På väg mot en mötesplats

Tänk om någon sagt för två år sedan: "Ni kommer att se fram emot ett riksmöte med en förening för föräldrar som förlorat barn." Vi skulle ha upplevt det som fullständigt absurt. Läget idag är just detta, vi ser fram emot det här mötet. Det handlar om Febedagen i Kista.

Föräldraföreningen Febe är en organisation som finns i stora delar av Sverige med Umeå som nordligaste plats på kartan. Föreningen finns för att föräldrar som förlorat barn ska ha en mötesplats där erfarenheter kan delas och för att kunna ge varandra stöd i det liv vi nu lever. Det kan t ex handla om att diskutera relationsfrågor mellan drabbade och icke-drabbade. Det kan även vara cafékvällar, föreläsningar mm. Föreningen är partipolitiskt och religiöst obunden.

Febe behövs även här i Skellefteå och det kanske snart kan bli verklighet. Vi vet mer i slutet av oktober.
Om du har frågor kring detta, skriv gärna till [email protected] (Så småningom kommer en adress direkt till föreningen)



Etsintävenes arbete

Vi har kontinuerlig kontakt med Etsintävene i Finland genom Pirkko och Reino. Reino arbetar hårt med att hitta drunknade personer på uppdrag av anhöriga. Han får uppdragen att leta då myndigheterna har gett upp.
Siffran har stigit till 111 människor som är hittade. Den 110:e människan var en man som skulle simma ut efter en and han skjutit. Han orkade aldrig tillbaka till land. Han hittades genom att hundarna markerade lukten av människa. Den 111:e personen, också en man, drunknade i samband med bastu och en simtur. Även hans kropp är nu funnen genom Reinos intensiva sökande.

För dessa anhöriga har en ovisshet fått en lösning. Det är otroligt mycket värt i sorgearbetet.

Under sommaren har vi kunnat bidra med 1800 Euro till föreningen Etsintävenes viktiga arbete från Marcusminnesfond. Detta har varit möjligt genom gåvor från frivilliga, några båtklubbar (se tidigare inlägg) samt försäljning av nyckelringar. Ett stort tack till alla er!

För vår del gäller en preliminär plan att Etsintävene kommer hit nästa gång vintertid. Om det blir en vinter med is som bär så finns det tankar om att söka grundligare i olycksområdet med kamera. Tidigare har det sökts med sonar på större ytor och kamera endast vid objekt. Detta gäller inte. Vi kommer förhoppningsvis att få hjälp nästa sommar istället.

Många anhöriga i Finland som bett Reino om hjälp har inte haft ekonomiska resurser att betala omkostnaderna för sökandet. Stiftelsen Etsintävenes policy är att man inte ska behöva vara rik för att få hjälp.

Alla bidrag har gjort skillnad!

PS Det har kommit en ny leverans nyckelringar. Det går bra att beställa.


27 sept-09 Det är höst även vid Kågefjärden. Gula löv och blåst.

Höstdagjämning

Idag är det höstdagjämning, ett av de två dygn då dag och natt är lika långa. På hela jorden. Den andra dagen är vårdagjämningen som infaller om ett halvår. Det är en fascinerande tanke att det finns två lika dygn på hela jorden när det gäller längden på natt och dag. Här på norra halvklotet tar nu mörkret lite mer tid för varje dygn som går, på bekostnad av dagsljuset. På södra halvklotet är det tvärtom.

När hösten smyger sig fram brukar också stearinljus och lyktor plockas fram. Det är en mysig känsla att titta in i en levande ljuslåga och kura ihop sig i mörkret. Det går också att se den mörkare årstiden som en möjlighet till fler tillfällen för reflektion och eftertanke.

Hos oss brinner ljus i stort sett varje dag. De brinner för vår Marcus.


Ett ljus som en liten flicka gav oss. Fyllt med stor omtanke.

Ett år och åtta månader

Det är ett år och åtta månader sedan Marcus gick ut genom ytterdörren i vårt hus. Han var glad och förväntansfull den dagen, såg fram emot en trevlig tur med några andra ungdomar. Det känns fortfarande ofattbart att han inte kommer in genom dörren igen. En ung människa ska komma tillbaka.

Vi har sörjt honom i ett år och åtta månader som död, men ännu är han inte dödförklarad av myndigheterna. Det känns minst sagt märkligt med hans röstkort till årets kyrkolval. En inbjudan att komma och rösta.

Den 16 oktober ska Skatteverket åter ta tag i vår ansökan om dödförklaring och vi kan inte annat än hoppas att den formaliteten får ett slut. Att det inte kommer fler röstkort i Marcus namn.


Marcus röstkort till årets kyrkoval



Om att skriva på nätet

Jag tänker ofta på några av våra släktingar som kring 1970-talet förlorade två av sina fyra barn. Kommer också ihåg hur människor runt om dem försökte "muntra upp dem" så gott det gick. Vi längtade nog efter att de skulle vara som vanligt igen. Jag kan tänka mig att de upplevde en oerhörd ensamhet i sin sorg och hade säkert inte heller möjlighet att möta andra i liknande situation.

Många av oss som förlorat barn på 2000-talet skapar minnessidor om våra barn, eller läser andras sidor, och Internet blir en viktig mötesplats. Vi möter en grupp människor där vi kan dela känslor, tankar och där vi kan visa varandra full förståelse.

Under veckan fick vi en intressant artikel från UNT (Uppsala Nya Tidning) som handlade just om minnessidor på nätet. De som själva upplevt en sorg såg de virituella mötesplatserna som både viktiga och givande. Ett komplement till att sörja sina anhöriga på en kyrkogård.
En "olyckskorp" i prästkappa kraxade om att det var en stor fara att man skulle sitta ensam och sörja vid sin skärm. Jag tror inte riktigt det är så och jag tror inte heller denna kvinna hade en egen upplevelse av att förlora ett barn.

Forskaren Elza Dunkels vid Umeå universitet sa under en föreläsning i augusti: "Det värsta som händer när man skriver personliga webbsidor är väl att många läser och många också känner igen sig i det som står skrivet. Skulle det vara farligt?"

Det kan nog löna sig att fundera över skillnaden i att vara personlig eller privat då man publicerar en text, men en sak är jag ganska säker på: Det är inte farligt att dela tankar med andra. Inte heller på nätet.


Leta efter det som ger lycka

Det är inte fel att aktivt leta efter det som ger lycka. Självklart är det så att olika människor hittar lycka på olika sätt. Kanske lika många olika sätt som det finns människor.

Vi kan tänka att nu idag får vi mer aktivt försöka hitta det som ger lycka, förut tog vi nog lyckan som självklar. Den bara fanns där när vi vaknade och satte oss vid frukostbordet alla fyra. Det fanns inte i tankevärlden att vi så plötsligt skulle behöva duka för bara tre personer.

För en tid sedan skrev vår lokaltidning Norran om den lyckoforskning Filip Fors och hans kollega bedriver. De har samlat forskning om lycka i 12 olika strategier som man kan välja ur att tillämpa eller att fundera över.
De är:

1. Vad blir jag lycklig av?
2. Meningsfullhet
3. Bli en bättre människa
4. Förbättra dina sociala relationer
5. Din bästa tänkbara framtid
6. En underbar dag
7. Vänlighet och hjälpsamhet
8. Positivt tänkande och tacksamhet
9. Undvik ältande och negativ tänkande
10. Meditation
11. Fysisk träning
12. Kognitiv beteendeterapi

De här punkterna säger dig mycket mer om du läser vidare på den här länken till Lyckoprojektet.

Jag tänker också att det måste kännas tillåtet att släppa fram alla andra känslor också, sorg, vrede mm Hur skulle man annars nå fram till en inre lycka. Om något var i vägen?

Något som ger oss lycka många stunder är familjens nya katter. Helt obegripligt för den som inte gillar dessa djur, men för oss är det en bra strategi.


Kajsa, orientalisk korthårig skönhet.


Och den charmige huskatten Sigge.



090909

Dagens datum är en upplevelse som de flesta av oss får vara med om en enda gång. Men säkert finns det en och annan 100-åring som även upplevde förra seklets 9 september. Troligen är det inte så många i alla fall, och de som uppnår denna aktningsvärda ålder har förmodligen inte så många vänner kvar. Åtminstone inte så många jämnåriga vänner. Kanske känns det ensamt?

Vi pratade igår om hur ensam man kan känna sig när man förlorat ett barn. Den första tanken kan vara att detta har bara drabbat mig och min familj, ingen annan i hela världen. Andra föräldrar har ju sina barn kvar.
Vid närmare eftertanke inser vi att det inte är så. Tyvärr finns det många familjer som förlorat ett barn. Säkert finns också den där ensamhetskänslan i alla familjer, både hos föräldrar och syskon, till och från och beroende på hur situationen ser ut.

Det hjälper att möta andra i liknande situationer. Få berätta om sin känsla och höra att andra har känt samma sak. Helt plötsligt är man inte ensam i ensamheten.




Korta ögonblick

Det dök upp en regnbåge över havet idag. Ett kort litet ögonblick och sedan var den borta igen. Vi hann se den och även ta kort av den.
Undrar hur många gånger regnbågen har synts på himlen då vi aldrig uppmärksammat den? Tusentals gånger säkert.

När vi tänker på Marcus, och säkert också när andra tänker på älskade anhöriga som de mist, så kommer vi ihåg många korta ögonblick. Ett leende, en blick eller kanske ett uttalande som etsat sig fast. Livet består av så många korta ögonblick, men det är inte alltid vi hinner se dem. Och ändå är just de där korta ögonblicken det som är allra mest betydelsefulla, särskilt när de är små tecken på samhörighet.


Regnbågen den 5 september 2009


1 september

Almanackan försöker övertyga om att det är höst nu. September är visserligen en höstmånad men det har snarare varit en av de där hundra sommardagarna idag. Varmt och skönt.

Hösten brukar vara en nystart för många, kanske ett nytt skolår eller nya projekt på jobbet. Det fladdrar förbi en tanke om vad Marcus skulle ha gjort om han varit kvar i livet. Hade han jobbat, pluggat, gjort lumpen eller kanske rest någonstans? Just de här tankarna på hur det skulle kunnat vara kommer nog alltid att finnas kvar och bli mer eller mindre tydliga i olika situationer. Det går inte att låta bli att undra.


En bild från 1 september 2008


RSS 2.0