Skoterolyckor
Om man jämför antalet skoterolyckor med till exempel mopedolyckor måste man ta med i beräkningen hur många mopeder det finns i vårt land jämförelsevis med antalet skotrar. Det vore också intressant att få en siffra på det totala antalet körda mil på moped och jämföra det med antalet mil på skoter.
Det finns väldigt många fler mopeder än skotrar och det körs otroligt mycket mer moped än skoter, om man tittar totalt sett i Sverige. Trots skillnaden i antal fordon är det nästan lika många dödsolyckor.
På hemsidan Snofed finns statistik kring skoterolyckor. Här följer några siffror. Klicka på den här länken om du vill läsa mer.
STATISTIK SKOTEROLYCKOR
Antal olyckor 96
Antal skadade 100
Antal döda 14 (ca 15% av olyckorna)Olycksförlopp döda i skoterolyckor
Kollision mot träd/sten 4
Kört genom isen 5
Tippat/kört omkull 1Dikeskörning 1
Kollision mellan skotrar 1
Påkörd av bil 1
Okänt förlopp 1
Mopedister
Antal skadade 329
Antal döda 15 (ca 5% av olyckorna)
Det finns inga krav på iskunskap då man tar skoterkort. Det finns inte heller någon lag om hjälm vid skoterkörning.
Marcus skoter den 23 dec 2007, en knapp månad innan olyckan.
29 mars
Vi har också fått ett besked som är positivt, även om det i sig inte förändrar situationen. I fredags beslutade nämnden, som är kopplad till Skatteverket i Solna, att ansökan om Marcus dödförklaring ska behandlas den här gången.
Först kommer det en kungörelse om detta i våra lokala tidningar där man ställer frågan om någon har en annan åsikt än att han är död. Efter sex månader samlas nämnden igen och tar beslutet om det blir en dödförklaring eller inte.
Nu är denna formalitet åtminstone en bit på väg.
27 mars 2009
25 mars
Den här dagen, Vårfrudagen som den också heter, ska vara en markering på att nu är det dags för vintern att släppa sitt grepp. Det behövs plats för våren.
Här i Skellefteå har vi haft många härliga och soliga dagar under en lång tid. Solen ger massor av energi och skapar glada människor. Tänk så beroende vi ändå är av yttre omständigheter.
Solig vårdag för ca tolv år sedan. Det syns att man blir nöjd och glad av solljuset.
23 mars
Det känns inte så viktigt vad personerna heter eller vad de gjort tidigare i sina yrkesliv. Det viktiga är att de tar sig tid för vår ansökan och sätter sig in i vad det handlar om. Att de kan se till situationen och ha förståelse för händelsen den 20 januari 2008.
Förra veckan fick Marcus det orangea kuvertet om vilken pension han har jobbat ihop, erbjudande om studentfotografering och ett brev från banken. Ett beslut om dödförklaring av Skatteverket skulle åtminstone sätta stopp för en del av postleveranserna.
Några kalla nätter har gjort isbanan på Kågefjärden åkbar igen. Fysisk aktivitet och fånga dagen!
21 mars
Vi gick ut på isen idag och plockade ihop efter det som varit en minnesplats under två månader. Såg att isen var full av skoterspår kors och tvärs. Förra året var isarna mer osäkra och Marcus olycka låg nära i tid. Då fanns det i stort sett inga skoterspår alls. I år är isen inne i fjärden tjockare och kanske bleknar också minnet av olyckan.
Vi ska absolut fortsätta njuta av vårsolen på isarna, bara vi har isdubbar, sällskap och tagit reda på isförhållandena.
Lyktan har fått ge med sig för vårsolen. En minnesplats som följer årstiderna.
Rosorna från vännen Robin är i stort sett oförändrade. Som vänskapen.
Ett år och två månader
När barnen var små räknade man år och månader. "Nu är jag fem år och tio månader" kunde någon av dem säga. Två månader kvar till sexårsdagen. Det var födelsedagarna som räknades.
Nu har den 20:e, dödsdagen, blivit så mycket viktigare än den 11:e, födelsedagen. Inte ville vi att det skulle bli så, men jag tror att fler som förlorat sina barn upplever samma sak. Att även fast man inte vill det så träder dödsdatumet fram så mycket mer än födelsedatumet. Allt går inte att bestämma.
Idag är det vårdagjämning, lika mycket dag som natt. För tre år sedan togs den här bilden när Marcus njöt av vårsolen vid slalombacken.
Kärlek och rädsla
När man blivit omruskad djupt in i sitt innersta så blir det nog så att tankarna kretsar mer kring existens och känslor än det skulle gjort om livet gått sin gilla gång. Det är de egna känslorna som blir tydliga och känslor man ser hos andra.
Enligt Kaj Pollak så har alla känslor sitt ursprung ur två, kärlek och rädsla. Ju mer jag tänker på det ju sannare känns det. Ur en rädsla kan det komma ilska, ur kärlek kan det komma sorg. Men jag tror att framför allt rädslan ligger bakom många olika reaktioner.
När man blir förälder föds både rädslan och kärleken tillsammans med barnet. Det förutsättningslösa kärleken och den stora rädslan att något ska hända barnet. Längs vägen kommer naturligtvis andra känslor ur dessa två och ursprungskänslorna är kanske inte alltid så tydliga. Men dom finns där.
En vårvinter för ca femton år sedan. Två glada små syskon.
Den femte årstiden
Det finns ett stort sug efter solljus och värme så här års och under de här sista dagarna har nog de allra flesta här omkring tagit sig en och annan stund ute i solen. Det behövs ny energi och det är läge att släppa allt en stund när chansen dyker upp. Man vet aldrig hur det är i morgon.
När livet har varit jobbigt mot oss är det extra viktigt att försöka ta till vara på stunder man mår gott av. Det kanske till och med går att välja bort en del saker som bara stjäl energi, det som inte ger något tillbaka.
Det gäller att vara lite extra snäll mot sig själv då och då. Vi har ju till och med fått en extra årstid för att få tid till detta.
Skellefteälven vid Landskyrkan. Snö, sol och sju plusgrader.
14 mars
Veckan innan hade den finska stiftelsen med Reino i spetsen varit här och vi hade sökt intensivt under isen i sex hela dagar. Vid varje tillfälle då vi sökt har det naturligtvis också funnits ett hopp om att hitta kroppen.
Det är viktigt att få ha sina ritualer t ex begravningar och i vårt fall en minneshögtid istället för begravning. Det har också ett stort värde om man kan lägga ceremonier nära olycksplatsen när man inte har funnit den som dött.
I boken Sorgens olika ansikten av Ann-Kristin Lundmark beskriver hon just detta, behovet av att vara nära den plats där den anhöriga var allra sist i livet. Hon skriver också att det behövs många ceremonier särskilt om en ung människa har dött. Vi förstår precis vad hon menar.
Vi tände i årets lykta igår kväll. Den står fortfarande på plats och är omringad av snö. Risken är att den inte håller för de dagar med plusgrader som väntas. Det gäller att fånga dagen.
Livet före och livet efter
Den kvinna vi pratade med hade också mist sin son som hette Marcus. Hon pratade om livet före och livet efter han hade dött. Det är precis så det är, ett liv före och ett annat liv efter.
En bild från livet före, en fjällsemester 2007.
Skoterolyckor
Det får inte bli så igen men ändå har det här året börjat väldigt illa. Under de dryga två månader som passerat av 2009 har sex personer mist livet i samband med skoterfärder.
Det gjorde väldigt ont att läsa om den 14-årige pojke som ramlade av en skoter, blev påkörd av den efterföljande skotern och dog. Det hände under helgen som gick och den sorg som drabbat hans familj och vänner är fruktansvärd.
Nu väntar vårvintern med många tillfällen till uteliv i olika former. Hoppas isdubbarna sitter på alla som beger sig ut på isarna och att ingen ger sig i väg ensam. Hoppas också att säkerhet och eftertanke får gå före vilda farter och testandet av de vådliga gränserna för alla som kör skoter.
Livet är skört.
Marcus skoter bärgad från havet februari 2008.
Rummet
Tittar man lite till så ser man att nästan ingenting är sig likt. Det är alldeles för tomt. Här brukade det vara fullt av liv, kompisar, prylar, klädhögar, chipspåsar mm. Det är Marcus rum och ändå inte.
Någon månad efter olyckan fick vi frågan hur vi skulle göra med hans rum. Vi hade inget svar och vi hade ingen aning. Borde man skynda sig och plocka bort hans saker?
Under den första tiden efter olyckan när chocken fortfarande känns i varenda del av kroppen hamnar man lätt i ett läge när man försöker ordna upp saker och ting. Som om aktivitet skulle förbättra situationen. Vi skulle kunna ha tömt hans rum då men som tur var så lyssnade vi till en klok röst som sa att vi skulle ta det lugnt. Marcus behövde inte sitt rum, men vi behövde det. En plats att gå till.
Nu har det gått ett drygt år och rummet förändras bit för bit. I vår takt och mot nya användningsområden. Minnesbilden av Marcus är lika stark som alltid men han skulle inte heller ha gillat ett tomt och tyst rum.
Viktoria gästbloggar
En möjlighet med Internet är de nya kontakter man kan få med människor som man troligtvis aldrig hade mött i verkliga livet. Det har varit en positiv konsekvens sedan den här bloggen startades.
Viktoria skriver en egen blogg och är också en trogen läsare av andras, bland annat här. Hennes idé om att vara gästskribent hos varandra tillför nya infallsvinklar och sprider det man vill berätta om livet. Vi nappade på idén så här kommer hennes text:
Jag fann Marcus av en slump. Surfade runt på nätet, mållöst. Klickade mellan olika bloggares länkar och hamnade på hans sida. Började läsa, läste mer och läste om allt igen. Välskrivet, sakligt, personligt, beskrivande, ödmjukt. Jag tog till mig den unga pojkens öde och hyste omedelbart empati för hans familj. Det var så lätt att göra det. Så naturligt.
Jag är mamma till två söner varav en inom några år kommer att ta klivet in i tonåren. Nästan varje dag hör jag mig själv förmana honom om än det ena än det andra. Akta dig för det, gör aldrig så, tänk på att... Jag arbetar som lärare. Möter unga människor i början av sina liv som vuxna. Förmanar även dem att ta det försiktigt med sina moppar, inte gå omkring på stan och drälla en fredag- eller lördagskväll och aldrig överge en kompis vid en skrämmande situation. Men kan vi förmana bort olyckor och tragedier? Antagligen inte. Därför är Marcus blogg så viktig.
Jag kan använda den i undervisningen, visa att även för en van scooter (eller moped-) förare kan det under exceptionella omständigheter gå illa. Det gjorde det för Marcus. Jag kan tala med min son och hans vänner om hur fort en trygg tillvaro kastas omkull, och hur efterlevande tänker och mår. Det gör familjen Degerman via Internet och sidan om deras son Marcus.
När jag fick frågan om vad Marcus blogg givit mig för tankar studsade det till i maggropen. Hur ärlig kunde jag vara om de tankar som far runt när jag tar del av Marcus öde, olyckan och eftersökningar med mera. Kunde jag skriva att en av de tankar som först väcktes hos mig var jag är tacksam att det inte är något av mina barn? Och Hur överlever man att överleva ett barn? Kunde jag uttrycka frågor om eftersökningar, dödförklaring eller om familjen känner för att bara skrika rakt ut? Jag ville ju veta, utan att vara nyfiken och verka arrogant. Genom att följa de texter som läggs ut på Marcus blogg, får jag frågorna besvarade. För detta vill jag ge all respekt till familjen. Det är som om ni vet att vi undrar och oavsett om jag kände denna Skellefteåkille eller inte, blir Marcus verklig och levande genom bloggen. Det mår jag bra av!
Jag kan idag, i bilen på väg någonstans, komma på mig själv att jag tänker på familjen Degerman och Marcus. Jag känner värme vid de tillfällena och brukar då sända iväg lite energi uppåt norr, ut över Kågefjärden och åter in mot land. Bloggen betyder livskraft, styrka och ärlighet. Den betyder sanning, konsekvens och öppenhet. Iallafall för mig.
Tack för en fantastisk blogg, den betyder mycket för mig.
De där små stunderna i vardagen
Det brukar sägas att när man är som lyckligast märker man det knappt. Förrän efteråt.
I vardagens stunder blir det så tydligt att en saknas i familjen. När det dukas till middag, tvätthögarna ska sorteras eller när familjen sätter sig i bilen och en plats är tom.
I en undersökning bland 19.000 ungdomar mellan 15 och 19 år i hela landet visade det sig att de flesta såg fram mot en helt vanlig tillvaro med hus, familj och jobb. Frihet är också viktigt enligt ungdomarna och innebär inte någon motsats till familjeliv i deras öron.
Att ha hög social status kom långt ner på listan. Kanske har många sett nog av den strävan hos den tidigare generationen. Det lutar åt att vardagen lockar mer i framtiden. Det är härligt med kloka ungdomar.
En bit vardagsliv för ett par år sedan. Frukost och lite syskonbus.
Första mars
Om man i ett umgänge med andra undviker att prata om den döde, om sina känslor eller vad som som har hänt så ligger det något i luften som stör samvaron. Locket ligger på.
Om man har pratat med varandra om allt det som hänt och om det som gör så ont har locket lyfts och det finns utrymme för så mycket annat. För glädje och avspändhet. Våga prata och fråga!
Igår och idag har vi umgåtts med dem som förstår allra bäst, de som själva har förlorat sina älskade ungdomar. Det är en förmån att få dela med sig.
Det har varit många vinterbilder på sistone men det går inte att låta bli att sätta in bilder från helgen. Naturen är fantastisk!
På väg upp mot utsiktstornet i Åmliden.
Björkar i motljus.
Sällskapet promenar mot målet. Uppförsbacke och ett löst ytlager i skoterspåret. Puh...
Utsiktstornet som bjöd på fantastiska vyer över Västerbottens inland.
