Åtta år sedan
Här kommer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning, Febebladet, julen 2015. Läs om du vill.
Från ensamhet till samhörighet
Det finns vägar att komma ifrån den förlamande känslan och hopplösheten när man drabbats av en svår förlust. Det finns också en insikt om att sorgen efter ett älskat barn är en del av mitt liv och kommer inte att försvinna. Två viktiga delar som inte behöver stå i motsats till varandra, utan snarare blir två nödvändiga ben för en vandring vidare i livet. Jag behöver mina båda ben för en god balans.
Den underbara känslan att förutsättningslöst älska sitt barn, tar inte slut när livet tar slut. När någon jag älskar dör. Att förlora sitt eget barn är som att förlora kartan framåt, kompassen och målet. Vilsenheten slår till och jag vet inte längre var jag är på väg.
Jag kan tycka att den första lättnaden i sorgen kunde jag känna när jag förstod att sorgen skulle bli en del av mitt fortsatta liv. Förväntningarna på att det skulle ”gå över” och ogenomtänkt prat om ett sorgeår, kunde läggas på hyllan. Jag kunde vara kapten på min egen skuta. Lyssna till mig själv. Ta hand om mig själv. Jag tror att jag skrivit tidigare om hur jag kämpade. Långa promenader, mat på normala tider, klev upp, träffade vänner, fokuserade på vackra saker i min omgivning, läste, skrev och försökte komma till ro inför en natts sömn. Ett viljemässigt arbete för att hitta tillbaka till normala rutiner och vidare till ett fungerande liv. Sov gjorde jag, troligen på grund av utmattning efter de slitsamma dagar som mitt liv bestod av.
Allt det jag nyss beskrev gjorde verkan och var viktigt. Det blir ett något enklare arbete att ta sig igenom tiden om man har förmånen att vara frisk och orka vårda kroppens grundläggande behov. Det blev på något sätt så, att jag först tog hand om det nödvändiga för att sedan klara av att fokusera på det väsentliga. Min oerhörda saknad efter min son Marcus.
Först var jag inte medveten om den stora ensamhet som en sorg innebär. Min son förolyckades i en liten stad, på ett ganska ovanligt sätt och med stor uppmärksamhet som en följd. Tidningar och annan media bevakade händelseförloppet och under den första tiden efter olyckshändelsen var det en strid ström av besökare hemma hos oss. Jag berättade och berättade, kramade om och grät. Det var läkande. Jag bars fram av varma famnar.
Så kom en dag när jag skulle bära mig själv. Utföra mitt arbete, klara andras förväntningar och bidra till livet utanför min egen tideräkning. Livet före och livet efter Marcus olycka. Jag fick lyssna till kollegor och vänner som berättade stolta och lyckliga episoder om deras barns liv. Samtidigt som jag lyssnade, gladdes och förstod att andra ville berätta, så kunde jag inte hjälpa att känslan nästan övermannade mig. Det var känslan av ensamhet. En upplevelse av att det bara var jag i världen som inte kunde dela med mig av nya händelser om vad mitt barn gjorde. Vad han gjorde just nu.
En människa vill känna samhörighet. En förälder som förlorat sitt barn önskar sig också samhörighet. Jag var inget undantag. Jag visste bara inte var jag skulle kunna höra till. Det var svårt att hitta något sammanhang där man orkade passa in mer än en kort, kort stund. Energin rann ut som vatten genom ett såll i sällskap där ytliga konversationer fördes och statusprylar diskuterades ut och in. Det var helt enkelt inte där jag var. Ville inte heller vara där.
Jag hade förmånen att möta en grupp föräldrar som hade förlorat barn, precis som jag. (Ett och ett halvt år senare startade vi Febe i Skellefteå.) Vi träffades regelbundet i en samtalsgrupp, under ledning av en sjukhuspräst, och tog de första trevande stegen framåt på sorgens väg. Det blev stunder att vila från ensamheten tillsammans med dem. Vi fick dela det som var väsentligt i våra liv, sorgen, saknaden och hoppet om att hitta vägar till ett fortsatt meningsfullt liv. Vi gav varandra tro om att det var möjligt.
Ensamhet kan upplevas i många sammanhang och kanske är den känslan också förknippad med skam. Den tid vi nu lever i visar helst upp lyckade människor. Man ska gärna vara både snygg, smart och social. Inte ensam och ledsen. Ingen vill berätta om sin känsla av ensamhet i relationen, på arbetet eller fritiden. Det är inte heller så lätt att förklara sin ensamhet i en svår sorg, när man inte har hittat orden.
Varje gång det uppstår stunder av samhörighet tar läkningsprocessen ett steg framåt. När jag möter andra människor i ett samtal skapas ett lugn. När orden bara sägs och jag varken förmår lyssna eller blir lyssnad på, rinner det bort lite ihopsamlad kraft. En kraft som så väl behövs. Varsamt måste jag välja var jag lägger min tid.
Dagfinn Winje sa under sin föreläsning på Febedagen den 10 oktober 2015, att delande av tankar och upplevelser med andra drabbade föräldrar var ett bra sätt att läka. Kanske det bästa. Jag kan bara hålla med. Jag tänker också att möten i verkliga livet, ”irl” som det kallas, är det absolut mest verkningsfulla. Kontakten kanske börjar i sociala medier och blir ett första steg, men det kan aldrig ersätta möten ansikte mot ansikte i vår verkliga värld.
Jag är mycket tacksam över den samhörighet jag ”hittat” de senaste åren. Först och främst stunderna med min dotter, samtal med föräldrar inom Febe, vänner som jag mött i goda samtal, kollegor där tankarna har kunnat mötas och ett hem där tryggheten och tilliten kan växa. Min önskan är att alla hittar vägar som håller och bär. Det finns en sådan styrka i att hitta en ärlig och sann samhörighet med andra människor. Kanske blir man också bättre på att uppskatta de här värdena då man varit med om en smärtsam sorg.
Ingrid Norman
Marcus mamma
