marcusminnesfond

Det är soligt, massor av snö, lediga dagar och fint skidföre. Mycket att vara glad åt och många möjligheter. Bara att njuta...

Åter blir det så tydligt hur nära glädje och sorg befinner sig. På mikromillimeters avstånd. I samma stund som man kan känna en jublande känsla över att se solen igen, se att det finns en vår som är på väg, så finns det där hugget över att en av oss i familjen inte får uppleva detta. Den av oss som kanske jublande högst när en solig vinterdag stod för dörren.

Hur är det då när vi känner den där lyckan över en dag full av möjligheter? Blir sorgen mindre då? Konstigt nog så är sorgen och saknaden lika stor och ändå ryms så mycket glädje.

Det händer då och då att människor i vår omgivning kan känna en rädsla att prata om Marcus , kanske särskilt då stämningen är glad. Det finns en rädsla över att en påminnelse om sorgen skulle dämpa glädjen.

Eftersom glädjen och sorgen inte tar plats ifrån varandra är det ingen risk att det sker. Det går inte heller att påminna om något som hela tiden finns med i den aktiva tanken. En påminnelse får man om något som riskerar att glömmas bort. Det finns ingen risk över huvud taget att vi skulle glömma Marcus. Han finns i vår sorg och han finns i vår glädje.


Sigge har tittat efter hur det såg ut vid fågelborden. Inte en enda fågel där nu heller...

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus