20 januari 2018 - tio år sedan

Tio år

 

Tio. År. Jag försöker ta in de ord jag själv skriver och inser det omöjliga att greppa om innebörden.

 

Under dagen den 20 januari 2008 var livet alldeles som vanligt. Det var söndag, vi var lediga och hasade runt i morgonrockar efter en sen frukost. Det hade snöat. Hela jullovet hade varit snöfritt och vi hade haft fullt upp med att fylla den lediga tiden med något vettigt när nu skidor, snowboard och skoter bara snällt fick stå och vänta.

 

Det var en vanlig dag. En sådan där vanlig dag som man sällan har vett att uppskatta. Det ovanliga med just den här dagen var som sagt snön där ute.

”Jag ska ut och köra skoter”, sa Marcus. Jo, det kunde jag förstå. Jag var glad för hans skull att han äntligen skulle få använda sin dyra pryl som han kämpat så mycket för att få i sin ägo.

 

Det var fortfarande en väldigt vanlig dag när han gav sig iväg. Jag sprang ut med lite pengar till honom, så han skulle kunna tanka. Jag var lite orolig för att han skulle kunna få slut på bensin under turen och kanske stå ute i skogen och frysa.. Det värsta scenario jag då kunde tänka mig.

 

På kvällen den 20 januari slutade dagen att vara vanlig. Marcus kom aldrig hem.

 

Det var timmar av kaos, chock och förtvivlan. En så enkel sak som att andas, in och ut, krävde ansträngning och koncentration. Förlusten slet i mig och själen skrek. Det kändes inte möjligt att fortsätta leva ett liv utan min son. Det kändes som om en kroppsdel slitits bort ur mig.

 

Idag har det gått tio år sedan den dagen. Tio år med saknad, vardag, stress, glädje, utmaningar, kärlek, nyfikenhet, trötthet, entusiasm, lycka, sorg, förväntan, högtider, lärande, jobb, studier, lata dagar, sportande, umgänge, vänner, svampplockning, städning… och mycket, mycket mer. Jag lever helt enkelt ett liv som består av en hel massa vanliga dagar. Jag bara älskar vanliga dagar!

 

Det är tio år sedan jag kunde se in i min sons leende ögon. Stanna kvar en stund i hans blick och känna hur ansiktets muskler formade fram ett leende hos mig. Marcus leende var väldigt smittsamt. Under 18 år och 9 dagar var den här sköna känslan en självklarhet som jag hade hunnit vänja mig med. Det var en given sak i livet. Ett leende i samhörighet som gav energi och kraft, förminskade tråkigheter och lättade upp bekymmer. Humorn kan klara av det mesta när det finns en värme där bakom. Marcus hade den värmen.

 

För tio år sedan var det svårt att kunna tänka sig hur dagen skulle vara idag. Jag kunde nog inte tro att livet skulle kunna le mot mig igen. Det har varit år av reparation, saknad, förändringar och sorterande. Mycket som slukat onödig tid har fått sorteras bort, små ”vanliga” saker i vardagen har fått lysa mer och mycket av onödigt har sorterats bort. Tänk bara en tisdagsmiddag med lite småprat och tända ljus.. Det där vanliga. De vanliga och lugna stunderna när man återhämtar sig efter jobb och annan rusch. De stunderna är ovärderliga.

 

Under de här åren har så många samtal och möten, med både gamla och nya vänner, fyllt på det inre batteriet. Möten som jag inte skulle velat vara utan.

 

Jag kan aldrig nog poängtera det viktiga med att stanna upp och tacksamt ta emot det genuina som livet kan ge. Omtänksamma människor, lugna stunder, goda samtal och vänliga handlingar. Stanna upp och njut! Det finns något vackert med varje dag som kommer. Samla det vackra i ditt inre bibliotek och känn den rikedom som finns.

 

Marcus kommer alltid att vara oändligt saknad. Inget kan ersätta just honom. Jag skulle kunna ge vad som helst för att möta honom igen. Det skulle förmodligen ta några sekunder innan vi skulle skratta ihop igen. De tio åren som gått skulle vara som försvunna. Det är så med människor som står riktigt nära.

 

Hur det än är och vad som än händer så bjuder ändå livet på nya möjligheter och upplevelser. Sorgen och saknaden har kanske bidragit till att kunna se mer av detta. Uppskatta lite starkare. Jag hade förstås helst varit utan den kunskapen men det är ju så att man har den verklighet man har.

 

Nu när det gått tio år vill jag starta en lokalavdelning av föräldraföreningen Febe här i Ångermanland. Önskan är att fler drabbade föräldrar kan få mötas och hitta mening och gemenskap. Jag har ju själv fått vara med om att läka saknaden i gemenskap med andra. Igår kväll skickade jag en mängd kuvert till personer som kan möta drabbade föräldrar i sitt yrke. Den 22 februari är de inbjudna till information om vår förening och det blir ett första steg att nå ut. (www.febe.net)

 

Som förälder är det värsta tänkbara att ens barn skulle dö. När det händer stannar tiden och allt slås omkull. Då är det viktigt att möta andra för att inte bli ensam i ensamheten.

 

Min tid stannade för tio år sedan. Sedan har det på något sätt börjat en ny.

 

 

 

 

 

 

 

20 januari 2017 - nio år sedan

Det är ofattbart att det nu gått nio år sedan vi sist log mot varandra. Hur är det egentligen möjligt att fortsätta leva och hitta ett meningsfullt liv när man förlorat det käraste man har? Det är märkligt att det ändå kan gå. 
 
Marcus var en människa som gav vardagen ljus. Han kunde plocka fram de mjuka värdena i tillvaron. När jag tänker på honom så sveper mängder av underbara minnen genom min hjärna och jag fylls av en tacksamhet. Tacksamhet över att vi var så nära varandra och att vi hade så lätt att kommunicera. Det är något som så ofta motar bort de tankar av förtvivlan som annars skulle kunna ta över.
 
Sorgen förändras över tid. Det har jag lärt mig. Den är heller inte farlig och behöver motas bort. Det är vackert att ta små stunder för att minnas och släppa fram sin kärlek. Livet är så fullt av vardagssysslor och måsten, men de här små stunderna ger kraft att räcka till.
 
Jag läste om en mamma som hade försökt att visa bilder för några vänner på sitt döda barn. Då vände hennes vänner bort blicken och blev obekväma. Så sorgligt. Jag har svårt att se något farligt med den mammans handling. Hon hade ju bara kommit så långt att hon orkade prata om sin förlust. Vännerna var nog däremot väldigt rädda för sådant som inte går att kontrollera. 
 
Här kommer en bild som jag gärna vill visa på min Marcus. Jag kan se hans värme och livsglädje och den är absolut inte farlig.
 
 
Här följer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning. Om vägen att hitta kraft igen.
 

Möten i samtal

Snart har det gått nio år sedan jag förlorade min son. Det var en mörk januaridag när snön yrde och solen gick ner vid halvtre-tiden på eftermiddagen. Han försvann i en havsfjärd när han körde sin nya skoter och hittades inte förrän efter tre och ett halvt år. Trots många, många sökinsatser under dessa år. Det var en ovisshet och sorg som gjorde fruktansvärt ont.

 

Jag behöver inte förklara för er föräldrar i Febe hur sorgen känns. Ni vet. Jag behöver inte heller försvara den saknad som stannar kvar när åren går. Ni känner den också. Det är en saknad som ofta gör ont, smärtar, och ibland kan den smyga in med en varm känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att just jag fick bli mamma till mitt barn och att jag fick lära känna honom.

 

När min Marcus försvann i en olycka fanns inte Facebook i min värld. Ungdomarna hade forum via nätet men för mig fanns bara mejl och hemsidor som digitalt kontaktnät. Jo, bloggar också. Jag hittade flera bloggar i mitt sökande efter fler föräldrar som hittat vägar att överleva när man drabbats av en personlig katastrof. Många timmar satt jag framför datorn och läste om hur andra tänkte och kände när de mist ett älskat barn. Jag ville hitta verktyg för att själv överleva. I min verkliga verklighet var jag ensam om att förlora ett barn. Mina vänner och arbetskamrater hade sina barn kvar i livet.

 

Under ett halvår kämpade jag på med att hitta vägar tillbaka till rutiner, arbete och ett normalt liv. Jag skrev ner mina tankar och känslor och tittade på mina texter. Var det verkligen jag som drabbats av det här? En del av mina tankar delade jag med mig i en blogg där jag tänkte att släkt och vänner kunde få läsa vad som hände och hur jag tänkte. Det blev med tiden många fler än mina nära som läste vad jag skrev. Jag fick kontakt med flera fina människor som jag nog aldrig hade stött på annars, genom att skriva i bloggen. Det var en slags bearbetning att samla dagens tankar i ett inlägg i bloggen, titta på orden, försöka förstå vad som hände i mitt liv. Jag försökte vara varsam med mitt allra mest privata men mina personliga tankar vågade jag berätta om. Det var också många svar som kom tillbaka till mig. Goda och vänliga tankar från människor som visade omtanke och engagemang. Under den här tiden fick jag kontakt med många andra föräldrar som också förlorat sina barn. Ensamheten blev något mindre enslig.

 

Ändå räckte det inte. Behovet av att möta andra i samtal, se människan och lyssna till rösten när någon berättar och beskriver, det behovet kunde inte kontakter i skriven form riktigt tillgodose. Jag märkte att jag behövde något mer.

 

Under Febedagen i Kista den 8 oktober föreläste Helene Cederroth. Hon berättade om hennes önskan att se en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon ville se om man verkligen kunde överleva själv och vara människa när ens barn dött. Jag kände igen mig väldigt starkt i den tankegången. Under en lång tid hade jag fått så mycket tröst och medkänsla från människor i min närhet, jag hade fått hjälp, omsorger och uppoffringar. Det kändes på något sätt som om jag burits fram av vänliga famnar en lång tid, men nu var det dags att börja vandra själv.

 

Jag behövde möta andra som hade upplevt samma smärta som jag hade drabbats av. Föräldrar som kände den stora saknaden, kärleken och hade en längtan efter att återigen kunna leva och hitta tillbaka till det som är vackert. Jag märkte att jag behövde prata och mötas för att komma vidare. Lyssna på andras tankar. Berätta för andra om hur jag tänkte, utan att behöva försvara min saknad.

 

Jag hade tur. Genom en vän fick jag veta att det skulle starta en samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Man behövde bara ringa och anmäla sig… Det hade gått ungefär ett halvår efter det att min son hade förolyckats och det var först nu jag var redo att öppna mig på ett annat vis om min sorg. Under de första månaderna var mitt behov tröst och värme, men nu hade det kommit ett behov av att prata på ett annat plan. Även om jag visste så väl att det var det här jag behövde, så var våndan stor innan jag slog numret för att anmäla mig till samtalsgruppen. Jag hade en inre överläggning med mig själv att jag bara behövde gå dit en gång och sedan strunta i det hela om det inte skulle vara bra. Rädslan för att lämna ut sitt innersta spökade naturligtvis bakom mina tankegångar.

 

Vi möttes i samtalsgruppen, jag och nio andra föräldrar. Pratade, berättade, lyssnade, grät och till och med skrattade. Det var till och med lätt att skratta tillsammans, för vi visste att det gällde att fånga stunderna av glädje. Det var läkande.

 

Sedan den här hösten har jag mött många andra föräldrar genom Febe, under samtalskvällar, Febedagen och spontana möten. Många har blivit vänner för livet. Det är som om många osynliga väggar mellan människor försvinner när det finns en gemensam upplevelse. Vår gemensamma upplevelse i Febe är mycket ledsam. Ändå kan jag se att den öppnar dörrar för fina samtal. Samtal som fyller på och ger ny kraft.

 

Jag hoppas att alla föräldrar som mist barn kan få möjlighet att möta andra i samtal. Berätta och lyssna tillsammans. Höra någon annan beskriva med ord de tankar man själv tänkt. Se på den som berättar och vara delaktig i både själva orden och i de språk man förmedlar med sin kropp. Det är så läkande och fint att tillsammans hitta en väg tillbaka till den glädje som livet kan erbjuda igen. Jag tror att vi behöver mötas för att hitta den vägen.

Ingrid, Marcus mamma 

 

 


Åtta år sedan

Kärleken och saknaden finns alltid kvar. Älskade fina Marcus lämnade många spår i mitt liv. Som jag sagt tidigare har födelsedagen kommit att bli en viktigare dag. Den förknippas med glädje och den största lyckan som går att tänka sig. Ändå är den 20 januari en dag som aldrig kommer att passera utan att djupet av själen berörs. 
 
 
 
 

Här kommer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning, Febebladet, julen 2015. Läs om du vill. 

 

Från ensamhet till samhörighet

 
Det är ingen enkel fråga att ställa till sig själv, temat för tidningen den här gången. ”Vad har hjälpt mig mest i mitt sorgearbete?” Jag får grunna på frågan och svaret i omgångar, fundera och vara uppriktig mot mig själv. Vad var det egentligen som hjälpte mest och finns det något som ”hjälper”?

 

Det finns vägar att komma ifrån den förlamande känslan och hopplösheten när man drabbats av en svår förlust. Det finns också en insikt om att sorgen efter ett älskat barn är en del av mitt liv och kommer inte att försvinna. Två viktiga delar som inte behöver stå i motsats till varandra, utan snarare blir två nödvändiga ben för en vandring vidare i livet. Jag behöver mina båda ben för en god balans.

 

Den underbara känslan att förutsättningslöst älska sitt barn, tar inte slut när livet tar slut. När någon jag älskar dör. Att förlora sitt eget barn är som att förlora kartan framåt, kompassen och målet. Vilsenheten slår till och jag vet inte längre var jag är på väg.

 

Jag kan tycka att den första lättnaden i sorgen kunde jag känna när jag förstod att sorgen skulle bli en del av mitt fortsatta liv. Förväntningarna på att det skulle ”gå över” och ogenomtänkt prat om ett sorgeår, kunde läggas på hyllan. Jag kunde vara kapten på min egen skuta. Lyssna till mig själv. Ta hand om mig själv. Jag tror att jag skrivit tidigare om hur jag kämpade. Långa promenader, mat på normala tider, klev upp, träffade vänner, fokuserade på vackra saker i min omgivning, läste, skrev och försökte komma till ro inför en natts sömn. Ett viljemässigt arbete för att hitta tillbaka till normala rutiner och vidare till ett fungerande liv. Sov gjorde jag, troligen på grund av utmattning efter de slitsamma dagar som mitt liv bestod av.

 

Allt det jag nyss beskrev gjorde verkan och var viktigt. Det blir ett något enklare arbete att ta sig igenom tiden om man har förmånen att vara frisk och orka vårda kroppens grundläggande behov. Det blev på något sätt så, att jag först tog hand om det nödvändiga för att sedan klara av att fokusera på det väsentliga. Min oerhörda saknad efter min son Marcus.

 

Först var jag inte medveten om den stora ensamhet som en sorg innebär. Min son förolyckades i en liten stad, på ett ganska ovanligt sätt och med stor uppmärksamhet som en följd. Tidningar och annan media bevakade händelseförloppet och under den första tiden efter olyckshändelsen var det en strid ström av besökare hemma hos oss. Jag berättade och berättade, kramade om och grät. Det var läkande. Jag bars fram av varma famnar.

 

Så kom en dag när jag skulle bära mig själv. Utföra mitt arbete, klara andras förväntningar och bidra till livet utanför min egen tideräkning. Livet före och livet efter Marcus olycka. Jag fick lyssna till kollegor och vänner som berättade stolta och lyckliga episoder om deras barns liv. Samtidigt som jag lyssnade, gladdes och förstod att andra ville berätta, så kunde jag inte hjälpa att känslan nästan övermannade mig. Det var känslan av ensamhet. En upplevelse av att det bara var jag i världen som inte kunde dela med mig av nya händelser om vad mitt barn gjorde. Vad han gjorde just nu.

 

En människa vill känna samhörighet. En förälder som förlorat sitt barn önskar sig också samhörighet. Jag var inget undantag. Jag visste bara inte var jag skulle kunna höra till. Det var svårt att hitta något sammanhang där man orkade passa in mer än en kort, kort stund. Energin rann ut som vatten genom ett såll i sällskap där ytliga konversationer fördes och statusprylar diskuterades ut och in. Det var helt enkelt inte där jag var. Ville inte heller vara där.

 

Jag hade förmånen att möta en grupp föräldrar som hade förlorat barn, precis som jag. (Ett och ett halvt år senare startade vi Febe i Skellefteå.) Vi träffades regelbundet i en samtalsgrupp, under ledning av en sjukhuspräst, och tog de första trevande stegen framåt på sorgens väg. Det blev stunder att vila från ensamheten tillsammans med dem. Vi fick dela det som var väsentligt i våra liv, sorgen, saknaden och hoppet om att hitta vägar till ett fortsatt meningsfullt liv. Vi gav varandra tro om att det var möjligt.

 

Ensamhet kan upplevas i många sammanhang och kanske är den känslan också förknippad med skam. Den tid vi nu lever i visar helst upp lyckade människor. Man ska gärna vara både snygg, smart och social. Inte ensam och ledsen. Ingen vill berätta om sin känsla av ensamhet i relationen, på arbetet eller fritiden. Det är inte heller så lätt att förklara sin ensamhet i en svår sorg, när man inte har hittat orden.

 

Varje gång det uppstår stunder av samhörighet tar läkningsprocessen ett steg framåt. När jag möter andra människor i ett samtal skapas ett lugn. När orden bara sägs och jag varken förmår lyssna eller blir lyssnad på, rinner det bort lite ihopsamlad kraft. En kraft som så väl behövs. Varsamt måste jag välja var jag lägger min tid.

 

Dagfinn Winje sa under sin föreläsning på Febedagen den 10 oktober 2015, att delande av tankar och upplevelser med andra drabbade föräldrar var ett bra sätt att läka. Kanske det bästa. Jag kan bara hålla med. Jag tänker också att möten i verkliga livet, ”irl” som det kallas, är det absolut mest verkningsfulla. Kontakten kanske börjar i sociala medier och blir ett första steg, men det kan aldrig ersätta möten ansikte mot ansikte i vår verkliga värld.

 

Jag är mycket tacksam över den samhörighet jag ”hittat” de senaste åren. Först och främst stunderna med min dotter, samtal med föräldrar inom Febe, vänner som jag mött i goda samtal, kollegor där tankarna har kunnat mötas och ett hem där tryggheten och tilliten kan växa. Min önskan är att alla hittar vägar som håller och bär. Det finns en sådan styrka i att hitta en ärlig och sann samhörighet med andra människor. Kanske blir man också bättre på att uppskatta de här värdena då man varit med om en smärtsam sorg.

 

Ingrid Norman

Marcus mamma

 


20 januari 2015 - 7 år sedan

Datumet för Marcus dödsolycka kommer aldrig att passera obemärkt förbi. Ändå har tiden, åren, gjort så att det blivit hans födelsedag som känns så mycket viktigare och finare. Inte dagen då han dog. Det vackraste var att han föddes, att han gav så mycket till andra under sina år på jorden och alla de platser där han levde och var glad.

 

Förra året sa jag adjö till olycksplatsen i Kågefjärden. Det blev inte möjligt för mig att åka dit längre. Efter ett visst tankearbete kom jag fram till att jag inte kunde se någon annan anknytning mellan Marcus och den platsen än att han dog där. Han hade aldrig några lyckliga minnen därifrån under sitt liv och är inte heller där. Jag minns honom hellre på platser där glädjen fanns. Och i mitt hjärta. Sorg är personlig och det finns inga rätt eller fel.

 

Under ett par års tid efter olyckan pågick sökinsatser efter Marcus kropp. Många ville hjälpa till med ekonomisk stöttning och skickade bidrag till ett konto som finansierade en del av sökandet. Nu är det kontot avslutat och samtliga pengar skickade till Etsintavene Tuki Ry i Finland. Reino, den fantastiske man som hittat 112 drunknade personer hittills, har efter en sjukdomsperiod återupptagit sitt arbete med att hjälpa anhöriga till drunknade personer. Reino letade efter Marcus kropp flera tillfällen, både somrar och en vinter. Ingen annanstans kommer det som fanns kvar på kontot att bli så väl använt. Jag är glad över att jag kunde genomföra min önskan och skicka pengarna dit. Här är en länk till deras hemsida (på finska): http://etsintaveneentuki-ry.webnode.fi

 

Mamma Ingrid

 

 Tänd gärna ett digitalt ljus i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

 

 
 

Havet är Marcus gravplats

Fredagen den 20 januari samlades först vi och några av våra släktingar till en ceremoni ute på isen. Akten började och slutade med musik som Marcus tyckte om. Mats Björk, sjukhuspräst, lyste frid över gravplatsen och vi sänkte askan i havet. Det blev en mycket vacker stund som vi alla kommer att minnas. Kanske kommer vi också att minnas det intensiva snöfallet som pågick under själva akten. Snön vräkte ner då vi började för att sedan upphöra lika plötsligt då de sista tonerna klingade ut.

Lite senare under kvällen mötte våra och Marcus vänner upp. Vi gick tillsammans ut på isen och tände ljus, skickade ljuslyktor mot himlen och stod stilla och tysta kring hålet i isen. Stunden präglades av respekt och tystnad. Känslorna fanns närvarande och ödmjukheten inför livet fanns som en tyst överenskommelse bland oss. Vi kunde ha stått kvar där länge. Saknaden var tillåten och vi visste alla att vi upplevde en mycket ovanlig stund.

Marcus lever i våra hjärtan. Och vi som stod där kunde med stark inlevelse förstå att livet och kärleken inte är en självklarhet. Men vi hade fått ynnesten att uppleva det.


Ute på isen.


Vi skickar upp Khom Loy, ljuslyktor, mot himlen.


Minnesplatsen med Kåge såg i bakgrunden.


Blommor och ljus vid platsen där vi sänkte ner askan.


Tulpaner och blåbärsris, en kombination som vi starkt förknippar med Marcus.
Tack Anna!

Tänd gärna ett digitalt ljus i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Fyra år, där något alltid fattas

Den här dagen tillägnar vi våra tankar, samtal och handlingar åt vår älskade Marcus. Det är fyra år sedan han med ett leende lämnade gården på sin skoter. Lycklig i stunden, frisk och med framtidstro. Han kom aldrig hem.

Vår värld gick miste om en människa med mycket kapacitet den dagen. En ung man med god social förmåga, som hade lätt att lära, med stor emotionell kompetens och med gåvan att kunna älska andra människor. Han fick inte stanna kvar hos oss och sprida sitt ljus. Han skulle ha berikat med sitt sätt att vara.

Nu har fyra år passerat och det står klart för mig att han fortfarande ger. Det har inte tagit slut. När man möter en människa som så tydligt förändrar ens liv, tar inte detta slut bara för att det inte går att beröra varandra fysiskt längre. Vi kom tillsammans för 22 år sedan och så kommer det att fortsätta vara.

Idag ska vi ta farväl till askan från hans kropp. Det kommer att ske i kretsen av nära släktingar ute på fjärden.

Senare på kvällen, kl 18.00 är våra vänner välkomna. Vi kommer att skicka upp ljuslyktor, tända ljus och fika tillsammans i klubbstugan i Kåge hamn.

"Den vackraste stunden i livet var den när du kom"
L Winnerbäck



Älskade Marcus. Vi saknar dig så.


In memoriam, Norran den 20 januari 2012.

Tänd gärna ett digitalt ljus för Marcus idag! Klicka på Tänd ett ljus


Isläget

Nu närmar sig årsdagen och våra planer på en ceremoni till Marcus minne. Isläget är osäkert den här vintern. Ena dagen ligger en tunn is på fjärden, nästa dag kan vind och vågor bryta upp den is som lagts. När snön faller och lägger sig som ett värmande täcke bildas inte heller någon stabil is.

Vår vän Per Landström håller oss uppdaterad om förhållandena ute på Kågefjärden. Något vi är mycket tacksamma över. Går även att följa på den här länken. (Klicka sedan på Islogg till vänster i menyn).

Om det inte finns en is som bär på fredag har vi fått löfte av vänner på Sjöfartsverket att få hjälp. Vad gjorde man utan hjälpsamma människor? Det skulle förmodligen vara mycket krångligt att leva. Det uppstår också en önskan om att hjälpa tillbaka.

Det som ovan nämnts är praktiska göromål. När det gäller alla känslor som rör sig inom oss inför årsdag och urnnedsänkning kan det vara så mycket svårare att sortera. Någonstans finns en vila i allt det praktiska. Att praktiskt få jobba sig fram till en hanterlig lösning. På något som egentligen inte alls går att lösa.

Ord blir små, räcker inte ända fram. Allt var vackrare när du var här Marcus.


Per Landströms bild från den 13 januari 2012. Ute på olycksplatsen.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

22 år

Det är Marcus födelsedag idag. För 22 år sedan föddes han på Skellefteå BB. Då jag vankade omkring på förlossningsavdelningen under natten innan han kom till världen, kunde jag se ut över en stad som stod i lågor. Det var inte hela staden som brann, men ett helt kvarter försvann i en eld- och rökpelare. Det är tydliga bilder även om det gått många år.

Den fina lilla gosse jag fick hålla i mina armar skulle alltid komma att påverka mitt liv. Mitt och många andras. Elden som brann den natten blev lika varm som all den kärlek han delade med sig av. På så sätt är vi väldigt lyckligt lottade. 

En av hans barndsomsvänner gav oss en tavla där det stod: "Don't cry because it's over... Smile because it happened." Orden är skrivna av Gabriel Garcia Marquez, och de stämmer så bra, även om det tog tid att kunna tänka så. Men det är vackert att nu kunna le då jag tänker på Marcus. Le och känna värmen inombords.

Inom oss är vi alltid tillsammans. Under 22 år har det varit så, och jag är övertygad om att det fortsätter.


Marcus ute i en kanot, 2007.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

2012

Nu har både jul och nyårshelg passerat. I ärlighetens namn så är det ganska skönt, just det faktum att de har passerat. Den längtan som en gång fanns efter de här högtiderna vill inte riktigt infinna sig längre. Numera ligger koncentrationen på att göra det bästa möjliga av det hela. Tillsammans och med goda vänners hjälp lyckas det ändå ganska bra.

Nu är det nytt år och vi skriver 2012. I media diskuteras nyårslöften och hurvida de kommer att hållas eller inte. Det kan nog vara bra med nya avstamp, men jag tror att för oss som upplevt hårda smällar i livet ses framtiden med en viss försiktighet. Entusiasm och realism går liksom hand i hand. Var glad åt de glada stunderna, brukar jag tänka. Låt dessa stunder ta den allra största platsen.

Igår kväll hade vi en fantastiskt glad stund här hemma. Marcus kompisar kom hit och fikade hos oss. Med kort varsel var det flera stycken av dem som hade tid och möjlighet. Det är en stor glädje att de så gärna kommer, tar sig tid, berättar om sina liv och så gärna tar del av vad vi berättar om Marcus. Att få höra att det var en efterlängtad stund att få komma hem till oss. Det är ett exempel på en glad stund att bära med sig.


Ett nytt liv tillsammans med det liv som är. Önskar er ett gott 2012.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

God Jul alla!

Vill önska er alla en fin jul! Lägger in en bild med firande från julen 2007 då vi spelade julklappsspelet tillsammans. Och en bild från förra julen i Skåne hos min syster. Det ger varma minnen och en fridfull känsla. En glädje som känns även nu.

Julkänslan förändras genom livet och utifrån det som händer längs resans gång. Idag ser jag fram emot att tända några ljus ute vid Kågefjärden och veta att de fortsätter att lysa i julenatten. Som barn låg allt fokus och all förväntan på den högtidliga stunden då klapparna skulle öppnas.

Och vaknar jag tidigt i morgon bitti så tror jag alldeles bestämt jag ska uppsöka en julotta. Det var länge sedan!

Ha det fint alla goda vänner!


Julen 2007 0ch 2010.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Tre år och elva månader

Vi har tänt ljus i Sankt Olovs kyrka nu ikväll. Många ljus. Tända av föräldrar och syskon till ungdomar som lämnat livet. Lyssnade till musik som valts ut för denna stund, toner som så nära förknippas till dem vi saknar. Inför julen känns saknaden väldigt tydlig. Alla kommer inte hem.

Om en månad, den 20 januari 2012, är det fyra år sedan vår Marcus miste sitt liv. Vi har kommit fram till att askan efter hans kropp ska få finnas i havet. Det hav som omsluter hela vår jord. Den plats dit vi vant oss att gå.
Eftersom inte hela hans kropp är funnen känns beslutet som det enda möjliga. Askan och de delar som inte är funna ska få vila på samma ställe.

Jag tänker på alla lyckliga jular vi upplevt. För några dagar sedan skickade min systerdotter en bild från en av dessa jular. Marcus som kramar om tomten och en bild som lyser av den glädje som vi hade den här fina julen. Det går att glädjas åt goda minnen även om man inte kan få stunderna tillbaka. Längtan och saknad är inget hinder för att glädjen ska få lysa. Det är känslor som ligger så nära varandra.


En glad Marcus kramar om tomten.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Tankar efter en begravning

Fredagen den 25 november begravdes min syster Gunilla. Saknar henne så mycket, så mycket. Hon fick en mycket vacker avskedsceremoni där hela stämningen andades henne, hennes liv och hennes trygghet. Yngsjö kapell var fyllt till bredden, både av människor och innerlig värme.

Det som jag funderat på mest efter dagarna i Skåne är trygghet. Främst den trygghet som Gunilla utsrålade och gav till människor i sin omgivning. Tänker också på den trygghet som uppstår i en äkta gemenskap.

Det är en lycka att ingå i en släkt där man värnar om varandra. Uppskattar varandras sällskap och prioriterar att mötas de gånger när livet slår oss hårt. Då blir det en stor styrka att sitta tillsammans under begravningsakten, reflektera tillsammans under en minnesstund, umgås och äta tillsammans.

Det är nog också så att när alla är medvetna om sorgen och den är fullt ut accepterad så blir det också lätt att skratta tillsammans. Om man blir ifrågasatt i sin sorg kan inte glädjen komma fram. Då ligger något ivägen.

Efter dagarna i Skåne var själen samtidigt tömd och påfylld med ny styrka. Det är vackert att få vara med om vackra avsked.


Gunillas kista i Yngsjö kapell.


Blommorna på hennes gravplats i Åhus.


Middag i god släktgemenskap.


Sopplunch ute vid havet.


Vi skickar ljusballonger ut över Hanöbukten. Farväl.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

På väg mot en begravning

Vi packar våra väskor min dotter och jag. På väg mot min systers, och hennes mosters, begravning. Åter igen kommer den där overklighetskänslan. Vi borde åka för att träffa Gunilla, umgås, skratta och ha fina stunder ihop. Det är inte så det är. Hon ska begravas.

Kanske tror man att det går att förbereda sig. Ända tills det är dags. Då känns det annorlunda. Verkligheten går inte längre att förneka utan vi måste möta den. Det är inte heller ett alternativ att inte delta, men visst är det gruvsamt.

Vi ser oerhört mycket fram emot att vara tillsammans med vår stora och varma släkt. Det ger en styrka som bär.

Jag letade efter bilder på min syster och fick på så sätt vandra igenom många lyckliga, men också sorgliga stunder i min släkts historia. Uppsluppna sammankomster blandat med bilder från begravningar och minnesstunder.

Hittade en bild som på något sätt betydde så mycket för mig. En solig sommar för ca 15 år sedan då livet var i högform. Min mamma Maj, min syster Gunilla och jag, såg alla så avspänt trygga ut. I varm gemenskap.

Så underbart livet kan vara ibland.


Gunilla, mamma Maj och jag.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Tre år och tio månader

Det har gått tre år och tio månader sedan Marcus dog. Just nu bläddrar vi i pärmar, letar fram dokument som behövs, kontaktar Länstyrelse, begravningsbyrå, kyrkogårdsförvaltning för att på ett värdigt sätt ta hand om Marcus kropp. Det känns minst sagt komplicerat. Det har gått så lång tid. Det är inte heller hela Marcus kropp som har hittats.

Vi tänker oss att hans gravplats även i fortsättningen ska vara havet. Troligen hade vi tänkt på ett annat sätt om han hade hittats inom det första året.

Än är det beslut från myndigheter som vi måste vänta in. De formella besluten. På något sätt framstår de som ganska enkla i jämförelse med de känslomässiga beslut som ska tas.

Det första jag gjorde då jag vaknade i morse var att tända ljusen vid Marcus foto. Tycker om att titta in i hans varma ögon och kan fortfarande känna hans omtanke.


Mor och son efter en joggingrunda. Stunder som lockar fram något varmt i hjärtat.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Allhelgonahelgens stillhet

Just nu ljuder kyrkklockorna här på vårt område. Vet inte om jag inbillar mig men jag tycker de klingar ovanligt starkt. Kanske brukar jag inte lyssna efter ljudet andra gånger eller så brukar klangen blandas upp med vardagens brus. Det är dimmigt ute idag och inga andra ljud hörs. Bara klockor.

Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljuslågor. Vi skickade också upp två Khom Loy-lyktor i mörkret. Lyktorna lyfte och svävade iväg tillsammans mot den mörka himlen.

Den här helgen finns mina tankar hos dem som lämnat oss. Marcus, min syster Gunilla, min svåger Per, mamma, pappa. Man skulle kunna gå tillbaka i fler släktled, vidga tankarna till vänner som lämnat livet för tidigt men just nu stannar mina tankar i min innersta krets.

Döden har varit väldigt påtaglig för oss inför den här Allhelgonahelgen. Min syster som dog för en vecka sedan, besöket på begravningsbyrån för att ordna det fint för Marcus.

På begravningsbyrån fick vi det allra varmaste bemötandet. En lugn och fin pratstund om de praktiska beslut som ska tas. De har också sina regler att följa men försöker möta våra behov så gott det går. Men visst känns det lite konstigt att köpa en kista som är vackert inredd och utsmyckad för att få göra en kremering. Vi kommer aldrig ens att få se kistan som vi köpte. Ändå är det en liten del i sammanhanget.

Allhelgonahelgen behöver vi alla. En tillåtande högtid där saknad och kärlek känns så tillåtna. Det här är en högtid vi ska vara rädda om.


Några ljus ute vid hamnen. För dem vi som satt spår i våra hjärtan.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

RSS 2.0