Försvara eller förklara?
"Jag är så trött på att alltid behöva försvara mig i min sorg" sa en förälder som miste sin dotter för ca fyra år sedan. Den tanken är obegriplig då man nyligen drabbats av sorg efter sitt barn. Av vilken anledning skulle man behöva försvara sig? Då det gått en tid kan jag förstå hur hon menar.
En annan förälder, som miste sitt barn för femton år sedan, sa att numera rinner det mesta av henne. Uttalanden som förut smärtade och gjorde ont. Hon menade att oförståelse och okunskap inte är illa menat, utan det kommer sig bara av att den som säger det inte tänker sig för. Det är kanske inte så lätt att sätta sig in i andras situation, menade den här mamman.
När det gått en tid efter en svår förlust är det oundvikligt att man hamnar i situationer där man står inför att välja försvar eller förklaringar. Hur valet blir beror på hur mötet med den andra människan ser ut. Finns det utrymme? Vill jag berätta? Vill den som påstår något höra en annan förklaring än sin egen?
Tänker på alla de gånger man själv fallit i gropen och trott att den alldeles egna förklaringen varit allmängiltig. Kanske till och med trott sig veta hur andra tänker och känner... och presenterat det som en sanning för andra. Eller kanske har jag också suttit och nickat medhållande till en "sanning" någon annan berättat vid fikabordet.
Det enda som egentligen blir riktigt intressant är när jag har tid att lyssna på en annan människas egna förklaringar, då hon får berätta alldeles själv.
En ung Marcus några vintrar tillbaka. Glad och lycklig av stunden.
Det är så fint att se ljusen brinna i grupp DgN^ Det värmer i kylan.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
En annan förälder, som miste sitt barn för femton år sedan, sa att numera rinner det mesta av henne. Uttalanden som förut smärtade och gjorde ont. Hon menade att oförståelse och okunskap inte är illa menat, utan det kommer sig bara av att den som säger det inte tänker sig för. Det är kanske inte så lätt att sätta sig in i andras situation, menade den här mamman.
När det gått en tid efter en svår förlust är det oundvikligt att man hamnar i situationer där man står inför att välja försvar eller förklaringar. Hur valet blir beror på hur mötet med den andra människan ser ut. Finns det utrymme? Vill jag berätta? Vill den som påstår något höra en annan förklaring än sin egen?
Tänker på alla de gånger man själv fallit i gropen och trott att den alldeles egna förklaringen varit allmängiltig. Kanske till och med trott sig veta hur andra tänker och känner... och presenterat det som en sanning för andra. Eller kanske har jag också suttit och nickat medhållande till en "sanning" någon annan berättat vid fikabordet.
Det enda som egentligen blir riktigt intressant är när jag har tid att lyssna på en annan människas egna förklaringar, då hon får berätta alldeles själv.
En ung Marcus några vintrar tillbaka. Glad och lycklig av stunden.
Det är så fint att se ljusen brinna i grupp DgN^ Det värmer i kylan.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Kommentarer
Trackback
