En gammal dam berättar

För ett par dagar sedan satt jag på tunnelbanan i Stockholm och fick helt plötsligt höra en berättelse i folkvimlet. Det var en gammal dam, drygt åttio år, som satt tillsammans med en betydligt yngre vännina och pratade om vad som hade präglat hennes liv.

Den gamla damen berättade att hon och hennes familj hade kommit hem från Afrika för fyrtio år sedan. Hon och hennes man hade arbetat i Afrika och barnen hade gått i en engelsk skola. När de kommit tillbaka till Sverige för att åter börja leva ett "vanligt" svenskt liv, så hade hennes äldste son dött. Tillvaron blev aldrig mer sig riktigt lik.

- Jag har tänkt på min son varje dag under dessa fyrtio år, sa den gamla damen, medan några tårar syntes i ögonen. Hennes yngre vännina nickade och förstod.

Jag satt alldeles tyst och lyssnade på berättelsen och tänkte att jag fullt ut förstår hennes smärta. Det var också väldigt vackert att se att hon och hennes sorg gick tillsammans genom livet. Sorgen gjorde henne inte rädd utan var hennes följeslagare både genom svårigheter och glädje.

Någonstans i huvudet såg jag en bild av mig själv om fyrtio år. Tänk att få sitta fullt frisk och komma ihåg all min kärlek till min son. För sorg är inget annat än villkorslös kärlek, där rädslan gett sig av.


En vacker naturbild från Punkaharjulla i Finland. Pirkko har skickat bilden.


Kommentarer
Postat av: Ylva

Vad fint skrivet och fin bild. Jag känner också sorg utan rädsla och börjar ställa mig in på att ha med den sorgen och saknaden resten av mitt liv. Den ingår i mig och mitt liv nu. Precis som kärleken till levande och döda. - Och, tänk om vi hade kunnat träffas i Kista! Nästa år kanske? Kram.

2009-10-31 @ 13:02:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0