God Jul alla!
Vill önska er alla en fin jul! Lägger in en bild med firande från julen 2007 då vi spelade julklappsspelet tillsammans. Och en bild från förra julen i Skåne hos min syster. Det ger varma minnen och en fridfull känsla. En glädje som känns även nu.
Julkänslan förändras genom livet och utifrån det som händer längs resans gång. Idag ser jag fram emot att tända några ljus ute vid Kågefjärden och veta att de fortsätter att lysa i julenatten. Som barn låg allt fokus och all förväntan på den högtidliga stunden då klapparna skulle öppnas.
Och vaknar jag tidigt i morgon bitti så tror jag alldeles bestämt jag ska uppsöka en julotta. Det var länge sedan!
Ha det fint alla goda vänner!
Julen 2007 0ch 2010.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Julkänslan förändras genom livet och utifrån det som händer längs resans gång. Idag ser jag fram emot att tända några ljus ute vid Kågefjärden och veta att de fortsätter att lysa i julenatten. Som barn låg allt fokus och all förväntan på den högtidliga stunden då klapparna skulle öppnas.
Och vaknar jag tidigt i morgon bitti så tror jag alldeles bestämt jag ska uppsöka en julotta. Det var länge sedan!
Ha det fint alla goda vänner!
Julen 2007 0ch 2010.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tre år och elva månader
Vi har tänt ljus i Sankt Olovs kyrka nu ikväll. Många ljus. Tända av föräldrar och syskon till ungdomar som lämnat livet. Lyssnade till musik som valts ut för denna stund, toner som så nära förknippas till dem vi saknar. Inför julen känns saknaden väldigt tydlig. Alla kommer inte hem.
Om en månad, den 20 januari 2012, är det fyra år sedan vår Marcus miste sitt liv. Vi har kommit fram till att askan efter hans kropp ska få finnas i havet. Det hav som omsluter hela vår jord. Den plats dit vi vant oss att gå.
Eftersom inte hela hans kropp är funnen känns beslutet som det enda möjliga. Askan och de delar som inte är funna ska få vila på samma ställe.
Jag tänker på alla lyckliga jular vi upplevt. För några dagar sedan skickade min systerdotter en bild från en av dessa jular. Marcus som kramar om tomten och en bild som lyser av den glädje som vi hade den här fina julen. Det går att glädjas åt goda minnen även om man inte kan få stunderna tillbaka. Längtan och saknad är inget hinder för att glädjen ska få lysa. Det är känslor som ligger så nära varandra.
En glad Marcus kramar om tomten.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Om en månad, den 20 januari 2012, är det fyra år sedan vår Marcus miste sitt liv. Vi har kommit fram till att askan efter hans kropp ska få finnas i havet. Det hav som omsluter hela vår jord. Den plats dit vi vant oss att gå.
Eftersom inte hela hans kropp är funnen känns beslutet som det enda möjliga. Askan och de delar som inte är funna ska få vila på samma ställe.
Jag tänker på alla lyckliga jular vi upplevt. För några dagar sedan skickade min systerdotter en bild från en av dessa jular. Marcus som kramar om tomten och en bild som lyser av den glädje som vi hade den här fina julen. Det går att glädjas åt goda minnen även om man inte kan få stunderna tillbaka. Längtan och saknad är inget hinder för att glädjen ska få lysa. Det är känslor som ligger så nära varandra.
En glad Marcus kramar om tomten.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tankar efter en begravning
Fredagen den 25 november begravdes min syster Gunilla. Saknar henne så mycket, så mycket. Hon fick en mycket vacker avskedsceremoni där hela stämningen andades henne, hennes liv och hennes trygghet. Yngsjö kapell var fyllt till bredden, både av människor och innerlig värme.
Det som jag funderat på mest efter dagarna i Skåne är trygghet. Främst den trygghet som Gunilla utsrålade och gav till människor i sin omgivning. Tänker också på den trygghet som uppstår i en äkta gemenskap.
Det är en lycka att ingå i en släkt där man värnar om varandra. Uppskattar varandras sällskap och prioriterar att mötas de gånger när livet slår oss hårt. Då blir det en stor styrka att sitta tillsammans under begravningsakten, reflektera tillsammans under en minnesstund, umgås och äta tillsammans.
Det är nog också så att när alla är medvetna om sorgen och den är fullt ut accepterad så blir det också lätt att skratta tillsammans. Om man blir ifrågasatt i sin sorg kan inte glädjen komma fram. Då ligger något ivägen.
Efter dagarna i Skåne var själen samtidigt tömd och påfylld med ny styrka. Det är vackert att få vara med om vackra avsked.
Gunillas kista i Yngsjö kapell.
Blommorna på hennes gravplats i Åhus.
Middag i god släktgemenskap.
Sopplunch ute vid havet.
Vi skickar ljusballonger ut över Hanöbukten. Farväl.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Det som jag funderat på mest efter dagarna i Skåne är trygghet. Främst den trygghet som Gunilla utsrålade och gav till människor i sin omgivning. Tänker också på den trygghet som uppstår i en äkta gemenskap.
Det är en lycka att ingå i en släkt där man värnar om varandra. Uppskattar varandras sällskap och prioriterar att mötas de gånger när livet slår oss hårt. Då blir det en stor styrka att sitta tillsammans under begravningsakten, reflektera tillsammans under en minnesstund, umgås och äta tillsammans.
Det är nog också så att när alla är medvetna om sorgen och den är fullt ut accepterad så blir det också lätt att skratta tillsammans. Om man blir ifrågasatt i sin sorg kan inte glädjen komma fram. Då ligger något ivägen.
Efter dagarna i Skåne var själen samtidigt tömd och påfylld med ny styrka. Det är vackert att få vara med om vackra avsked.
Gunillas kista i Yngsjö kapell.
Blommorna på hennes gravplats i Åhus.
Middag i god släktgemenskap.
Sopplunch ute vid havet.
Vi skickar ljusballonger ut över Hanöbukten. Farväl.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
