marcusminnesfond

Det har gått drygt två år sedan vår familj förlorade Marcus. En tid som kan ses både som kort, men även mycket lång.

Något som kan slå mig är hur glada människor i vår omgivning blir, när vi numera gör helt "vanliga" saker. Sådant som inte har med sorg och saknad att göra. Det kanske blir något slags kvitto på att det går att överleva även när det värsta händer. En fantastisk tanke att min glädje kan ge andra hopp. Nästan svindlande.

Vägen hit har varit kantad med många möten med kloka och insiktsfulla medmänniskor. Människor som orkat lyssna, gång på gång och som inte sagt till oss att vi gjort eller tänkt fel. Det är en underbar känsla att världen består av så många sådana människor. Och att vi känner så många av dem.

Det är absolut inte lätt att veta hur en djupt sörjande människa ska bemötas. Det är så lätt att något blir fel eller så kan till och med rädslan att säga fel göra att mötet inte alls blir av. Lars H Gustafsson skriver i sin bok Gå med dig om det tanklösa tröstandet. Han menar själv att det finns en risk att skriva om detta eftersom det kan skapa än mer oro att göra fel i bemötandet av en sörjande. Jag vill ändå sammanfatta hans kloka tankar.

Lars H Gustafsson menar att det finns tre huvudspår i det tanklösa tröstandet, inte att nedanstående uttalanden sägs ordagrant, mer den andemening de förmedlar. De tre spåren är:

Du hade ändå tur - det kunde ha varit värre!
Den sörjande får höra historier om ännu värre katastrofer och sorgen börjar graderas.

Det fanns nog en mening med det hela!
Någon försöker skapa mening i kaoset, kanske med en önskan att förinta det meningslösa i vad som skett.

Det blir nog bättre ska du se!
Det är svårt att se någon annan sörja djupt och det finns en önskan om att påskynda processen.

Det tanklösa tröstandet har sällan onda avsikter, men vad den sörjande behöver är snarare något annat än tröst. De behöver lyssnande medmänniskor som orkar hålla ut.


Ensam och bräcklig är det svårt att hålla ut. I ett sammanhang med andra ökar växtkraften.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Om du känner någon som förlorat sitt barn, berätta om detta. Vi har skickat den här inbjudan till dem som i sitt yrke kan tänkas träffa föräldrar som förlorat barn. Det kan hända att vi missat någon som borde fått veta, så hjälp oss att sprida den här informationen.


Febe Skellefteå

INBJUDAN

 

Informationsträff om uppstart av stödföreningen Febe i Skellefteå

Tisdag 26 januari 2010 Sankt Olovs Gården kl. 14-16

 

Febe är en stödförening för föräldrar som mist barn

 

Att mista sitt barn är kanske det allra svåraste som en förälder kan utsättas för. Det kan därför vara oerhört välgörande att få möta och prata om sin sorg med människor som befinner sig i en liknande situation.

 

Nu startar Febe i Skellefteå. Vi hoppas att ni som arbetar med människor och kan komma i kontakt med familjer som mist barn sluter upp vid vårt informationsmöte. Vi söker samverkan och vi tror att vår förening kan komma att ge ett stöd i samtalet om det oförståeliga. Vi delar den erfarenheten.

 

Det är viktigt att veta att Febe inte är någon specialistgrupp, utan vi är alla föräldrar som mist barn, och intentionen med Febe är att vi ska finnas till för varandra.

 

Vi inbjuder till två träffar under dagen:

 

Kl. 14.00 – 16.00

 

• För er som i yrket kan tänkas möta föräldrar som förlorat barn
  Tid för frågor

 

Kl. 19.00 – 21.00

 

• För föräldrar som förlorat barn
  Samtal

 

Program

• Presentation av Febe och den nya lokalföreningen i Skellefteå, hur kan vi vara ett stöd för er och hur kan vi stödja varandra?
• Olle Bergman(ordf.) och Ylva Edholm-Johansson från Febe Kista berättar om föreningens verksamhet.
• Vad är en självhjälpsgrupp?

 

 

 Kontakta oss på: E-post

[email protected]    Tel  070 – 95 200 04

 

VÄLKOMNA!

 

Orden i rubriken sitter fast i öronen på mig. Jag hörde dem i kväll på en föreläsning och de uttalades av Gunilla Hammar-Säfström. Hon var en av lärarna i SVTs dokumentär "Klass 9a" som visades för ett par år sedan på TV. Det handlade om åtta lärare som under en termin arbetade med en nionde klass, och som lyckades vända en mycket negativ trend till något helt annat. Elevernas motivation, självkänsla och kunskaper ökade markant på en enda termin. Ett av Gunillas recept var att hela lärarlaget var totalt närvarande i mötet med eleverna. Ett krav var också ömsesidig respekt.

Mina tankar går tillbaka till den kaotiska tiden som följde efter Marcus olycka. Tänker också på andra föräldrar och syskon som drabbats av sorg och deras berättelser om den första tiden efter dödsfallet. Många av oss fick rådet från vänner att ta kontakt med någon proffessionell för att prata om krissituationen.
För några var det en god hjälp med samtalsstöd, för andra blev det en negativ och nästan kränkande upplevelse. Vad var skillnaden?
När det fungerade var den man samtalade med totalt närvarande i mötet. Inte gömd bakom en yrkesroll.

Det närvarande mötet är extra viktigt när den du möter är skör.


Martinas höstbild

Den där riktiga sommarvärmen är inte med oss nu längre även om det är soliga och fina dagar. Det är väl bara att ge sig till tåls. Än är det många sommardagar kvar.

Något som passar bra under ledigheten är t ex en bra bok. För er som vill läsa mer om hur sorgen påverkar livet kan jag rekommendera en nyutkommen bok. Den heter Vägar i sorgen och är skriven av Lars Björklund och Göran Gyllenswärd. Finns att köpa på bl a Adlibris för 169 kr.
Författarna menar att liv och förlust hör ihop och att sorgen därför är en väsentlig del av våra livsvillkor. Om du själv drabbats av sorg eller om du möter någon i den situationen kan du få ord på många av dina tankar genom att läsa den här boken. Du kan även provläsa delar ur boken om du klickar på länken i det här inlägget (Adlibris).


När blicken kan nå långt får också tankarna mer spelrum. En vy över Höga kusten.

Av hänsyn till människor som drabbats av sorg kanske man undviker att prata om den som har dött när det har gått en tid. Ingen vill förvärra situationen eller göra någon upprörd och ledsen. Alla vill göra så bra som möjligt.

Stämmer det då att det är så? Nej! Det blir inte värre om man pratar om den som har dött. Hur skulle det kunna bli det? Det onda gör redan ont och kan inte bli värre.

I den rapport som jag länkade till i ett tidigare inlägg beskriver föräldrarna att det upplevdes som sårande om omgivningen låtsades som om det inte hade hänt. Det brukar kännas när man undviker ett ämne. Men när man pratat om det som alla tänker på finns det gott om plats för andra samtalsämnen.


Nu ligger bryggorna i vattnet i Kåge hamn och även en och annan båt är sjösatt.

Vi har under den här helgen haft anledning att fundera på varför viss samvaro blir så lätt och andra möten känns så jobbiga. Det handlar allra mest om man har pratat igenom situationen eller inte.

Om man i ett umgänge med andra undviker att prata om den döde, om sina känslor eller vad som som har hänt så ligger det något i luften som stör samvaron. Locket ligger på.

Om man har pratat med varandra om allt det som hänt och om det som gör så ont har locket lyfts och det finns utrymme för så mycket annat. För glädje och avspändhet. Våga prata och fråga!

Igår och idag har vi umgåtts med dem som förstår allra bäst, de som själva har förlorat sina älskade ungdomar. Det är en förmån att få dela med sig.

Det har varit många vinterbilder på sistone men det går inte att låta bli att sätta in bilder från helgen. Naturen är fantastisk!


På väg upp mot utsiktstornet i Åmliden.


Björkar i motljus.


Sällskapet promenar mot målet. Uppförsbacke och ett löst ytlager i skoterspåret. Puh...


Utsiktstornet som bjöd på fantastiska vyer över Västerbottens inland.

Vi fick en liten bok om vänskap av en god vän. Här kommer ett citat ur den:

Du kan få fler vänner på en månad
genom att vara intresserad av dem,
än på tio år
genom att försöka få dem intresserade av dig.
                                                      Charles L. Allen

Kloka ord som är så sanna, kanske särskilt i vår tid när den egna utvecklingen och behovet av att synas står i fokus. För vad går upp mot en riktig vän?


Sommaren 2007 på Gotland, Marcus x 2.

Så har nyårsfirandet passerat. En högtid då man sammanfattar det som varit och sätter upp nya mål och förhoppningar inför det år som kommer. Det är nog klokt att ta till vara på just detta så man inte bara ångar fram som ett lokomotiv i livet. Ett tillfälle att stanna upp och tänka efter, det behöver vi.

Ett sätt att få det obegripliga begripligt kan vara att läsa om och fundera på vad andra har för erfarenheter av sorg. Ann-Kristin Lundmark har skrivit en bok som heter "Sorgens olika ansikten". Boken ger kunskap och vägledning för den som drabbats av sorg och för dem som finns runt de närmast anhöriga.

Bland annat ger författaren Ann-Kristin Lundmark konkreta råd till männsikor som vill stötta en människa som drabbats av sorg.
Här är ett utdrag ur hennes bok som presenterades i Aftonbladet den 29 dec 2008:

1 Hör av dig. Ring, fråga om du får hälsa på.

2 Undvik klichéer, som "Nu slipper hon/han lida". Ett enkelt "Jag är ledsen" är bättre.

3 Var dig själv.

4 Håll kontakten även om du känner dig bortstött av den efterlevande i början.

5 Acceptera om den sörjande vill vara tyst.

6 Hjälp till med det praktiska som städning och matlagning.

7 Uppmana andra gemensamma vänner att också höra av sig.

8 Var en god lyssnare.

9 Ställ inte frågor om detaljer kring dödsfallet.

10 Stöd andra barn i familjen, även om de utåt inte visar sorg.

11 Tala inte länge om likgiltiga saker, som vädret, med den sörjande i början. Prata om vad som är väsentligt för den efterlevande.

12 Tillåt bearbetning av sorgen, även om du kan tycka att en del beteenden är oväntade - som att ha den avlidnas kläder framme.

13 Skriv ett brev om dina minnen av den döda personen.

14 Försök efter en tid att få med den anhöriga ut på aktiviteter.

15 Föreslå samtal med en präst eller terapeut om det verkar behövas.

Vi hade fantastiska vänner och släktingar tiden efter olyckan. Det var som om de hade den här kunskapen inom sig och redan visste hur de skulle göra. Alla behöver inte göra allt, men det känns bra att få göra något.


Stora isblock som hade blåst upp på stranden under nyårsaftonens storm.


Jag har aldrig tidigare tänkt på att januarihimlen så ofta är rosa...

Den frågan fick jag av en kvinna vars nära vän förlorat en son. Frågan är berättigad men den är oerhört svår att svara på. Visst borde vi veta, vi som har upplevt och fortfarande upplever vad sorgen gör med oss.
Men det finns inget enkelt svar på frågan eftersom alla är så olika och vi måste få vara oss själva när vi bearbetar en förlust.

Jag kan tänka mig att några saker gäller för de allra flesta, det var i alla fall viktigt för oss. Det ena var när människor mötte oss med äkta medkänsla. Det andra var alla goda lyssnare, de som kunde lyssna och lyssna utan att presentera lösningar eller förenklingar av vårt problem. För någon lösning fanns inte och man vill inte heller höra att det blir bättre.

Sedan hade vi också turen att känna många handlingskraftiga människor. Människor som handlade, lagade mat, ordnade med praktiska ärenden mm. Sådant som för den drabbade är helt oväsentligt den första tiden, men ändå så nödvändigt.