intryck.


Dykarna från I19 den 20 februari för ett år sedan.


En sommarbild från 2007 med havet och goda vänner i bakgrunden.
Vi saknar dig så mycket Marcus, varje dag i varje andetag.

Kallt

Den ena veckan efter den andra har varit iskall här hos oss. Riktig vargavinter. I morse var det minus 23 grader när vi skulle ge oss ut till jobb och skola. Brr...

Lägger ändå märke till att ljuset kommer tidigare för varje dag som går. Strax efter klockan sju i morse var det riktigt ljust ute. Trots kylan så finns det tydliga tecken på att det ska komma en vår. Det finns hopp.

Så viktigt det är att ta fasta på det som är hoppfullt.


18 februari klockan 07.15

Stark?

Många gånger hör vi kommentarer om att vara stark. Om andra som är starka. Att vi skulle vara starka. Det kan vara lite svårt att ta till sig av detta eftersom man inte riktigt vet vad som menas. Hur då stark?

Men om man med styrka menar att gråten får komma fram, att det är tillåtet att sakna och sörja. Också att det är tillåtet att skratta och le åt härliga minnen man har av den som inte lever längre. Helt enkelt att det finns ett mod att fortsätta att prata om den som är död. Det är nog det vi tänker som en styrka.

Vad är då motsatsen? Troligtvis rädsla. En rädsla för att inte ha kontroll över sina känslor och försöka gömma undan dem.

Kanske är det också så att om man varit med om en förlust av ett älskat barn så blir många andra problem så små i sammanhanget. Det kanske inte blir så att vi lägger så mycket energi på andra världsliga problem. Dom är inte så stora, om man jämför.


Fullmånen den 11 januari i år, Marcus födelsedag. Den lyste extra starkt.

Alla hjärtans dag

Skellefteå sjuder av liv just nu. Vintervädret är lika soligt och vackert som ett vykort och den andra deltävlingen av Melodifestivalen går av stapeln här i kväll. Det är positivt för mindre städer att få större arrangemang. Det blir fart och fläkt.

Alla hjärtans dag har ingen lång tradition här i Sverige, där vinner Melodifestivalen stort. Visst är det väl ändå bra att vi fått ännu ett tillfälle att ägna tankarna åt våra nära och kära.

Jag upptäcker att när jag tänker på mina allra näraste och käraste så innebär det både dom som finns här på jorden och dom som inte längre gör det. Det är inte det viktigaste att finnas kvar på jorden när det handlar om att ha en plats i hjärtat. Den platsen finns kvar för alltid.


Marcus plats i hjärtat är lika stor nu som förut.

Visst kommer ni ihåg isdubbarna?

Den här delen av landet har förvandlats till ett inbjudande snölandskap efter de sista dagarnas snöfall. Man blir verkligen sugen på vinteraktiviteter av olika slag.

Förra vintern, när Marcus olycka var i färskt minne, var det knappast någon som glömde isdubbarna hemma när de gav sig ut på isarna. Inte någon som kände till olyckan i alla fall.

Hur är det i år när snön ligger inbjudande och mjuk i ett tjockt täcke över hela vårt landskap. Kommer ni ihåg isdubbarna? Eller känns isen säkrare bara därför det ligger mycket snö ovanpå?

Det är klart att man blir sugen på en skotertur, om man äger en skoter, men glöm inte säkerheten. KUS = kunskap om isarna, utrustning och sällskap.


Sparkåkning är en aktivitet som lämpar sig just nu. (Om man får fram sparken...)


Ett alldeles extra omtänksamt skoterspår som leder ut till islyktan. Fullmåneljus enda belysning.
Tack Per Landström, nu slipper vi plumsa!


En kvällsbild inne vid småbåtshamnen. Djup snö och minus tjugoen grader i går kväll.

Fackeltåg

I kväll gick vi med i ett fackeltåg tillsammans med många andra föräldrar som förlorat sina barn. Det var meterhöga snödrivor där vi gick och snön yrde men ändå kändes det varmt.

Det är viktigt att få känna att man inte är ensam. Det ger styrka att få hedra sin saknade och älskade barn tillsammans. Här i Skellefteå finns föreningen Småänglarna för dem som förlorat små barn. Det börjar gro en tanke på att något liknande behövs för oss som förlorat tonåringar och äldre barn.

Nu till veckan kommer en annons om en ny samtalsgrupp för dem som förlorat äldre barn. Om du, eller någon du känner, drabbats av sorg efter ett älskat barn så kan det var en bra väg att vara med i en grupp och dela sina erfarenheter. Vi som deltog i höstens samtalsgrupp kan intyga detta. Håll utkik i Norran eller mejla till mats.bjork@vll.se


En kvällsbild från kyrkogården där vi gick med våra facklor.


Skellefteå snöar över

Vi och alla andra Skelleftebor har haft fullt upp med att bara ta oss fram de sista dagarna. Vi skottar och skottar och det fortsätter snöa. De som påstår att vi inte har några riktiga vintrar numera har inte så många sakliga argument för tillfället. Idag har vi minus nitton grader och snöfall.

I morgon väntas ännu mer ymnigt snöfall och ca sjutton minusgrader enligt yr.no


Utsikt från köksfönstret.


Husen ligger nerbäddade i snö.


Vi plumsade ut på isen under fredagskvällen med spade i högsta beredskap. Men där hade naturen själv skottat runt islyktan.

5 februari

Har plockat fram alla anteckningar och papper från förra året. Mycket har bara fått ligga i sina pärmar eftersom det inte är någon rolig läsning att titta på. Det är nog bra att titta tillbaka i alla fall. En del i att försöka förstå.

För ett år sedan, den 5 februari 2008, hade vi precis fått polisrapporten i vår hand. Mycket detaljerad läsning. En del var begripligt och annat obegripligt. Vi hade också fått veta att det behövdes en kopia av rapporten då man skulle skicka in en ansökan om dödsförklaring. I det läget gruvade vi oss för att formulera den ansökan som behövdes. Det fanns inte i tankevärlden att vi skulle få avslag på vår ansökan.

Idag har vi återigen försökt få kontakt med  någon på Skatteverket i Solna för att få veta hur vi kan göra nu. Kan vi skicka in en ny ansökan? Är det mödan värt eller är risken stor att vi får avslag igen? Det har tyvärr inte gått att komma fram till någon människa att prata med. En telefonsvarare var det närmaste vi kunde komma en mänsklig röst.

Det känns så fruktansvärt korkat att vi ska behöva hålla på med sådana här formaliteter. Det borde gå att ta hänsyn till hur situationen var. Man hittar inte på sådana här historier.


Bilden är från 27 januari 2008. En grupp från Friluftsfrämjandet Frostkåge deltar i sökandet efter Marcus. Isen hade nyligen lagt och på många ställen var den genomskinlig som en glasskiva.

En dikt från en vän

Till årsdagen av Marcus olycka fick vi en dikt av en vän. Texten beskriver så bra känslan vi hade när olyckan hade skett. När tiden går förändras den mörka känslan och saknaden blir istället en del av livet. För konstigt nog så går det att hitta mycket positivt trots allt. Även om den mest innerliga önskan vi har är att livet kunde bli som förut.

Funeral blues

Stop all the clocks, cut off the telephone,
prevent the dog from barking with a juicy bone,
silence the pianos and with muffled drum
bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
scribbling on the sky the message He is dead,
put crepe bows round the white necks of the public doves,
let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
my working week and my Sunday rest,
my noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever; I was wrong.


The stars are not wanted now: Put out everyone;
pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood,
for nothing now can ever come to any good.



W.H. Auden



Första februari

En solig och fin vinterdag när Kågefjärden är full av liv. Skridskobanan, som är sex kilometer lång, är klar att använda och det är många som har tagit chansen att motionera en stund i solskenet. Det är skridskoåkare ute, några som promenerar eller åker spark. Många är också ute på skoterutflykter till öarna i fjärden.

Vi deltar en stund i de aktiviteter som bjuds. Åker skridskor tills fötterna värker. Men det är skönt att sedan gå ut till stillheten vid lyktan och passa på att tända i den. Det är också värmande att plocka ihop utbrunna marschaller som vi inte ställt dit själva.


Skridskobanan på Kågefjärden är klar att använda. Du kan läsa mer om den här.


Vi gick ut en stund till lyktan innan det mörknade. Något som även en del andra gjorde under dagen.

RSS 2.0