I mötet med varandra

Det har gått drygt två år sedan vår familj förlorade Marcus. En tid som kan ses både som kort, men även mycket lång.

Något som kan slå mig är hur glada människor i vår omgivning blir, när vi numera gör helt "vanliga" saker. Sådant som inte har med sorg och saknad att göra. Det kanske blir något slags kvitto på att det går att överleva även när det värsta händer. En fantastisk tanke att min glädje kan ge andra hopp. Nästan svindlande.

Vägen hit har varit kantad med många möten med kloka och insiktsfulla medmänniskor. Människor som orkat lyssna, gång på gång och som inte sagt till oss att vi gjort eller tänkt fel. Det är en underbar känsla att världen består av så många sådana människor. Och att vi känner så många av dem.

Det är absolut inte lätt att veta hur en djupt sörjande människa ska bemötas. Det är så lätt att något blir fel eller så kan till och med rädslan att säga fel göra att mötet inte alls blir av. Lars H Gustafsson skriver i sin bok Gå med dig om det tanklösa tröstandet. Han menar själv att det finns en risk att skriva om detta eftersom det kan skapa än mer oro att göra fel i bemötandet av en sörjande. Jag vill ändå sammanfatta hans kloka tankar.

Lars H Gustafsson menar att det finns tre huvudspår i det tanklösa tröstandet, inte att nedanstående uttalanden sägs ordagrant, mer den andemening de förmedlar. De tre spåren är:

Du hade ändå tur - det kunde ha varit värre!
Den sörjande får höra historier om ännu värre katastrofer och sorgen börjar graderas.

Det fanns nog en mening med det hela!
Någon försöker skapa mening i kaoset, kanske med en önskan att förinta det meningslösa i vad som skett.

Det blir nog bättre ska du se!
Det är svårt att se någon annan sörja djupt och det finns en önskan om att påskynda processen.

Det tanklösa tröstandet har sällan onda avsikter, men vad den sörjande behöver är snarare något annat än tröst. De behöver lyssnande medmänniskor som orkar hålla ut.


Ensam och bräcklig är det svårt att hålla ut. I ett sammanhang med andra ökar växtkraften.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Kommentarer
Postat av: mamma Cine

Hej Ingrid

Så sant att ord vi säger till varandra är så viktiga. Jag har också känt som om jag är helt blottad av känslor så vissa ord eller komentarer gör så ont och jag kan bli ledsen i flera dagar.



Även om jag man vet att det sägs i välmening så kan jag inte skydda mej från hur mina känslor reagerar. Så många gånger som jag svalt undan konstiga komentarer.



Den komentaren som mest gjort mej "illa" är nog att det är tur att jag/vi har Sara. När man sagt så till mej så känns det som Eric inte skulle vara värd att sörja. Självklart så är jag glad för att jag har Sara men hon kan ju inte ta bort sorgen och saknaden efter Eric.



Sen finns det dessa personer som betyder så mycket som egentligen inte har sagt så mycket men som orkat att lyssna....lyssna...och åter lyssnat.



Är det så att ni har så mycket snö fortfarande?? Här har vi haft uppåt 15 plus idag och strålande sol!! Kunde nästan gå i T-shirt, som barnen absolut tyckte var tillräckligt. Vill bara göra er lite avundssjuka...;)



Alltså idag skickar jag upp massor med SOLIGA kramar <3 Cine

2010-04-07 @ 22:42:46
Postat av: Ingrid

Hej Cine!



Vi ÄR avundsjuka på vädret just nu. Snö kan vara fantastiskt när den är användbar men just nu är den bara blöt och i vägen.



Jag tror att man känner ett stort behov av att bidra med något då någon drabbats av svår sorg. I ivern att göra nytta kan det tanklösa tröstandet bli ett sätt. Inte illa menat men ändå så fel.



Jag tror att det är viktigt att vi som upplevt svåra sorger berättar hur det är, det är förhoppningsvis några som orkar lyssna. Ingen kunskap sprids genom tystnad.



Håller med dig om att ibland vet man allt det där med hur svårt det är att säga rätt saker. Känslorna tar över och sorgen kommer ända upp till ytan. Kanske kommer också en känsla av att vara trampad på. Och ganska liten och ynklig.



Vi träffade en man som förlorat sin livskamrat nyligen. Han hade också fått höra hur viktigt det är att han tänker på deras gemensamma son i denna svåra sorg. "Det vet jag så oerhört väl", sa han "men mitt i den värsta sorgen är det inte så lätt att räcka till". Det var en känsla jag så väl kände igen.



Kramar till dig!

2010-04-08 @ 23:20:49
Postat av: Ingela

Sorg är ju en frisk reaktion på något som man inte kan ändra på eller påverka. En händelse som givit upphov till en förlust av något slag. Det kan vara många olika saker genom livet. Precis som ni skriver så är goda lyssnare ovärderliga, de so orädda kliver in i kaoset och vill veta/lyssna/älska en i alla fall. Men ofta åker tröstar och fixar mössan på - vem har inte haft den på sig ;). Då kan det bli så fel för det går ju inte att ändra det som skett. Man måste igenom det men tillsammans kan man känna sig mindre ensam. Kraaaaaaaaaaaaaaam från ett mycket vårigt Trosa!!

2010-04-11 @ 19:12:03
Postat av: Annica

Tack för att ni gjort sidan. Att se att man inte är ensam om liknande och att ni ändå orkat leva vidare ger ett hopp. Väldigt stort Tack. Annica

Svar: Tack Annica! Jag tänkte många gånger när jag skrev att det hjälpte mig att sakta, sakta komma tillbaka till livet. Att tankarna också kan vara till hjälp för någon annan känns väldigt stort. Jag blir så glad att du berättar det. Hoppas att också du kan hitta vägar i sorgen så livet kan få kännas vackert igen. I början var jag glad över vackra minuter. Sorgearbetet är en lång process.
marcusminnesfond

2015-03-07 @ 16:34:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0