marcusminnesfond

Årets sista dag. Ett år som alltid finns inristat i vårt inre.

En förhoppning med den här bloggen är att alla ni unga ska förstå hur viktiga ni är. Hur stort tomrum det blir om en älskad son eller dotter inte längre finns kvar bland oss. Vi kanske inte alltid kommer ihåg att berätta det för er, men så är det. Varenda en av er är ovärderlig och kan aldrig ersättas av någon eller något annat.

Ta hand om er i kväll, var försiktiga! Och framför allt, en önskan om ett nytt år som är gott!


För sex år sedan togs den här bilden efter ett nyårsfirande. En lyckad ihopsamling av utbrända raketer i närområdet.
Fyrverkerier är dock förenat med stora risker. Ta inte de värsta riskerna!

Journalisten Camilla Stenlund skriver en artikel i Västerbottens Folkblad idag om sina tankar kring året som gått. Hon beskriver den händelse som förändrade vårt liv, men även för så många andra. Hon lyfter fram Marcus vänners perspektiv. De har fått uppleva något som de aldrig kommer att glömma.

Klicka här så kan du läsa hela artikeln i VF.

Just nu dyker en stilla undran upp i mitt huvud. Vad har vi egentligen för beredskap i vårt samhälle när sorgen kommer oväntat och in mitt ibland oss? Är det tänkt att vi ska ha byggt upp en egen beredskap inom oss utan att knappt ha berört ämnet död tidigare? Ibland blir vi ganska små som människor.




Brittas bilder från julafton 2008.

År 2008 håller på att ta slut och i tidningarna skrivs krönikor över året som gått. 2008 blev ett år vi aldrig mer vill uppleva eftersom det värsta hände. Det blev kanske också ett år då ögonen öpnnades lite mer och vi fick lära oss mycket som vi aldrig hade förväntat oss att vi skulle behöva lära oss. Om människors omtanke, sorg, eftersök mm.

I en av våra lokala tidningar fick några ungdomar härom dagen svara på vad som var det värsta som hänt under året. De gav uppriktiga svar, rakt ur hjärtat, och ett par av dem kände Marcus och de berättade att det var värst för dem under året. Att förlora en vän.

Det finns inget värre än att förlora någon man älskar. Men det är också en otrolig styrka att kunna älska, känna sorg, våga gråta. Det hänger ihop, för att kunna sörja måste man kunna älska.

Inte visste vi att det krävs så mycket mod för att våga gråta. Det vet vi nu och det är en smärtsam lärdom vi fått göra under det år som passerat.


29 december 2008 i Kåge hamn.

De mest intensiva juldagarna har passerat. Det gick att ta sig igenom dem på något konstigt vis. Eftersom det aldrig kan bli som någon av de tidigare 18 jularna kan det vara klokt att göra något annat istället för att försöka repetera något som inte går att göra på samma vis. Vi valde att åka bort några dagar, ett klokt val.

Det märkliga med sorg är att man aldrig riktigt vet hur dagen eller stunden ska bli. Ena stunden kommer allt över oss och saknaden gör ont, nästa stund kan man se allt det fina som finns i livet och det finns så mycket glädje. Det är märkligt att inte kunna planera sina reaktioner men det är också härligt när vi kan ta till vara på en glad och lycklig stund.

Sven Wolter sa i ett TV-program att det är en omöjlighet att springa ifrån sorgen och låtsas som om den inte finns. Då kommer den efter och ger ett knivhugg i ryggen. Han menade, och vi kan hålla med, att sorgen efter ett älskat barn är något man bär med sig för alltid och det gäller att acceptera detta faktum. Det blir en del av tillvaron, men sorgen behöver inte alltid vara sorgsen.


En vinterbild från vårt sommarställe, en plats som låg Marcus varmt om hjärtat.

Inget är som vanligt och julen firas inte heller som vanligt. Här kommer några bilder här från vår annorlunda jul.


Julafton 2008. Vi promenerade förbi skoteruthyrningen som har tagit julledigt.


Lillasyster Martina i backen, juldagen 2008. Soligt och fint men långa skuggor.


Flera av Marcus vänner samlades vid Kågefjärden på julafton. De tände ljus och marschaller.


De skickade även upp ljusballonger över havsisen. Tack för er omtanke!

Vi önskar er alla en God Jul! Ett särskilt tack och många tankar till er som var ute vid Kågefjärden idag och tände marschaller, ljus och skickade iväg ljusballonger!


Ett julkort till er från Mattmars kyrka. Här föddes jag, mamma Ingrid, en gång för ganska länge sedan...

Dan före dan. I morgon är det julafton och det är mer än något annat familjens högtid. Det gör så ont att familjen inte ser ut som vanligt.

Nu gäller det mer än någonsin att försöka göra det bästa möjliga av varje dag. Det hjälper att tänka så och det hjälper med allt det omtänksmma stöd vi får av er läsare och alla som finns i vår närhet.

En dag i taget.


Bilden är tagen den 23 december 2007. Skotern stod på grön gräsmatta och jullovet var snöfritt.


Tidig morgon 23 december 2008 vid havet.


Några mil inåt landet samma dag. Fem älgar passerar över vägen och ut i djupsnön.

Vi fick information om att isen på Kågefjärden är ca 20 cm tjock och att det just nu är säkert att gå ut från småbåtshamnen och till den plats där skotern hittades. Med isdubbarna på gick vi ut för att leta reda på platsen och möttes av en marschall som redan brann där. Det kändes väldigt bra. Det var våra vänner på långfärdsskridskor som hade varit ute och tänt och de hade platsen markerad i en GPS.

Tragiskt denna dag har varit att läsa om de två skoterolyckor som skett under helgen. På två olika platser har man kört genom isen och ännu har ingen av de båda männen hittats. Klicka här om du vill läsa mer.

Bilderna är tagna vid 13-tiden den 21 december. Vintersolståndet är årets mörkaste dag men det är nu det vänder mot ljusare tider.


Här stod islyktorna förra vintern, på platsen där vi hittade Marcus skoter.


Stilla och lugnt i hamnen just nu. Långfärdsskrinnarna har nyss kommit tillbaka efter en tur i dagsljuset.


Från småbåtshamnen rakt norrut. Solen är på väg ned och klockan har hunnit bli 13.30

Alla dessa datum. Just nu tornar de upp sig. Idag är det den 20 december och det har gått elva obegripliga månader sedan Marcus försvann från oss. Snart är det jul, födelsedag och om en månad har ett helt år gått. Vi skulle nästan vilja hejda almanackan.

Förr i världen pratade man om ett sorgeår. Det kan finnas en strimma sanning i detta uttalande men jag tror inte det stämmer när det gäller förlusten av en 18-årig son. Inte när man står i färd med att kliva ut i livet. För oss handlar det nog snarare om det första sorgeåret. Vi räknar med att gå ihand i hand med både sorg och glädje resten av våra liv.

Om en månad, den 20 januari 2009, kommer vi att hedra Marcus minne med en kväll ute vid Kågefjärden. Vi tänder ljus, marschaller och skickar upp ljusballonger. Det kommer även att vara möjligt att gå in i klubbstugan och värma sig. Ni är välkomna att vara med oss då!


Julen 2006 i Thailand när familjen var ute på en kanottur. Och fick oväntat besök...

Den frågan fick jag av en kvinna vars nära vän förlorat en son. Frågan är berättigad men den är oerhört svår att svara på. Visst borde vi veta, vi som har upplevt och fortfarande upplever vad sorgen gör med oss.
Men det finns inget enkelt svar på frågan eftersom alla är så olika och vi måste få vara oss själva när vi bearbetar en förlust.

Jag kan tänka mig att några saker gäller för de allra flesta, det var i alla fall viktigt för oss. Det ena var när människor mötte oss med äkta medkänsla. Det andra var alla goda lyssnare, de som kunde lyssna och lyssna utan att presentera lösningar eller förenklingar av vårt problem. För någon lösning fanns inte och man vill inte heller höra att det blir bättre.

Sedan hade vi också turen att känna många handlingskraftiga människor. Människor som handlade, lagade mat, ordnade med praktiska ärenden mm. Sådant som för den drabbade är helt oväsentligt den första tiden, men ändå så nödvändigt.

Det är en ganska vanlig fråga så här före jul. När man förlorat ett barn finns det bara en önskan. En önskan som är omöjlig att uppfylla.

Det enda vi verkligen skulle önska är att Marcus klev in i huset igen och ropade sitt glada "Hallå!" Det är en omöjlighet men det är svaret på frågon om vad vi önskar oss.

Förra julen bestod av en stor längtan efter snö, särskilt för Marcus del eftersom hans skoter stod på en grön gräsmatta och väntade.
Nu snöar det mest varje dag och det blir fint och julstämning på många sätt och vis. Men vi har en evig längtan.

Varje dag någonting bra. Vi tar med oss sorgen varje dag och möter både det som är positivt och negativt. En del i kroppen är sorg, en annan del är glädje och hopp. Glädjen och hoppet får näring när ögat vilar på något vackert.


Det är alltid trevligt att få en vacker besökare.

Nog det sötaste vi kan titta på! En glad liten Marcus med massor av glimt i ögonvrån. Det var goda vänner som kom med den här bilden. Det här är nog bland det bästa man kan få, en ovärderlig julklapp!


Goa unge!

Vi har haft besök av några sommargrannar från Örnsköldsvik och bland annat sett på hockey. Skellefteå mot MoDo och den här gången en förlust för hemmalaget.

Alla vi som var tillsammans tänkte så mycket på att inte Marcus var med den här gången. Det blir så tydligt när man gör något som liknar ett tidigare tillfälle, som i fjol, som för två år sedan osv.
Vi saknar dig.


Hösten 2006 då vi såg Skellefteå spela i Örnsköldsvik. Marcus var en trogen Skellefteåsupporter.

Vi hade besök av polisen idag. Det handlar om en del nya rutiner när det gäller identifiering av försvunna personer. Nya blanketter som ska fyllas i, DNA-prov på oss föräldrar mm.

Syftet är att det ska bli en smidigare och bättre hantering av alla dessa data och att det ska underlätta identifiering även då personer hittas i våra grannländer. Vi hjälper gärna till, allt som kan göra systemet mer lättarbetat är av godo.

Men det är mycket som är svårt att komma ihåg, redan nu. Bröt han höger eller vänster ben en gång i tiden? Var satt födelsemärket, på vilken arm? Hade han en klocka på sig? Några särskilda igenkänningstecken?

Det är så svårt att komma ihåg och man vill så gärna komma ihåg. Som om det på något sätt skulle hjälpa.


Den varma och öppna blicken var det allra bästa igenkänningstecknet.

Det kommer att bli jul även i år, även om vi skulle spjärna emot. Det blir jul men naturligtvis ingen vanlig jul. Ändå är det så att det kan vara bra att göra lite av det vanliga. Det nog också en god idé att göra även nya saker. Skapa någon ny tradition av den anledningen att det inte går att göra allt på det sätt som när vi var fyra personer här hemma.

Idag ringde en polis och berättade att han skulle ansvara för sådant som har med identifiering av försvunna personer att göra. Han ville göra ett besök hemma hos oss. Hur det än är så känns det positivt att det händer någonting och att inte allt bara glöms bort.


Pepparkakor som vanligt, nästan. Vi använde aldrig måttet som föreställer en bil, hittade aldrig just det måttet.