Att uttrycka sin sorg på olika sätt
De ungdomar som kom till oss redan dagen efter olyckan visade oss att det går att reagera direkt. Vi grät hejdlöst tillsammans, och vi är oändligt tacksamma för att de hjälpte oss med detta.
Förra torsdagen dog två ungdomar i en trafikolycka i Umeå, de var 17 och 18 år gamla. Föraren av bilen har svävat mellan liv och död sedan dess. Vi tänker så mycket på de här ungdomarna och på alla som finns runt dem. Den smärtsamma väg de alla har framför sig, som är så svårframkomlig och svajig.
Ungdomarnas vänner har skrivit en text till sina döda och skadade vänner. Den är direkt och äkta, ur deras hjärtan och med stor saknad. Lyssna gärna på den, här är länken.
Två unga själar som lämnat stranden, och ingen kan förstå varför?
Tur att det är så lite vi vet om vår framtid och all sorg som den kan rymma.
Lyckliga de människor som kan uttrycka sina känslor så öppet och fint - men de andra då?
Andra som bara drar sig undan i sitt skal och som aldrig verkar komma vidare?
Vad gör vi med dem?
Min son tillhör denna grupp.
Och vi i hans närhet kan bara se på hur han lider.
Hur han drar sig undan sociala gemenskaper. Hur han blir allt argare och nästan lite destuktiv.
Vad gör man med dem?
Som mamma når jag absolut inte fram...vi är liksom rädda för varandras sorg.
Det är väldigt svårt när man ser hur någon lider. Och inget man kan göra, även om man så gärna vill hjälpa till.
Det är nog ganska vanligt att de unga som är allra närmast anhöriga behöver lång tid på sig. Jag tror att vi är många föräldrar som har liknande erfarenheter av detta.
Du har så rätt i att det finns så många rädslor i samband med sorg.
/Ingrid
Just det du skriver att låta sorgen få ge uttryck "omedelbart" är jätteviktigt! Kan ju givetvis bara relatera till mig själv, men det hjälpte att gråta dygnet runt i en vecka efter exempelvis min mammas död. Sorgen har visat sig efter det på olika sätt, men den är liksom ingen främling, ibland när den tränger sig på har man lust att bara säga "äh håll käften o lämna mig ifred idag".
Men ingenting av "min" sorg kan mäta sig med förlusten av er ljuvliga pojk. (Jag säger ljuvlig, av alla dina bilder att döma. Jag kände ju inte Marcus personligen givetvis.)
Jag läser dina underbara, kloka inlägg varje dag.
De gör mig så obeskrivligt sorgsen, men ger samtidigt så mycket insikt och styrka.
De allra varmaste tankar o hälsningar från mig på Västkusten,
Christina
Tack Christina!
Just nu tänker jag på hur det känns precis efter man har gråtit. När trycket har lättat och axlarna sjunker ner en bit. Ett sätt att reparera sig själv en bit.
Tänker också på hur ont det gör när gråten inte kan komma. Hur det tär.
Jag är glad att du kan känna en styrka när du läser, trots allt som är så sorgligt. Men jag tänker att sorgen och glädjen står varandra väldigt nära och långt åt andra hållet är det känslolösa. Hopp och styrka finns också på den känslofyllda sidan.
Kram Ingrid
