marcusminnesfond

Nu har det åter igen varit några dagar vargavinter med iskyla och ymnigt snöande. Mesta möjliga tid tillbringas inomhus.

Idag åkte jag ut till hamnen för att se efter om ljuslyktor och marschaller begravts i snön, vilket de också gjort. Jag var helt ensam därute när jag skottade mig ner mot den plats på kajen där vi satt ut några lyktor. Det var fridfullt och lugnt och kanske kommer också andra tankar till en då man är helt ensam.

Jag tänkte på att det här var det sista Marcus såg av världen under sitt jordeliv. En fjärd, några ljus från byggnader, snö, is och vatten. Han körde rakt mot horisonten, i den riktningen. Förmodligen i tron på att han var på helt rätt väg. På väg hem.

Nästa tanke som kom var ett halsband jag fick i min ungdom med symbolerna för tro, hopp och kärlek. Ett kors, ett ankare och ett hjärta. Det var precis vad jag såg när jag vände mig om och tittade på den uppskottade stigen jag nyss åstadkommit. Jag såg ankaret och jag såg hjärtat framför mig. Det hjärta som vi möttes av ute på isen förra helgen. Jag såg däremot inget kors utan istället några ljuslågor som symboliserade tron på att det trots allt finns en meningsfullhet i livet. Även när det värsta händer.


Till höger finns ankaret, ute på isen under den nya snön finns hjärtat och korset, tron, finns där ute.

Om du vill tända ett ljus igen klicka på  Tänd ett ljus