All hallows eve, alla helgons afton
Våra ljus brinner ute på kajen i Kåge hamn.
Om jag hade varit barn idag hade jag säkert klätt ut mig och gått ut och busat med några kompisar. Så kunde man absolut inte göra när jag var barn.
Den här helgens traditioner har genomgått en förändring under vår livstid. Alla förändringar, vad de än handlar om skapar rädsla. Nu fick vi vara med om den här. Förändringar i traditioner har pågått genom alla tider. Det kommer säkert att gå bra att kombinera ljus och bus eller godis. Vi kanske kan bestämma oss för att det går bra.
Några ljus som brinner i Kåge hamn nu i kväll. Vi tänder fler i morgon strax före kl 16.
En gammal dam berättar
För ett par dagar sedan satt jag på tunnelbanan i Stockholm och fick helt plötsligt höra en berättelse i folkvimlet. Det var en gammal dam, drygt åttio år, som satt tillsammans med en betydligt yngre vännina och pratade om vad som hade präglat hennes liv.
Den gamla damen berättade att hon och hennes familj hade kommit hem från Afrika för fyrtio år sedan. Hon och hennes man hade arbetat i Afrika och barnen hade gått i en engelsk skola. När de kommit tillbaka till Sverige för att åter börja leva ett "vanligt" svenskt liv, så hade hennes äldste son dött. Tillvaron blev aldrig mer sig riktigt lik.
- Jag har tänkt på min son varje dag under dessa fyrtio år, sa den gamla damen, medan några tårar syntes i ögonen. Hennes yngre vännina nickade och förstod.
Jag satt alldeles tyst och lyssnade på berättelsen och tänkte att jag fullt ut förstår hennes smärta. Det var också väldigt vackert att se att hon och hennes sorg gick tillsammans genom livet. Sorgen gjorde henne inte rädd utan var hennes följeslagare både genom svårigheter och glädje.
Någonstans i huvudet såg jag en bild av mig själv om fyrtio år. Tänk att få sitta fullt frisk och komma ihåg all min kärlek till min son. För sorg är inget annat än villkorslös kärlek, där rädslan gett sig av.
En vacker naturbild från Punkaharjulla i Finland. Pirkko har skickat bilden.
En första information om Febe Skellefteå
Norran och Västerbottens Folkblad har artiklar på nätet. Läs dem!
Det stora informationsmötet, med alla berörda myndigheter, sjukvård och andra instanser som kommer i kontakt med föräldrar som förlorat barn, kommer att ske i slutet i slutet av januari 2010. Innan dess kommer vi att ha några cafékvällar där vi resonerar om hur föreningens fortsatta arbete kan se ut. Det är behoven som styr.
Om du är intresserad av att komma i kontakt med oss, skriv gärna till:
[email protected]
Inom kort har vi också ett telefonnummer dit man kan ringa.
Föreläsaren Olle Karlsson sa under Febedagen i Kista:
"Det kan vara knöligt att träffas, man är inte alltid lika bara för att man har ett liknande problem. Men det är värre att vara ensam."
Hösten 2008 startade en samtalsgrupp för föräldrar som mist barn. Vi fortsatte att träffas när de organiserade träffarna var slut. Friluftsliv, middagar och en resa till Febe-dagen i Kista bland annat.
I kväll brinner marschaller och ljus i Kåge hamn
Innan vi åkte ut till hamnen fikade vi här hemma och såg Fridas dokumentär om Marcus. Även om vi själva har sett den filmen förut så kändes den ännu närmre när vi såg den tillsammans med alla ungdomar. Dom som brukade vara här.
Tack goa Frida för din film och tack alla ungdomar som kom i kväll. Det är så gott att se er!
Onsdag kväll i Kåge hamn.
Ett år och nio månader
Den här räkningen kommer bara att bli längre och längre och leder ingen vart. Det är snarare så att det är datumet som är viktigt, den 20:e kommer alltid att höra ihop med Marcus. En dag när vi kanske letar fram något nytt foto. Tittar, minns och kan till och med komma ihåg ljud och dofter då bilden togs. Tiden som har förflutit är nästan borta i sådana ögonblick.
Marcus med nymålad tatuering som skulle hålla i tre veckor. Den höll i ett par dagar.
18 oktober
Den ena fina höstdagen avlöser den andra och vi upptäcker att det faktiskt händer många positiva saker, trots allt. Möten med människor, äkta samtal och fina stunder ute i solen där den höga höstluften är lätt att andas in. Vi har upptäckt att vi ofta kommer direkt till äkta och givande samtal numera. När livet såg annorlunda ut, före Marcus olycka, tog nog diskussionerna många och långa krokar innan vi pratade livsfrågor med andra människor i vår omgivning.
Ändå kryper en olustig tanke in på skinnet. Tiden för Skatteverkets behandlingstid av vår ansökan om dödförklaring gick ut den 16 oktober. De skulle höra av sig fortlöpande under behandlingstiden och berätta vad som händer och sker. Vi har inte hört ett ljud. Vad som händer just nu vet vi alltså inte. Blir det avslag? Kommer Marcus att dödförklaras? Hur reagerar man när man får ett besked, vad det än blir? Det kan ju ändå aldrig bli ett positivt besked.
Den höga och klara höstluften...
...skuggas ibland av tankarna på beslut som aldrig kan bli positiva.
Så nära under ytan
Sorgen ligger så nära under ytan, och ytan är så skör. Det kan ibland behövas bara några ord, en låt på radio eller kanske en doft som gör att man är tillbaka just vid tiden då dödsfallet nyligen hade skett.
Ska man då utsätta sig för dessa situationer? Eller undvika dem? För oss är det så att de finns där hur man än gör. Det som ligger under ytan försvinner inte om vi inte pratar om det. Det blir snarare lättare att hantera om det kan beskrivas med ord.
Under dagarna i Kista tillsammans med så många andra föräldrar, där den gemensamma faktorn var att vi mist våra barn, fick mycket komma upp till ytan. Det är konstigt att dagar som dessa på samma gång ger mycket styrka samtidigt som det kostar väldigt mycket kraft. Det är upplevelser som tar mycket tid att smälta.
En första tunn och skör ishinna ligger på ytan idag den 15 oktober.
Febe-dagen i Kista
Febe är självhjälpsgrupper för föräldrar som mist barn och grupperna finns på många olika platser i landet. Igår samlades ett 100-tal föräldrar, från Skåne till Skellefteå, i Kista. Föreläsningar, samtal med andra och en minneskonsert på kvällen var delar ur programmet.
Vilken styrka en dag som denna ger!
För vart och ett av dessa ljus lästes ett namn upp. Namn på barn och ungdomar som mist livet, alldeles för tidigt.
Saknaden, ständigt närvarande
Någon frågar: Känns det enklare nu när det har gått en tid? Svaret är inte så enkelt. Det finns saker som har blivit enklare att göra, men inget förändrar saknaden. Den är ständigt närvarande och blir absolut inte mindre. Hur skulle den kunna bli mindre? Den frågan finns nog inget bra svar på.
Ibland kan jag se dig i ögonvrån, i en folkmängd eller på en plats där du brukade vara. Haja till en sekund och sedan inse att ögat lurade mig.
Totalt närvarande i mötet
Mina tankar går tillbaka till den kaotiska tiden som följde efter Marcus olycka. Tänker också på andra föräldrar och syskon som drabbats av sorg och deras berättelser om den första tiden efter dödsfallet. Många av oss fick rådet från vänner att ta kontakt med någon proffessionell för att prata om krissituationen.
För några var det en god hjälp med samtalsstöd, för andra blev det en negativ och nästan kränkande upplevelse. Vad var skillnaden?
När det fungerade var den man samtalade med totalt närvarande i mötet. Inte gömd bakom en yrkesroll.
Det närvarande mötet är extra viktigt när den du möter är skör.
Martinas höstbild
4 oktober
Den första snön föll i dag. Ett lätt lager som delvis täcker de gröna gräsmattorna. Första tecknet på att hösten så småningom kommer att övergå i vinter.
Kommer ihåg både min egen och mina barns förtjusning över vintrarnas första snöfall. Det betydde att skidor, skridskor, pulkaåkning var i antågande. För Marcus del var det skoterföret som räknades också. Det roliga stod för dörren.
Det går inte att komma ifrån att numera är den där känslan alltid blandad med rädsla. Rädsla att det ska hända olyckor i höstmörkret på ishala vägar. Tänker samtidigt att det händer inte mig.
Dra ner på tempot och låta väglaget och inte klockan bestämma takten. Du är så oerhört värdefull!
Söndagkväll den 4 oktober. Ett lätt lager snö och temperaturen kryper ner under nollstrecket.
2 oktober
"I sorgens närhet får grå vardag ett sällsamt skimmer." De orden står skrivna på en liten papperslapp som en god vän hade klippt ur en tidning för att ge till oss. Det är så sant. Det må vara fredag och helgen väntar men det är många gånger jag slås av tanken hur viktig vardagen är. De där små stunderna när man har varandra, kanske tar varandra för givet och tillsammans gör de där alldeles vardagliga sakerna. De allra bästa stunderna.
En vardag i skogen kan ge ett alldeles extra skimmer om det dessutom dyker upp en och annan svamp.
