Blir det värre om man säger något?
Stämmer det då att det är så? Nej! Det blir inte värre om man pratar om den som har dött. Hur skulle det kunna bli det? Det onda gör redan ont och kan inte bli värre.
I den rapport som jag länkade till i ett tidigare inlägg beskriver föräldrarna att det upplevdes som sårande om omgivningen låtsades som om det inte hade hänt. Det brukar kännas när man undviker ett ämne. Men när man pratat om det som alla tänker på finns det gott om plats för andra samtalsämnen.
Nu ligger bryggorna i vattnet i Kåge hamn och även en och annan båt är sjösatt.
Tänker på er extra idag när det är den 20:e! Har en fråga, du behöver givetvis inte svara om du inte vill. Men han som hjälper er att leta efter Marcus kropp, hur länge har den varit saknad längst som han hittat? Han har ju hittat en del kroppar efter saknade.
Många varma kramar Elin
Hej Elin (och alla andra)!
Det är helt OK att fråga och kan vi bara svara så gör vi det.
Reino har hittat en person som varit drunknad i drygt 20 år, jag kommer inte ihåg exakt antal år just nu, möjligen var det 23 år. Personen låg på 25 meters djup och hade inte förstörts så mycket som man kan tro. Det var nog en mycket underlig känsla för alla anhöriga som hade hunnit leva vidare under 20 år och förändrats i takt med tiden.
Just nu väntar vi på besked när Reino kan komma hit i sommar. Det blir någon gång efter den 7 juni men vi vet inte exakt. Om det händer nya olyckor brukar han prioritera det av förståeliga skäl.
Vi berättar när vi vet något mer om detta.
Ta hand om dig!
Kram Ingrid
Tack för ditt svar Ingrid! 20 år är en lång tid att vänta och sedan plötsligt få besked.
Önskar att Reino snart kan komma och hjälpa er att finna Marcus kropp.
Lovar att ta hand om mig och familjen, det är när man läser tunga och jobbiga bloggar som man mera lär sig uppskatta det man har. Bara låta disken stå tex för att leka med barnen istället.
Många varma kramar Elin
Tänker på det du skrev, att undvika att prata om det jobbiga som hänt.När kamraters anhöriga har dött, eller våra bekanta, jag tvekar aldrig att ringa eller besöka dem som är kvar. Visst det är jättejobbigt, jag kan knappt säga nåt, men jag bryr mig om de efterlevande så pass mkt att jag struntar i om det bara blir att vi sitter tillsammans och håller handen eller gråter. Du förstår hur jag menar? Det är så mycket lättare att hjälpa till längre fram om jag redan funnits med från början. Jag tänker ofta på er familj, det är ofattbart.
