marcusminnesfond

Den frågan fick jag av en kvinna vars nära vän förlorat en son. Frågan är berättigad men den är oerhört svår att svara på. Visst borde vi veta, vi som har upplevt och fortfarande upplever vad sorgen gör med oss.
Men det finns inget enkelt svar på frågan eftersom alla är så olika och vi måste få vara oss själva när vi bearbetar en förlust.

Jag kan tänka mig att några saker gäller för de allra flesta, det var i alla fall viktigt för oss. Det ena var när människor mötte oss med äkta medkänsla. Det andra var alla goda lyssnare, de som kunde lyssna och lyssna utan att presentera lösningar eller förenklingar av vårt problem. För någon lösning fanns inte och man vill inte heller höra att det blir bättre.

Sedan hade vi också turen att känna många handlingskraftiga människor. Människor som handlade, lagade mat, ordnade med praktiska ärenden mm. Sådant som för den drabbade är helt oväsentligt den första tiden, men ändå så nödvändigt.