marcusminnesfond

Orden i rubriken sitter fast i öronen på mig. Jag hörde dem i kväll på en föreläsning och de uttalades av Gunilla Hammar-Säfström. Hon var en av lärarna i SVTs dokumentär "Klass 9a" som visades för ett par år sedan på TV. Det handlade om åtta lärare som under en termin arbetade med en nionde klass, och som lyckades vända en mycket negativ trend till något helt annat. Elevernas motivation, självkänsla och kunskaper ökade markant på en enda termin. Ett av Gunillas recept var att hela lärarlaget var totalt närvarande i mötet med eleverna. Ett krav var också ömsesidig respekt.

Mina tankar går tillbaka till den kaotiska tiden som följde efter Marcus olycka. Tänker också på andra föräldrar och syskon som drabbats av sorg och deras berättelser om den första tiden efter dödsfallet. Många av oss fick rådet från vänner att ta kontakt med någon proffessionell för att prata om krissituationen.
För några var det en god hjälp med samtalsstöd, för andra blev det en negativ och nästan kränkande upplevelse. Vad var skillnaden?
När det fungerade var den man samtalade med totalt närvarande i mötet. Inte gömd bakom en yrkesroll.

Det närvarande mötet är extra viktigt när den du möter är skör.


Martinas höstbild