Gott Nytt År!
Vi vill önska er alla en bra nyårskväll och en fin start på 2010!
Stora vinterkramar från ett snöigt Skellefteå!
Tack för att ni finns!!!
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Stora vinterkramar från ett snöigt Skellefteå!
Tack för att ni finns!!!
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
29 december
Det är ganska exakt två år mellan bilderna här nedan. Två år och sex dygn för att vara riktigt noggrann.
Det är ett annorlunda liv nu, som vi arbetar hårt med för att det ska kunna byggas upp till en tillvaro. I det tidigare livet väntade vi på snö när bilden togs. Snö har vi nu, men vi har inte längre det tidigare livet.
Med ansträngning går det ofta riktigt bra att fokusera på det som är bra i det nya och annorlunda livet. Men det är absolut inte lika enkelt, ansträngningen kostar kraft och ork.
Om ni missade Nyhetsmorgon på annandagen så kan ni titta på två inslag där två mammor berättar om deras nya och annorlunda liv, fem år efter svåra förluster. Inslagen är mellan 15-19 minuter långa. De är mycket tänkvärda.
Malin Wesén som förlorade tre av sina fem barn i tsunamin. Klicka här
Malin Sävstam som förlorade sin man och två av sina tre barn, också i tsunamin. Klicka här
23 december 2007 och vi saknar snön. Kanske mest Marcus som nybliven skoterägare.
29 december 2009 och vi har snö, men saknar det självklara livet. Där alla fanns med.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Det är ett annorlunda liv nu, som vi arbetar hårt med för att det ska kunna byggas upp till en tillvaro. I det tidigare livet väntade vi på snö när bilden togs. Snö har vi nu, men vi har inte längre det tidigare livet.
Med ansträngning går det ofta riktigt bra att fokusera på det som är bra i det nya och annorlunda livet. Men det är absolut inte lika enkelt, ansträngningen kostar kraft och ork.
Om ni missade Nyhetsmorgon på annandagen så kan ni titta på två inslag där två mammor berättar om deras nya och annorlunda liv, fem år efter svåra förluster. Inslagen är mellan 15-19 minuter långa. De är mycket tänkvärda.
Malin Wesén som förlorade tre av sina fem barn i tsunamin. Klicka här
Malin Sävstam som förlorade sin man och två av sina tre barn, också i tsunamin. Klicka här
23 december 2007 och vi saknar snön. Kanske mest Marcus som nybliven skoterägare.
29 december 2009 och vi har snö, men saknar det självklara livet. Där alla fanns med.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
27 december
Snön vräker ner över Skellefteå idag och vi kan bara känna oss tacksamma över att inte någon bilresa står på programmet. Det är vintrigt och vackert ute och nu smids säkert många planer på vinteraktiviteter. Skidor, slalom, skoter mm.
Och ni som kör bil, ta det mycket lugnt. Väldigt, väldigt lugnt.
Vindskyddet vid Kåge hamn
Utsikt från vår altandörr 27 dec 2009
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Och ni som kör bil, ta det mycket lugnt. Väldigt, väldigt lugnt.
Vindskyddet vid Kåge hamn
Utsikt från vår altandörr 27 dec 2009
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Annandag jul = fem år efter tsunamin
För fem år sedan grumlades julfriden av helt obegripliga nyhetsinslag om en flodvåg som svept in över Sydostasien, bland annat över Thailand. Det tog ytterligare några dygn innan vi fick veta mer om vad som egentligen hade hänt. Mycket längre tid tar det att förstå. Men den här nyheten gick inte att skaka av sig.
Thailändarna gjorde allt de kunde för alla som var på plats i katastrofområdena. De kanske framför allt visade oss vägar att hantera förluster och möta sorgen. Alla som varit i Thailand har sett deras små andehus utanför bostäder, hotell och andra platser där människor vistas.
Andehusen är små minitempel, liknar faktiskt våra fågelhus lite grann, fast här är det de dödas själar som får omsorg i form av lite mat, dryck och omtänksamhet.
De dödas själar får vara kvar mitt ibland de levande människorna och det upplevs som helt naturligt, inte alls konstigt eller obehagligt. Sorgen får vara en del av livet, mitt i livet.
Idag finns en mycket läsvärd artikel i Expressen om Malin som förlorade tre av sina barn i tsunamin. Hon menar att det svåra är att välja livet, det är mycket enklare att smita undan. Hon avskyr också när folk säger "att livet går ju vidare". För det gör det inte, säger Malin, det är inte samma liv.
Läs artikeln på den här länken.
Malin Wesén berättar också på Nyhetsmorgon om sina upplevelser. Sevärt! Här är länken
Ljusballonger som skickades upp i Thailand för tre år sedan till minne av tsunamins offer. Detta var något som fascinerade vår Marcus. Han tog också den här bilden.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Thailändarna gjorde allt de kunde för alla som var på plats i katastrofområdena. De kanske framför allt visade oss vägar att hantera förluster och möta sorgen. Alla som varit i Thailand har sett deras små andehus utanför bostäder, hotell och andra platser där människor vistas.
Andehusen är små minitempel, liknar faktiskt våra fågelhus lite grann, fast här är det de dödas själar som får omsorg i form av lite mat, dryck och omtänksamhet.
De dödas själar får vara kvar mitt ibland de levande människorna och det upplevs som helt naturligt, inte alls konstigt eller obehagligt. Sorgen får vara en del av livet, mitt i livet.
Idag finns en mycket läsvärd artikel i Expressen om Malin som förlorade tre av sina barn i tsunamin. Hon menar att det svåra är att välja livet, det är mycket enklare att smita undan. Hon avskyr också när folk säger "att livet går ju vidare". För det gör det inte, säger Malin, det är inte samma liv.
Läs artikeln på den här länken.
Malin Wesén berättar också på Nyhetsmorgon om sina upplevelser. Sevärt! Här är länken
Ljusballonger som skickades upp i Thailand för tre år sedan till minne av tsunamins offer. Detta var något som fascinerade vår Marcus. Han tog också den här bilden.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
En stjärna har fått ett namn
På den södra stjärnhimlen, i Stenbockens stjärnbild, har en stjärna fått ett namn. Den har fått namnet Marcus och är namngiven av syster Martina. Hennes julklapp till oss.
Om stjärnbilden Stenbocken, Capricornus, finns följande att läsa på Wikipedia:
En relativt svagt lysande stjärnbild, men en av de äldsta och har alltid associerats med vatten och hav.
Man måste visst åka till södra halvklotet för att kunna se den. Så det är nog dags att börja spara...
Längst nere på södra stjärnhimlen ligger Capricornus, Stenbockens stjärnbild. Där finns "vår" stjärna.
Registreringsbeviset
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
God Jul!
Vi önskar alla er en lugn och god jul!
God jul borde betyda att göra gott. Göra något gott för varandra. Vi har haft en mycket god julafton då vi träffades en stund ute i ett snöigt Kåge hamn. Tände några marschaller, skickade upp några ljusballonger. Det känns bra att se varandra och vi vet så väl varför vi är där ute i kylan. För att göra gott för varandra och för att tänka en stund på vår gemensamma längtan och saknad.
Vintrigt ute vid hamnen
Vi fick börja med att skotta oss ner till kajkanten
Martina fyller ballongen med varmluft
Vänner
God Jul Marcus! Ljuslågor tända för att göra gott för dig.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
God jul borde betyda att göra gott. Göra något gott för varandra. Vi har haft en mycket god julafton då vi träffades en stund ute i ett snöigt Kåge hamn. Tände några marschaller, skickade upp några ljusballonger. Det känns bra att se varandra och vi vet så väl varför vi är där ute i kylan. För att göra gott för varandra och för att tänka en stund på vår gemensamma längtan och saknad.
Vintrigt ute vid hamnen
Vi fick börja med att skotta oss ner till kajkanten
Martina fyller ballongen med varmluft
Vänner
God Jul Marcus! Ljuslågor tända för att göra gott för dig.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
En rubrik som gjorde ont
"Dan före dan" kunde ha börjat på ett mer skonsamt sätt av vad som blev fallet. Jag slog upp vår lokaltidning Norran och tänkte mig en trivsam och lugn morgonstund med läsning och en kopp kaffe.
På mittuppslaget hade journalisten Olle Lundqvist författat rubriken "Livet måste gå vidare". Rubriken var 4 cm hög och 47 cm lång. Rejält stor med andra ord.
Varför gör en sådan rubrik ont? Vi vet alla så väl, som förlorat våra barn att livet går vidare, hur vi än gör. Även om vi så innerligt skulle önska att det gick att vrida tiden tillbaka och gå in och korrigera allt som gick fel. Vi vet att detta inte är möjligt, så våra dagar är en strävsam kamp för att orka följa med i livskarusellen. Det är en livslång balansakt att ta sig fram i vardagen och samtidigt ha kontakt med våra känslor.
I Norrans artikel repeteras frasen "livet måste gå vidare" fem gånger. Någon gång är det dessutom omskrivet "man måste lämna det bakom sig". Inte hålla på och älta. Inte någonstans beskrivs vad man egentligen menar med att gå vidare. Strutsmodellen?
I ingressen beskrivs en kvinna som förlorat fyra familjemedlemmar och även där blir kontentan: "Livet måste gå vidare". Den här kvinnan vill inte prata om sin sorg, skriver Olle. Kanske beror det också på hur frågan ställs och i vilken situation detta görs, om man vill prata eller inte.
Artikeln handlar också om en familj som klarade livet trots att de var med om Tsunamin. De hade lagt detta bakom sig. Det är nog inte heller så lätt att bli omruskad in i själen, men det är ändå en skillnad när alla faktiskt lever.
Hur känns det då när man läser en artikel som den här? När hjärnan för en hård kamp att orka med julen överhuvudtaget. Jag kände mig förminskad i min sorg och jag tror inte jag var ensam om den känslan.
Vad vill Olle förmedla med artikeln? Är man duktig om man inte pratar om sorgen? "Klarar man sorgen bra" om man ångar på som innan allting hände?
Detta var ingen rolig läsning dagen före julafton. Den var skriven ur en okunskap om hur väldigt nära sorg känns. Men i ärlighetens namn så trodde inte jag heller för två år sedan att jag skulle vara med om detta. Jag hade nog också kunnat skriva "livet måste gå vidare" och glatt förberett mig för mitt alldeles egna julfirande. Fast jag tror inte jag hade blåst upp rubriken lika stort.
Nu viker jag ihop tidningen och slänger den i pappersinsamlingen. Skickade också ett mejl till journalisten och berättade hur det kändes. Vissa saker vill man verkligen lämna bakom sig. Okunskapen.
Något som är mycket mer positivt är morgondagen. Ett förslag från några av Marcus vänner att de som kan träffas kl 13.00 i Kåge hamn där vi tänder marschaller och skickar upp ljusballonger. För Marcus, för livet och för framtiden. Ett sätt att gå vidare.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
På mittuppslaget hade journalisten Olle Lundqvist författat rubriken "Livet måste gå vidare". Rubriken var 4 cm hög och 47 cm lång. Rejält stor med andra ord.
Varför gör en sådan rubrik ont? Vi vet alla så väl, som förlorat våra barn att livet går vidare, hur vi än gör. Även om vi så innerligt skulle önska att det gick att vrida tiden tillbaka och gå in och korrigera allt som gick fel. Vi vet att detta inte är möjligt, så våra dagar är en strävsam kamp för att orka följa med i livskarusellen. Det är en livslång balansakt att ta sig fram i vardagen och samtidigt ha kontakt med våra känslor.
I Norrans artikel repeteras frasen "livet måste gå vidare" fem gånger. Någon gång är det dessutom omskrivet "man måste lämna det bakom sig". Inte hålla på och älta. Inte någonstans beskrivs vad man egentligen menar med att gå vidare. Strutsmodellen?
I ingressen beskrivs en kvinna som förlorat fyra familjemedlemmar och även där blir kontentan: "Livet måste gå vidare". Den här kvinnan vill inte prata om sin sorg, skriver Olle. Kanske beror det också på hur frågan ställs och i vilken situation detta görs, om man vill prata eller inte.
Artikeln handlar också om en familj som klarade livet trots att de var med om Tsunamin. De hade lagt detta bakom sig. Det är nog inte heller så lätt att bli omruskad in i själen, men det är ändå en skillnad när alla faktiskt lever.
Hur känns det då när man läser en artikel som den här? När hjärnan för en hård kamp att orka med julen överhuvudtaget. Jag kände mig förminskad i min sorg och jag tror inte jag var ensam om den känslan.
Vad vill Olle förmedla med artikeln? Är man duktig om man inte pratar om sorgen? "Klarar man sorgen bra" om man ångar på som innan allting hände?
Detta var ingen rolig läsning dagen före julafton. Den var skriven ur en okunskap om hur väldigt nära sorg känns. Men i ärlighetens namn så trodde inte jag heller för två år sedan att jag skulle vara med om detta. Jag hade nog också kunnat skriva "livet måste gå vidare" och glatt förberett mig för mitt alldeles egna julfirande. Fast jag tror inte jag hade blåst upp rubriken lika stort.
Nu viker jag ihop tidningen och slänger den i pappersinsamlingen. Skickade också ett mejl till journalisten och berättade hur det kändes. Vissa saker vill man verkligen lämna bakom sig. Okunskapen.
Något som är mycket mer positivt är morgondagen. Ett förslag från några av Marcus vänner att de som kan träffas kl 13.00 i Kåge hamn där vi tänder marschaller och skickar upp ljusballonger. För Marcus, för livet och för framtiden. Ett sätt att gå vidare.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Julesnö
Det är inte varje år snön behagar falla inför julhelgen. För två år sedan var gräsmattorna gröna den här tiden. I år skulle man kunna prata om ymnigt snöfall, minst sagt.
Det är både en och två gånger vi har behövt skotta idag. Troligen blir det fler gånger innan helgen är över. En av gångerna jag var ute och kämpade med snöskyffeln kom en ung kille med skoter körandes förbi. Det syntes på honom att han väl visste att vår gata inte var någon skoterled. Det lite halvdåliga samvetet var ändå ganska marginellt i förhållande till hans lyckokänsla över att det var möjligt att vara ute och köra. Den glädjen kunde han inte dölja.
Det är lätt att le tillbaka mot någon som visar en sprudlande glädje. Samtidigt kommer det där hugget i hjärtat. För lika snabbt som leendet kommer fram, så kommer också minnet av hur glad Marcus var då han körde iväg den där sista gången. Hur han skickade det allra varmaste leende mot mig. Ett leende som aldrig någonsin ska försvinna ur minnet.
22 december 2009
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Det är både en och två gånger vi har behövt skotta idag. Troligen blir det fler gånger innan helgen är över. En av gångerna jag var ute och kämpade med snöskyffeln kom en ung kille med skoter körandes förbi. Det syntes på honom att han väl visste att vår gata inte var någon skoterled. Det lite halvdåliga samvetet var ändå ganska marginellt i förhållande till hans lyckokänsla över att det var möjligt att vara ute och köra. Den glädjen kunde han inte dölja.
Det är lätt att le tillbaka mot någon som visar en sprudlande glädje. Samtidigt kommer det där hugget i hjärtat. För lika snabbt som leendet kommer fram, så kommer också minnet av hur glad Marcus var då han körde iväg den där sista gången. Hur han skickade det allra varmaste leende mot mig. Ett leende som aldrig någonsin ska försvinna ur minnet.
22 december 2009
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Ett år och elva månader
Det går inte att låta bli att tänka på hur livet såg ut för två år sedan, några dagar före julafton. Vi ångade på med jobb och skola och skyndade oss för glatta livet att få ihop allt som skulle göras inför julen. En sådan där period som vi knappt hann prata med varandra. Så mycket som skulle hinnas med.
Samtidigt fullständigt otänkbart att det skulle vara annorlunda. Möjligen fanns tanken att planera in alla aktiviteter lite bättre till nästa jul.
Julen för ett år sedan försökte vi åka ifrån. Vi åkte till Åre där bland annat skidåkning väntade, och kände att det bästa tänkbara just då var att befinna sig i en annan miljö. En slags flykt som fungerade hyfsat bra i alla fall.
Vi har haft många fina jular tillsammans i familjen. Högtider som vi sett fram emot allihop och som vi hjälpts åt att ordna. Jag känner mig glad över att vi har haft dem.
Nu får vi skapa ett annat firande än det som varit. Det blir annorlunda och på något vis går det. För ett år och elva månader sedan fanns inte dessa tankar. Då fanns Marcus med oss här i huset. Nu får vi tänka om och möta varandra ur nya positioner.
Martina och Marcus en jul för ca femton år sedan. Syskon så nära.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Samtidigt fullständigt otänkbart att det skulle vara annorlunda. Möjligen fanns tanken att planera in alla aktiviteter lite bättre till nästa jul.
Julen för ett år sedan försökte vi åka ifrån. Vi åkte till Åre där bland annat skidåkning väntade, och kände att det bästa tänkbara just då var att befinna sig i en annan miljö. En slags flykt som fungerade hyfsat bra i alla fall.
Vi har haft många fina jular tillsammans i familjen. Högtider som vi sett fram emot allihop och som vi hjälpts åt att ordna. Jag känner mig glad över att vi har haft dem.
Nu får vi skapa ett annat firande än det som varit. Det blir annorlunda och på något vis går det. För ett år och elva månader sedan fanns inte dessa tankar. Då fanns Marcus med oss här i huset. Nu får vi tänka om och möta varandra ur nya positioner.
Martina och Marcus en jul för ca femton år sedan. Syskon så nära.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Du är inte ensam
Många som läser den här bloggen har själva förlorat barn. Det här inlägget är skrivet för er, för oss. (Kan naturligtvis läsas av alla.)
Nästa fredag har det varit julafton. Av alla högtidsdagar under året så är julafton den dag som kanske allra mest förknippas med familjegemenskap. I våra familjer blir saknaden så påtaglig, som ett stort smärtande hål. För oss har det varit jobbigare dagarna innan en högtidsdag, födelsedag eller årsdag. När dagen har passerat har det åter varit möjligt att få lite andrum och vi har känt en viss lättnad över att ha klarat av den.
Förra julen var den första för oss som vi skulle ta oss igenom utan Marcus. I år vet vi att det gick, inte mycket mer. Tankarna går nu till alla er som har den första julen framför er. Du som troligen kämpar dig igenom minut för minut och anstränger dig för att försöka göra ditt bästa för alla runt omkring dig som faktiskt finns kvar. Jag hoppas att du framför allt är snäll mot dig själv och hittar stunder av lugn. Det behövs.
"Man vill ju inte förstöra för någon..." "Ska försöka vara glad så gott det går..."
Kanske är det jag själv som ställer de här kraven på mig. Troligen ingen annan. Men det är lätt hänt att vara hård mot sig själv och lägga stora tunga krav på sina axlar.
Människor runt omkring oss planerar för julen. Gläds och skapar förväntningar. I sammanhang där människor möts cirklar den frågan runt: - Hur ska ni fira jul? - Var ska ni vara? Det finns ett behov att redogöra för varandra om sitt julfirande. Det är svårt att vara med i den här typen av samtal och känna någon glädje. Det blir väldigt påtagligt att man inte besvarar de här frågorna ur samma känsloläge.
Förra julen kände jag mig väldigt ensam om att inte se fram emot julhelgen. Nu vet jag att det inte är så. Vi är, tyvärr, många som inte har våra barn med oss i livet och inte kan fira den jul vi önskar. Men som kommer att göra det bästa möjliga av den helg som komma skall.
Du är inte ensam.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Nästa fredag har det varit julafton. Av alla högtidsdagar under året så är julafton den dag som kanske allra mest förknippas med familjegemenskap. I våra familjer blir saknaden så påtaglig, som ett stort smärtande hål. För oss har det varit jobbigare dagarna innan en högtidsdag, födelsedag eller årsdag. När dagen har passerat har det åter varit möjligt att få lite andrum och vi har känt en viss lättnad över att ha klarat av den.
Förra julen var den första för oss som vi skulle ta oss igenom utan Marcus. I år vet vi att det gick, inte mycket mer. Tankarna går nu till alla er som har den första julen framför er. Du som troligen kämpar dig igenom minut för minut och anstränger dig för att försöka göra ditt bästa för alla runt omkring dig som faktiskt finns kvar. Jag hoppas att du framför allt är snäll mot dig själv och hittar stunder av lugn. Det behövs.
"Man vill ju inte förstöra för någon..." "Ska försöka vara glad så gott det går..."
Kanske är det jag själv som ställer de här kraven på mig. Troligen ingen annan. Men det är lätt hänt att vara hård mot sig själv och lägga stora tunga krav på sina axlar.
Människor runt omkring oss planerar för julen. Gläds och skapar förväntningar. I sammanhang där människor möts cirklar den frågan runt: - Hur ska ni fira jul? - Var ska ni vara? Det finns ett behov att redogöra för varandra om sitt julfirande. Det är svårt att vara med i den här typen av samtal och känna någon glädje. Det blir väldigt påtagligt att man inte besvarar de här frågorna ur samma känsloläge.
Förra julen kände jag mig väldigt ensam om att inte se fram emot julhelgen. Nu vet jag att det inte är så. Vi är, tyvärr, många som inte har våra barn med oss i livet och inte kan fira den jul vi önskar. Men som kommer att göra det bästa möjliga av den helg som komma skall.
Du är inte ensam.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus
Nyckelring i julklapp?
Vi har några nyckelringar kvar som skulle kunna vara en lämplig julklapp till någon du känner. Den här omgången kostar 60 kr styck (olika priser beror på valutakurser).
Nyckelringarna, med lampa, säljs till förmån för föreningen Etsintävene som finansierar sin verksamhet med frivilliga gåvor.
Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till [email protected] om du vill handla
Vi kan även skicka till dig per post
Det känns varmt i vinterkylan att betrakta de ljuslågor som brinner för dem vi saknar.
Klicka på Tänd ett ljus
Nyckelringarna, med lampa, säljs till förmån för föreningen Etsintävene som finansierar sin verksamhet med frivilliga gåvor.
Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till [email protected] om du vill handla
Vi kan även skicka till dig per post
Det känns varmt i vinterkylan att betrakta de ljuslågor som brinner för dem vi saknar.
Klicka på Tänd ett ljus
14 dec
Det är kallare ute nu, nio minusgrader under dagen. Vi som vant oss med plusgrader hela hösten och vintern, huttrar efter bara någon minut utomhus. På bara något dygn har isen blivit tjockare en bit ut på Kågefjärden.
Per Landström skickade det här fotot som är taget när det var dagsljus idag. Han har placerat en marschallhållare och tänt lågan ute på den punkt där skotern hittades.
Jag har tittat en lång stund på fotot. Så nära land och ändå inte.
Per har noga koll på Kågefjärdens is och du kan följa isläget på den här länken, se vidare under islogg.
Isen ser ut som en pil och pekar i den färdriktning Marcus hade.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Per Landström skickade det här fotot som är taget när det var dagsljus idag. Han har placerat en marschallhållare och tänt lågan ute på den punkt där skotern hittades.
Jag har tittat en lång stund på fotot. Så nära land och ändå inte.
Per har noga koll på Kågefjärdens is och du kan följa isläget på den här länken, se vidare under islogg.
Isen ser ut som en pil och pekar i den färdriktning Marcus hade.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Eg ser
En låt som berör. En vacker sång om sorg. Jag gör död till liv för dig...
Att ge stöd/Att ha mod och förstånd att hitta meningsfullhet
http://www.youtube.com/watch?v=WSxCxXHmkfk&feature=related
Att ge stöd/Att ha mod och förstånd att hitta meningsfullhet
http://www.youtube.com/watch?v=WSxCxXHmkfk&feature=related
13 december
Nu ligger det is på Kågefjärdens inre delar. På vissa ställen är den 10 cm tjock men mellan de ihopfrusna flaken betydligt tunnare. Ett par cm bara. Inget man ger sig ut på om man saknar utrustning och sällskap med andra ord.
Under helgen var en grupp långfärdsåkare ute och tittade på isläget. De kunde se att på den plats där vi hittade Marcus skoter, den 23 januari 2008, var ett stort hål i isen. Platsen är inlagd i Pers GPS med exakta koordinater.
Det kan kännas konstigt att det är ett stort hål just där. Fast det skulle vara ännu konstigare om inte den här platsen skiljde sig på något sätt från omgivningen. För oss kommer den alltid att vara en ovanlig plats.
13 december 2009
Under helgen var en grupp långfärdsåkare ute och tittade på isläget. De kunde se att på den plats där vi hittade Marcus skoter, den 23 januari 2008, var ett stort hål i isen. Platsen är inlagd i Pers GPS med exakta koordinater.
Det kan kännas konstigt att det är ett stort hål just där. Fast det skulle vara ännu konstigare om inte den här platsen skiljde sig på något sätt från omgivningen. För oss kommer den alltid att vara en ovanlig plats.
13 december 2009
Julbak
Det luktar jul i huset idag. Pepparkasdoften fyller upp varendaste vrå. Det är skönt att titta på pepparkakstraven som är tydlig och konkret. Ett bevis på att något är gjort.
Innan allt detta hände, när livet för alla i familjen var en självklarhet, var det svårt att föreställa sig hur mycket kraft som går åt när hjärnan ska bearbeta ett svårt problem. De problem som hade uppstått tidigare var ofta av den karaktären att de kunde lösas. Åtminstone delvis.
Det som är vårt problem nu, det är att Marcus inte lever bland oss. Vad vi än gör och hur vi än gör, så finns det ingen lösning på detta problem. Problemet finns med oss för alltid och vi kommer att bära det på olika sätt i olika situationer. Den här insikten tar mycket energi, och måste få göra det. Det är inte något arbete som syns på utsidan men inuti pågår en febril aktivitet. Inte räcker då alltid kraften till att producera något som tidigare i livet var enkel match.
Just idag kan jag titta på traven med pepparkakor som ligger där. Och som syns.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Innan allt detta hände, när livet för alla i familjen var en självklarhet, var det svårt att föreställa sig hur mycket kraft som går åt när hjärnan ska bearbeta ett svårt problem. De problem som hade uppstått tidigare var ofta av den karaktären att de kunde lösas. Åtminstone delvis.
Det som är vårt problem nu, det är att Marcus inte lever bland oss. Vad vi än gör och hur vi än gör, så finns det ingen lösning på detta problem. Problemet finns med oss för alltid och vi kommer att bära det på olika sätt i olika situationer. Den här insikten tar mycket energi, och måste få göra det. Det är inte något arbete som syns på utsidan men inuti pågår en febril aktivitet. Inte räcker då alltid kraften till att producera något som tidigare i livet var enkel match.
Just idag kan jag titta på traven med pepparkakor som ligger där. Och som syns.
Du kan tända ett adventsljus om du vill. Klicka på: Tänd ett ljus
Historien om en hamster
Om man nyligen har börjat läsa den här sidan och vet att den handlar om sorg och saknad, är det fullt förståeligt om den här rubriken väcker förvåning. Ni som känt oss längre tid kan nog tänka er vad det handlar om.
Det handlar om den lilla dvärghamstern Silverfang som Marcus fick i 18-års present av sina kompisar. Och som enligt dessa givmilda unga herrar var en liten pojkhamster.
När det totalt ofattbara hade skett, att Marcus försvann nio dagar efter sin 18-års dag, var det ingen som de första dygnen tänkte på en liten hamster där nere på hans rum. Jo, några av Marcus vänner var där och matade den minns jag.
Då det gått en tid så ville vi i familjen göra det bästa möjliga för detta lilla djur. Det blev ett sätt att göra något för Marcus, kan man tänka så här en tid efteråt. Han hade tänkt att hamstern skulle få en kompis, så vi fullföljde den tanken. Vi köpte en ny liten hamsterpojke, vars kön noga kontrollerades, och som fick bo hos Silverfang. (En procedur som fick upprepas en gång pga en olycka.)
Nåväl, hamstrarna kom mycket bra överens, trots att vi blivit varnade för att det skulle kunna bli hemska slagsmål om det var två tillsammans.
Silverfang och Random
Det var verkligen harmoni i hamsterburen och vi tyckte att det kändes bra att kunna göra detta. Djur som hade det bra, och vi fick pyssla om Marcus husdjur.
En dag hördes nya små läten från det håll där buren stod. Ynkliga pip. Det var ungar i buren. Förvåningen var stor hos oss. Det var ju två pojkar...? Jodå, den nya hamstern var mycket riktigt en pojke, men 18-års presenten Silverfang var utan tvekan en flicka, eller mamma rättare sagt.
Nu var det full produktion och den ena kullen efter den andra avlöste varandra. Mitt arbetsrum såg ut som en djuraffär med hamsterburar högt och lågt. Vi försåg både kompisar och djuraffär med välmående hamsterungar. Sammanlagt 30 stycken!
Men ett hamsterliv är inte så långt, ca två år. Så blev även Silverfangs liv. Hon var först i buren och även sist. Nu ligger hon begraven med sin livskamrat Random. Buren är såld och pengarna insatta på Marcus minnesfond.
Ett tag fanns det en liten oro att det skulle kännas trist när den här kanalen till Marcus försvann. Men det handlade ändå om en hamster, och en som fick leva ett normallångt och ett ovanligt rikt liv. Dessutom är det ett litet djur vi aldrig kommer att glömma. Hur många hamstrar får det så?
Silverfang
PS Hoppas att ni som gav den här presenten förstår att ni har bidragit till många glada skratt i vårt hus. Precis när det behövdes som mest.
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Det handlar om den lilla dvärghamstern Silverfang som Marcus fick i 18-års present av sina kompisar. Och som enligt dessa givmilda unga herrar var en liten pojkhamster.
När det totalt ofattbara hade skett, att Marcus försvann nio dagar efter sin 18-års dag, var det ingen som de första dygnen tänkte på en liten hamster där nere på hans rum. Jo, några av Marcus vänner var där och matade den minns jag.
Då det gått en tid så ville vi i familjen göra det bästa möjliga för detta lilla djur. Det blev ett sätt att göra något för Marcus, kan man tänka så här en tid efteråt. Han hade tänkt att hamstern skulle få en kompis, så vi fullföljde den tanken. Vi köpte en ny liten hamsterpojke, vars kön noga kontrollerades, och som fick bo hos Silverfang. (En procedur som fick upprepas en gång pga en olycka.)
Nåväl, hamstrarna kom mycket bra överens, trots att vi blivit varnade för att det skulle kunna bli hemska slagsmål om det var två tillsammans.
Silverfang och Random
Det var verkligen harmoni i hamsterburen och vi tyckte att det kändes bra att kunna göra detta. Djur som hade det bra, och vi fick pyssla om Marcus husdjur.
En dag hördes nya små läten från det håll där buren stod. Ynkliga pip. Det var ungar i buren. Förvåningen var stor hos oss. Det var ju två pojkar...? Jodå, den nya hamstern var mycket riktigt en pojke, men 18-års presenten Silverfang var utan tvekan en flicka, eller mamma rättare sagt.
Nu var det full produktion och den ena kullen efter den andra avlöste varandra. Mitt arbetsrum såg ut som en djuraffär med hamsterburar högt och lågt. Vi försåg både kompisar och djuraffär med välmående hamsterungar. Sammanlagt 30 stycken!
Men ett hamsterliv är inte så långt, ca två år. Så blev även Silverfangs liv. Hon var först i buren och även sist. Nu ligger hon begraven med sin livskamrat Random. Buren är såld och pengarna insatta på Marcus minnesfond.
Ett tag fanns det en liten oro att det skulle kännas trist när den här kanalen till Marcus försvann. Men det handlade ändå om en hamster, och en som fick leva ett normallångt och ett ovanligt rikt liv. Dessutom är det ett litet djur vi aldrig kommer att glömma. Hur många hamstrar får det så?
Silverfang
PS Hoppas att ni som gav den här presenten förstår att ni har bidragit till många glada skratt i vårt hus. Precis när det behövdes som mest.
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Förr och nu
Om vi backar några generationer tillbaka och går till ett Sverige där de flesta levde i ett bondesamhälle, så kan vi se ett helt annat förhållningssätt till döden. Man dog hemma i sitt hus i byn, kroppen fövarades svalt i hemmet och begravningen skedde så snart som möjligt efter dödsfallet, ofta under kommande helg. Begravningsplatsen fanns i byns närhet, oftast på gångavstånd från hemmet. Döden var en naturlig del av livet och gemenskapen i byn.
I vår nutid dör många på sjukhus, kroppen förvaras i ett kylrum och begravningen sker flera veckor, kanske månader, efter själva dödsfallet. Sverige är det land i världen där vi dröjer längst tid att ordna med begravningen efter ett dödsfall. Många begravningsplatser ligger numera långt utanför bostadsområdena eftersom de inte "ryms" inom tätbebyggt område. För många syns aldrig döden.
Även om vi byggt bort döden från vår vardag, så är den en del av våra livsvillkor. Vi vill veta, och vi vill förstå. Inte minst många ungdomar funderar mycket på detta. Jag kan imponeras av ungdomars okomplicerade sätt att visa vad de känner och våga prata om sorger och förluster. Allt har vi inte lyckats bygga bort, och skönt är väl det.
Pirkkos fina bild av en solnedgång i Finland.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
I vår nutid dör många på sjukhus, kroppen förvaras i ett kylrum och begravningen sker flera veckor, kanske månader, efter själva dödsfallet. Sverige är det land i världen där vi dröjer längst tid att ordna med begravningen efter ett dödsfall. Många begravningsplatser ligger numera långt utanför bostadsområdena eftersom de inte "ryms" inom tätbebyggt område. För många syns aldrig döden.
Även om vi byggt bort döden från vår vardag, så är den en del av våra livsvillkor. Vi vill veta, och vi vill förstå. Inte minst många ungdomar funderar mycket på detta. Jag kan imponeras av ungdomars okomplicerade sätt att visa vad de känner och våga prata om sorger och förluster. Allt har vi inte lyckats bygga bort, och skönt är väl det.
Pirkkos fina bild av en solnedgång i Finland.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
4:e december
Idag när jag tittade in på ljusgruppen DgN^ brann ljus som var tända från fyra olika länder. Det kändes väldigt mäktigt att se det. Från flera olika hörn på jorden har vi tänt ljus i samma ljusgrupp, och då också fått en möjlighet att tänka på varandra. När vi tänder och när vi läser.
En del har lämnat en liten hälsning då de tänt sitt ljus. Om man klickar på ett tänt ljus kan man läsa detta. De brinner i 48 timmar och självklart kan man komma tillbaka och tända på nytt när ett ljus brunnit ut.
Varför ljusgruppen heter DgN^? Det var Marcus egen signatur som vi hittar här och var hemma i huset. Och ljusgruppen den är både för Marcus och för någon annan som just du saknar. Det vore inte likt Marcus att stänga in sig alldeles själv.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
Dörrkrans hemma hos oss som Martina, Anna och Stina tillverkat.
En del har lämnat en liten hälsning då de tänt sitt ljus. Om man klickar på ett tänt ljus kan man läsa detta. De brinner i 48 timmar och självklart kan man komma tillbaka och tända på nytt när ett ljus brunnit ut.
Varför ljusgruppen heter DgN^? Det var Marcus egen signatur som vi hittar här och var hemma i huset. Och ljusgruppen den är både för Marcus och för någon annan som just du saknar. Det vore inte likt Marcus att stänga in sig alldeles själv.
Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)
Dörrkrans hemma hos oss som Martina, Anna och Stina tillverkat.
2:a december
Om man går in på birthday.se idag och söker på Marcus Degerman så kan man läsa att han fyller 20 år om 40 dagar. Birthday.se får förmodligen sina uppgifter från Folkbokföringen på något sätt.
Från och med idag, den 2:a december ska uppgifterna om Marcus ändras i Folkbokföringen. Han ska inte längre vara registrerad som en levande person. Han ska inte fira några födelsedagar. Aldrig fylla 20 år. Fortfarande kan det kännas helt obegripligt och kan förstås av hjärnan, men hjärtat hänger inte med.
När Marcus försvann var fullmånen på väg, när han hade sitt födelsedagsdatum lyste fullmånen. Så även idag. Jag tände några marschaller vid Kågefjärden nu i kväll. För Marcus, fullmånen och livet.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Från och med idag, den 2:a december ska uppgifterna om Marcus ändras i Folkbokföringen. Han ska inte längre vara registrerad som en levande person. Han ska inte fira några födelsedagar. Aldrig fylla 20 år. Fortfarande kan det kännas helt obegripligt och kan förstås av hjärnan, men hjärtat hänger inte med.
När Marcus försvann var fullmånen på väg, när han hade sitt födelsedagsdatum lyste fullmånen. Så även idag. Jag tände några marschaller vid Kågefjärden nu i kväll. För Marcus, fullmånen och livet.
Tänd gärna ett ljus, välj själv om du vill vara anonym eller signera
Klicka på: Tänd ett ljus
Första december
I morse kändes det som att öppna första luckan i adventskalendern när vi vickade upp våra persienner. Det mörka, gråa hade förvandlats till en vintervärld. Härligt!
Första december 2009
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
Första december 2009
Klicka på texten: Tänd ett ljus Du kan vara anonym eller lämna signatur.
