marcusminnesfond

Snart är januari slut och det känns som om dagarna efter årsdagen bara åts upp och försvann. Det var känslomässigt väldigt starkt att det hade gått ett helt år sedan olyckan och kanske fanns en förväntan att det skulle kännas annorlunda när den dagen hade passerat. Men vardagarna fortsätter att komma och saknaden är oförändrad. Det fortsätter handla om att bygga ihop saknad och vardag till en tillvaro.

När vi ser tillbaka på januaris sista 11 dagar förra året, 2008, så handlade dagarna då om akut sorg och diskussioner om sökande. Vi förväntades förstå, redan ett dygn efter olyckan,  att det var för kostsamt att söka tills man hittade Marcus kropp. Vi förhandlade till oss dag för dag. Den 24 januari var det tvärstopp enligt de poliser som hade skickats att framföra beskedet. Ny förhandling och vi fick en enda extra dag den 30 januari.

Den 31 januari 2008 fylldes av en enorm tomhet, ingen Marcus och inget mer sökande. Det går att känna den tomheten i hela kroppen även idag. Fast nu vet vi hur många som på privata initiativ engagerade sig och hjälpte till med många olika insatser. Vi fick uppleva att det inte bara var vi som kände den stora tomheten.


Bilden är från den 30 januari 2008 Kustbevakningen var här och sökte den sista dagen. De hade sökt två dagar innan dess, den 23-24 januari 2008.