marcusminnesfond

Det går inte att låta bli att tänka på hur livet såg ut för två år sedan, några dagar före julafton. Vi ångade på med jobb och skola och skyndade oss för glatta livet att få ihop allt som skulle göras inför julen. En sådan där period som vi knappt hann prata med varandra. Så mycket som skulle hinnas med.

Samtidigt fullständigt otänkbart att det skulle vara annorlunda. Möjligen fanns tanken att planera in alla aktiviteter lite bättre till nästa jul.

Julen för ett år sedan försökte vi åka ifrån. Vi åkte till Åre där bland annat skidåkning väntade, och kände att det bästa tänkbara just då var att befinna sig i en annan miljö. En slags flykt som fungerade hyfsat bra i alla fall.

Vi har haft många fina jular tillsammans i familjen. Högtider som vi sett fram emot allihop och som vi hjälpts åt att ordna. Jag känner mig glad över att vi har haft dem.

Nu får vi skapa ett annat firande än det som varit. Det blir annorlunda och på något vis går det. För ett år och elva månader sedan fanns inte dessa tankar. Då fanns Marcus med oss här i huset. Nu får vi tänka om och möta varandra ur nya positioner.



Martina och Marcus en jul för ca femton år sedan. Syskon så nära.

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus