Rosorna
Vi fick en fantastiskt fin bild idag. Per Landström hade varit ute på isen och åkt ut till den minnesplats vi har där, den plats där Marcus skoter hittades för drygt tre år sedan.
Den 20 januari i år, då det gått tre år sedan olyckan, satte några av Marcus vänner ut rosor på platsen. Den kvällen var det -23 grader ute och vi var en tapper skara som trotsade kölden och vandrade dit ut. Sedan dess har det varit en isande kall vinter, töat några dagar här på slutet och de sista dagarna har blåsten nästan knäckt oss.
Men rosorna står kvar! Fastfrusna i isen och raka trots den hårda vinden. De har inte gett upp mot naturens krafter och får nu stå symbol för en kärlek som aldrig tar slut.
Tack Per!
Pers bild på rosorna som stått på isen i drygt två månader.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Den 20 januari i år, då det gått tre år sedan olyckan, satte några av Marcus vänner ut rosor på platsen. Den kvällen var det -23 grader ute och vi var en tapper skara som trotsade kölden och vandrade dit ut. Sedan dess har det varit en isande kall vinter, töat några dagar här på slutet och de sista dagarna har blåsten nästan knäckt oss.
Men rosorna står kvar! Fastfrusna i isen och raka trots den hårda vinden. De har inte gett upp mot naturens krafter och får nu stå symbol för en kärlek som aldrig tar slut.
Tack Per!
Pers bild på rosorna som stått på isen i drygt två månader.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tre år och två månader
Blir förskräckt över tanken på att bilden av Marcus ibland kan te sig en aning suddig. Det har gått tre år och två månader sedan vi sist såg honom framför oss, talade med honom, kunde sträcka fram handen och röra vid honom. Det är en lång tid.
Under nyhetssändningarna den senaste tiden har vi fått fruktansvärda händelser i världen berättade för oss. Det är ofattbara händelser som sker i vår värld just nu, kantade av sorg, turbulens och ondsinta handlingar. Jag tänker på Japan, Libyen. De traumatiska upplevelser som människorna i Japan lever i just nu går inte att ta till sig fullt ut. Stora massor av människor som mist nära anhöriga och samtidigt ska försöka klara sitt liv i sorg under miserabla förhållanden. Även när jag stänger av nyhetssändningarna är tankarna kvar hos dem. Bilden av en ung kille som mist alla sina familjemedlemmar. Hur ska hans fortsatta liv se ut? En sådan skildring av ett människoöde går inte att stänga av även om TVn tystnar.
Det är nog så att förståelsen för andras smärtsamma förluster ökar då man själv drabbats av en nära förlust. Tankarna hänger kvar på ett annat sätt. Jag var nog mer benägen att "veta" hur sörjande skulle gå vidare innan jag själv gjort den erfarenhet vi fick.
Bilden av Marcus har vi för alltid kvar i våra hjärtan. Knivskarpt tydlig, men ibland med en lite obefogad rädsla att den skulle kunna bli suddig med tiden. Då rädslan för att glömma dyker upp är det väldigt skönt att ha alla våra foton och kunna titta på hans leende igen. Det ger lugn och trygghet. Men hur gör den unge mannen i Japan? Hans hem och alla tillhörigheter hade spolats bort i Tsunamin. Kan han behålla de knivskarpa minnena?
Marcus sommaren 2007, lite suddig men det tydliga minnet finns ändå kvar.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Under nyhetssändningarna den senaste tiden har vi fått fruktansvärda händelser i världen berättade för oss. Det är ofattbara händelser som sker i vår värld just nu, kantade av sorg, turbulens och ondsinta handlingar. Jag tänker på Japan, Libyen. De traumatiska upplevelser som människorna i Japan lever i just nu går inte att ta till sig fullt ut. Stora massor av människor som mist nära anhöriga och samtidigt ska försöka klara sitt liv i sorg under miserabla förhållanden. Även när jag stänger av nyhetssändningarna är tankarna kvar hos dem. Bilden av en ung kille som mist alla sina familjemedlemmar. Hur ska hans fortsatta liv se ut? En sådan skildring av ett människoöde går inte att stänga av även om TVn tystnar.
Det är nog så att förståelsen för andras smärtsamma förluster ökar då man själv drabbats av en nära förlust. Tankarna hänger kvar på ett annat sätt. Jag var nog mer benägen att "veta" hur sörjande skulle gå vidare innan jag själv gjort den erfarenhet vi fick.
Bilden av Marcus har vi för alltid kvar i våra hjärtan. Knivskarpt tydlig, men ibland med en lite obefogad rädsla att den skulle kunna bli suddig med tiden. Då rädslan för att glömma dyker upp är det väldigt skönt att ha alla våra foton och kunna titta på hans leende igen. Det ger lugn och trygghet. Men hur gör den unge mannen i Japan? Hans hem och alla tillhörigheter hade spolats bort i Tsunamin. Kan han behålla de knivskarpa minnena?
Marcus sommaren 2007, lite suddig men det tydliga minnet finns ändå kvar.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Gemenskap
Från ämnet ensamhet kliver jag över till den andra sidan, gemenskap. Att känna samhörighet och gemenskap med andra människor är ett grundläggande mänskligt behov. Ibland kan till och med en strävan efter att höra till vara viktigare än att lyssna efter sina egna önskningar.
Den här veckan har det varit sportlov i bland annat norra Sverige. Eftersom jag har förmånen att själv också ha lediga dagar, jag jobbar i skolan, har vi nyttjat tiden till att hälsa på vår dotter. Pysslat och ordnat med praktiska ting i hennes lägenhet. Njutit av att kunna få skämma bort och köpt husgeråd som hon inte ens bett om. Vi har känt lycka över det där att kunna göra det. Att få ha henne med i våra liv. När det dessutom kom ett blombud med en bukett från vår tacksamma dotter var vi nog beredda att återvända till henne direkt. Få krama om henne.
En av kvällarna åkte vi till Febe i Kista och var med på deras samtalskväll. Vi träffades ett antal mammor och pappor som alla hade mist barn, några hade förlusten nära i tid och andra flera år tillbaka. De flesta av dem som deltog hade vi aldrig träffat förut. Efter några minuter sitter vi alla där och samtalar om det mest smärtsamma vi har upplevt i livet. Djupa och naturliga samtal som präglas av äkthet.
Hur många gånger blir samtal med andra människor i större grupper ärliga och öppna? Min erfarenhet är att det brukar gå många kringelikrokar innan man törs blotta sig och berätta om sina känslor eller personliga upplevelser. Pratet brukar cirkulera kring jobb och världsliga ting innan någon vågar öppna dörren i en okänd samling.
Det här är ett exempel på hur en samhörighet, även om det är en mycket tragisk sådan, kan skapa en gemenskap i det väsentliga. Hur de tunga samtalen kan göra det så mycket lättare att andas.
Hötorget i sol och tydliga tecken på att våren är på väg. En vår som vi alla längtar efter.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Den här veckan har det varit sportlov i bland annat norra Sverige. Eftersom jag har förmånen att själv också ha lediga dagar, jag jobbar i skolan, har vi nyttjat tiden till att hälsa på vår dotter. Pysslat och ordnat med praktiska ting i hennes lägenhet. Njutit av att kunna få skämma bort och köpt husgeråd som hon inte ens bett om. Vi har känt lycka över det där att kunna göra det. Att få ha henne med i våra liv. När det dessutom kom ett blombud med en bukett från vår tacksamma dotter var vi nog beredda att återvända till henne direkt. Få krama om henne.
En av kvällarna åkte vi till Febe i Kista och var med på deras samtalskväll. Vi träffades ett antal mammor och pappor som alla hade mist barn, några hade förlusten nära i tid och andra flera år tillbaka. De flesta av dem som deltog hade vi aldrig träffat förut. Efter några minuter sitter vi alla där och samtalar om det mest smärtsamma vi har upplevt i livet. Djupa och naturliga samtal som präglas av äkthet.
Hur många gånger blir samtal med andra människor i större grupper ärliga och öppna? Min erfarenhet är att det brukar gå många kringelikrokar innan man törs blotta sig och berätta om sina känslor eller personliga upplevelser. Pratet brukar cirkulera kring jobb och världsliga ting innan någon vågar öppna dörren i en okänd samling.
Det här är ett exempel på hur en samhörighet, även om det är en mycket tragisk sådan, kan skapa en gemenskap i det väsentliga. Hur de tunga samtalen kan göra det så mycket lättare att andas.
Hötorget i sol och tydliga tecken på att våren är på väg. En vår som vi alla längtar efter.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Ensamhet
Det har nu gått en dryg vecka sedan vår föreläsningskväll här i Skellefteå. Vi var ett par hundra människor som lyssnade till vad som sades och säkert finns det också ett par hundra olika tankar som stannat kvar. En föreläsning är en subjektiv upplevelse och många gånger har helt olika budskap nått olika öron.
Något som jag, och säkert flera andra, kände igen sig i var det Tomas Sjödin berättade om efter att ha lyssnat på två pappor. Han hade under en resa suttit i en tågkupé och lyssnat till två fäder som skrutit över sina söner. Två, för honom, okända människor. Samtalet utvecklades till en form av tävling i vilken av deras söner som var mest försigkommen.
Den ene pappan berättade hur motoriskt tidig hans son var, han kunde hoppa redan innan han kunde gå. Den andre pappan, som inte ville vara sämre, berättade att hans son istället var så tidig i sin språkutveckling. Tidigare än alla andra barn.
Tomas tyckte att han inte kunde sitta där och tjuvlyssna längre på deras samtal, så han stoppade hörsnäckorna i öronen för att istället lyssna på musik. Samtidigt kände han hur tårarna steg och vände sig bort för att inte visa hur ledsen han blev. Han frågade sig själv om det var missunnsamhet han kände? Någon slags avundsjuka över att de här två papporna hade friska söner som levde?
Efter att ha rannsakat sig själv visste han vad det var för känsla. Det var inte missunnsamhet. Det var ensamhet.
Hans berättelse om ensamhet berörde oss på djupet. Det finns en oändlig ensamhet i förlusten av ett barn. En ensamhet som kan vara så svår att förklara.
Det var ändå så skönt när man så klockrent känner igen sig. Känslan av att vara missunnsam kan kännas så ful.
Ensam
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Något som jag, och säkert flera andra, kände igen sig i var det Tomas Sjödin berättade om efter att ha lyssnat på två pappor. Han hade under en resa suttit i en tågkupé och lyssnat till två fäder som skrutit över sina söner. Två, för honom, okända människor. Samtalet utvecklades till en form av tävling i vilken av deras söner som var mest försigkommen.
Den ene pappan berättade hur motoriskt tidig hans son var, han kunde hoppa redan innan han kunde gå. Den andre pappan, som inte ville vara sämre, berättade att hans son istället var så tidig i sin språkutveckling. Tidigare än alla andra barn.
Tomas tyckte att han inte kunde sitta där och tjuvlyssna längre på deras samtal, så han stoppade hörsnäckorna i öronen för att istället lyssna på musik. Samtidigt kände han hur tårarna steg och vände sig bort för att inte visa hur ledsen han blev. Han frågade sig själv om det var missunnsamhet han kände? Någon slags avundsjuka över att de här två papporna hade friska söner som levde?
Efter att ha rannsakat sig själv visste han vad det var för känsla. Det var inte missunnsamhet. Det var ensamhet.
Hans berättelse om ensamhet berörde oss på djupet. Det finns en oändlig ensamhet i förlusten av ett barn. En ensamhet som kan vara så svår att förklara.
Det var ändå så skönt när man så klockrent känner igen sig. Känslan av att vara missunnsam kan kännas så ful.
Ensam
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
