20 januari 2018 - tio år sedan

Tio år

 

Tio. År. Jag försöker ta in de ord jag själv skriver och inser det omöjliga att greppa om innebörden.

 

Under dagen den 20 januari 2008 var livet alldeles som vanligt. Det var söndag, vi var lediga och hasade runt i morgonrockar efter en sen frukost. Det hade snöat. Hela jullovet hade varit snöfritt och vi hade haft fullt upp med att fylla den lediga tiden med något vettigt när nu skidor, snowboard och skoter bara snällt fick stå och vänta.

 

Det var en vanlig dag. En sådan där vanlig dag som man sällan har vett att uppskatta. Det ovanliga med just den här dagen var som sagt snön där ute.

”Jag ska ut och köra skoter”, sa Marcus. Jo, det kunde jag förstå. Jag var glad för hans skull att han äntligen skulle få använda sin dyra pryl som han kämpat så mycket för att få i sin ägo.

 

Det var fortfarande en väldigt vanlig dag när han gav sig iväg. Jag sprang ut med lite pengar till honom, så han skulle kunna tanka. Jag var lite orolig för att han skulle kunna få slut på bensin under turen och kanske stå ute i skogen och frysa.. Det värsta scenario jag då kunde tänka mig.

 

På kvällen den 20 januari slutade dagen att vara vanlig. Marcus kom aldrig hem.

 

Det var timmar av kaos, chock och förtvivlan. En så enkel sak som att andas, in och ut, krävde ansträngning och koncentration. Förlusten slet i mig och själen skrek. Det kändes inte möjligt att fortsätta leva ett liv utan min son. Det kändes som om en kroppsdel slitits bort ur mig.

 

Idag har det gått tio år sedan den dagen. Tio år med saknad, vardag, stress, glädje, utmaningar, kärlek, nyfikenhet, trötthet, entusiasm, lycka, sorg, förväntan, högtider, lärande, jobb, studier, lata dagar, sportande, umgänge, vänner, svampplockning, städning… och mycket, mycket mer. Jag lever helt enkelt ett liv som består av en hel massa vanliga dagar. Jag bara älskar vanliga dagar!

 

Det är tio år sedan jag kunde se in i min sons leende ögon. Stanna kvar en stund i hans blick och känna hur ansiktets muskler formade fram ett leende hos mig. Marcus leende var väldigt smittsamt. Under 18 år och 9 dagar var den här sköna känslan en självklarhet som jag hade hunnit vänja mig med. Det var en given sak i livet. Ett leende i samhörighet som gav energi och kraft, förminskade tråkigheter och lättade upp bekymmer. Humorn kan klara av det mesta när det finns en värme där bakom. Marcus hade den värmen.

 

För tio år sedan var det svårt att kunna tänka sig hur dagen skulle vara idag. Jag kunde nog inte tro att livet skulle kunna le mot mig igen. Det har varit år av reparation, saknad, förändringar och sorterande. Mycket som slukat onödig tid har fått sorteras bort, små ”vanliga” saker i vardagen har fått lysa mer och mycket av onödigt har sorterats bort. Tänk bara en tisdagsmiddag med lite småprat och tända ljus.. Det där vanliga. De vanliga och lugna stunderna när man återhämtar sig efter jobb och annan rusch. De stunderna är ovärderliga.

 

Under de här åren har så många samtal och möten, med både gamla och nya vänner, fyllt på det inre batteriet. Möten som jag inte skulle velat vara utan.

 

Jag kan aldrig nog poängtera det viktiga med att stanna upp och tacksamt ta emot det genuina som livet kan ge. Omtänksamma människor, lugna stunder, goda samtal och vänliga handlingar. Stanna upp och njut! Det finns något vackert med varje dag som kommer. Samla det vackra i ditt inre bibliotek och känn den rikedom som finns.

 

Marcus kommer alltid att vara oändligt saknad. Inget kan ersätta just honom. Jag skulle kunna ge vad som helst för att möta honom igen. Det skulle förmodligen ta några sekunder innan vi skulle skratta ihop igen. De tio åren som gått skulle vara som försvunna. Det är så med människor som står riktigt nära.

 

Hur det än är och vad som än händer så bjuder ändå livet på nya möjligheter och upplevelser. Sorgen och saknaden har kanske bidragit till att kunna se mer av detta. Uppskatta lite starkare. Jag hade förstås helst varit utan den kunskapen men det är ju så att man har den verklighet man har.

 

Nu när det gått tio år vill jag starta en lokalavdelning av föräldraföreningen Febe här i Ångermanland. Önskan är att fler drabbade föräldrar kan få mötas och hitta mening och gemenskap. Jag har ju själv fått vara med om att läka saknaden i gemenskap med andra. Igår kväll skickade jag en mängd kuvert till personer som kan möta drabbade föräldrar i sitt yrke. Den 22 februari är de inbjudna till information om vår förening och det blir ett första steg att nå ut. (www.febe.net)

 

Som förälder är det värsta tänkbara att ens barn skulle dö. När det händer stannar tiden och allt slås omkull. Då är det viktigt att möta andra för att inte bli ensam i ensamheten.

 

Min tid stannade för tio år sedan. Sedan har det på något sätt börjat en ny.

 

 

 

 

 

 

 

20 januari 2017 - nio år sedan

Det är ofattbart att det nu gått nio år sedan vi sist log mot varandra. Hur är det egentligen möjligt att fortsätta leva och hitta ett meningsfullt liv när man förlorat det käraste man har? Det är märkligt att det ändå kan gå. 
 
Marcus var en människa som gav vardagen ljus. Han kunde plocka fram de mjuka värdena i tillvaron. När jag tänker på honom så sveper mängder av underbara minnen genom min hjärna och jag fylls av en tacksamhet. Tacksamhet över att vi var så nära varandra och att vi hade så lätt att kommunicera. Det är något som så ofta motar bort de tankar av förtvivlan som annars skulle kunna ta över.
 
Sorgen förändras över tid. Det har jag lärt mig. Den är heller inte farlig och behöver motas bort. Det är vackert att ta små stunder för att minnas och släppa fram sin kärlek. Livet är så fullt av vardagssysslor och måsten, men de här små stunderna ger kraft att räcka till.
 
Jag läste om en mamma som hade försökt att visa bilder för några vänner på sitt döda barn. Då vände hennes vänner bort blicken och blev obekväma. Så sorgligt. Jag har svårt att se något farligt med den mammans handling. Hon hade ju bara kommit så långt att hon orkade prata om sin förlust. Vännerna var nog däremot väldigt rädda för sådant som inte går att kontrollera. 
 
Här kommer en bild som jag gärna vill visa på min Marcus. Jag kan se hans värme och livsglädje och den är absolut inte farlig.
 
 
Här följer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning. Om vägen att hitta kraft igen.
 

Möten i samtal

Snart har det gått nio år sedan jag förlorade min son. Det var en mörk januaridag när snön yrde och solen gick ner vid halvtre-tiden på eftermiddagen. Han försvann i en havsfjärd när han körde sin nya skoter och hittades inte förrän efter tre och ett halvt år. Trots många, många sökinsatser under dessa år. Det var en ovisshet och sorg som gjorde fruktansvärt ont.

 

Jag behöver inte förklara för er föräldrar i Febe hur sorgen känns. Ni vet. Jag behöver inte heller försvara den saknad som stannar kvar när åren går. Ni känner den också. Det är en saknad som ofta gör ont, smärtar, och ibland kan den smyga in med en varm känsla av tacksamhet. En tacksamhet över att just jag fick bli mamma till mitt barn och att jag fick lära känna honom.

 

När min Marcus försvann i en olycka fanns inte Facebook i min värld. Ungdomarna hade forum via nätet men för mig fanns bara mejl och hemsidor som digitalt kontaktnät. Jo, bloggar också. Jag hittade flera bloggar i mitt sökande efter fler föräldrar som hittat vägar att överleva när man drabbats av en personlig katastrof. Många timmar satt jag framför datorn och läste om hur andra tänkte och kände när de mist ett älskat barn. Jag ville hitta verktyg för att själv överleva. I min verkliga verklighet var jag ensam om att förlora ett barn. Mina vänner och arbetskamrater hade sina barn kvar i livet.

 

Under ett halvår kämpade jag på med att hitta vägar tillbaka till rutiner, arbete och ett normalt liv. Jag skrev ner mina tankar och känslor och tittade på mina texter. Var det verkligen jag som drabbats av det här? En del av mina tankar delade jag med mig i en blogg där jag tänkte att släkt och vänner kunde få läsa vad som hände och hur jag tänkte. Det blev med tiden många fler än mina nära som läste vad jag skrev. Jag fick kontakt med flera fina människor som jag nog aldrig hade stött på annars, genom att skriva i bloggen. Det var en slags bearbetning att samla dagens tankar i ett inlägg i bloggen, titta på orden, försöka förstå vad som hände i mitt liv. Jag försökte vara varsam med mitt allra mest privata men mina personliga tankar vågade jag berätta om. Det var också många svar som kom tillbaka till mig. Goda och vänliga tankar från människor som visade omtanke och engagemang. Under den här tiden fick jag kontakt med många andra föräldrar som också förlorat sina barn. Ensamheten blev något mindre enslig.

 

Ändå räckte det inte. Behovet av att möta andra i samtal, se människan och lyssna till rösten när någon berättar och beskriver, det behovet kunde inte kontakter i skriven form riktigt tillgodose. Jag märkte att jag behövde något mer.

 

Under Febedagen i Kista den 8 oktober föreläste Helene Cederroth. Hon berättade om hennes önskan att se en annan mamma som förlorat sitt barn. Hon ville se om man verkligen kunde överleva själv och vara människa när ens barn dött. Jag kände igen mig väldigt starkt i den tankegången. Under en lång tid hade jag fått så mycket tröst och medkänsla från människor i min närhet, jag hade fått hjälp, omsorger och uppoffringar. Det kändes på något sätt som om jag burits fram av vänliga famnar en lång tid, men nu var det dags att börja vandra själv.

 

Jag behövde möta andra som hade upplevt samma smärta som jag hade drabbats av. Föräldrar som kände den stora saknaden, kärleken och hade en längtan efter att återigen kunna leva och hitta tillbaka till det som är vackert. Jag märkte att jag behövde prata och mötas för att komma vidare. Lyssna på andras tankar. Berätta för andra om hur jag tänkte, utan att behöva försvara min saknad.

 

Jag hade tur. Genom en vän fick jag veta att det skulle starta en samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Man behövde bara ringa och anmäla sig… Det hade gått ungefär ett halvår efter det att min son hade förolyckats och det var först nu jag var redo att öppna mig på ett annat vis om min sorg. Under de första månaderna var mitt behov tröst och värme, men nu hade det kommit ett behov av att prata på ett annat plan. Även om jag visste så väl att det var det här jag behövde, så var våndan stor innan jag slog numret för att anmäla mig till samtalsgruppen. Jag hade en inre överläggning med mig själv att jag bara behövde gå dit en gång och sedan strunta i det hela om det inte skulle vara bra. Rädslan för att lämna ut sitt innersta spökade naturligtvis bakom mina tankegångar.

 

Vi möttes i samtalsgruppen, jag och nio andra föräldrar. Pratade, berättade, lyssnade, grät och till och med skrattade. Det var till och med lätt att skratta tillsammans, för vi visste att det gällde att fånga stunderna av glädje. Det var läkande.

 

Sedan den här hösten har jag mött många andra föräldrar genom Febe, under samtalskvällar, Febedagen och spontana möten. Många har blivit vänner för livet. Det är som om många osynliga väggar mellan människor försvinner när det finns en gemensam upplevelse. Vår gemensamma upplevelse i Febe är mycket ledsam. Ändå kan jag se att den öppnar dörrar för fina samtal. Samtal som fyller på och ger ny kraft.

 

Jag hoppas att alla föräldrar som mist barn kan få möjlighet att möta andra i samtal. Berätta och lyssna tillsammans. Höra någon annan beskriva med ord de tankar man själv tänkt. Se på den som berättar och vara delaktig i både själva orden och i de språk man förmedlar med sin kropp. Det är så läkande och fint att tillsammans hitta en väg tillbaka till den glädje som livet kan erbjuda igen. Jag tror att vi behöver mötas för att hitta den vägen.

Ingrid, Marcus mamma 

 

 


Åtta år sedan

Kärleken och saknaden finns alltid kvar. Älskade fina Marcus lämnade många spår i mitt liv. Som jag sagt tidigare har födelsedagen kommit att bli en viktigare dag. Den förknippas med glädje och den största lyckan som går att tänka sig. Ändå är den 20 januari en dag som aldrig kommer att passera utan att djupet av själen berörs. 
 
 
 
 

Här kommer en text som jag skrev till föreningen Febes tidning, Febebladet, julen 2015. Läs om du vill. 

 

Från ensamhet till samhörighet

 
Det är ingen enkel fråga att ställa till sig själv, temat för tidningen den här gången. ”Vad har hjälpt mig mest i mitt sorgearbete?” Jag får grunna på frågan och svaret i omgångar, fundera och vara uppriktig mot mig själv. Vad var det egentligen som hjälpte mest och finns det något som ”hjälper”?

 

Det finns vägar att komma ifrån den förlamande känslan och hopplösheten när man drabbats av en svår förlust. Det finns också en insikt om att sorgen efter ett älskat barn är en del av mitt liv och kommer inte att försvinna. Två viktiga delar som inte behöver stå i motsats till varandra, utan snarare blir två nödvändiga ben för en vandring vidare i livet. Jag behöver mina båda ben för en god balans.

 

Den underbara känslan att förutsättningslöst älska sitt barn, tar inte slut när livet tar slut. När någon jag älskar dör. Att förlora sitt eget barn är som att förlora kartan framåt, kompassen och målet. Vilsenheten slår till och jag vet inte längre var jag är på väg.

 

Jag kan tycka att den första lättnaden i sorgen kunde jag känna när jag förstod att sorgen skulle bli en del av mitt fortsatta liv. Förväntningarna på att det skulle ”gå över” och ogenomtänkt prat om ett sorgeår, kunde läggas på hyllan. Jag kunde vara kapten på min egen skuta. Lyssna till mig själv. Ta hand om mig själv. Jag tror att jag skrivit tidigare om hur jag kämpade. Långa promenader, mat på normala tider, klev upp, träffade vänner, fokuserade på vackra saker i min omgivning, läste, skrev och försökte komma till ro inför en natts sömn. Ett viljemässigt arbete för att hitta tillbaka till normala rutiner och vidare till ett fungerande liv. Sov gjorde jag, troligen på grund av utmattning efter de slitsamma dagar som mitt liv bestod av.

 

Allt det jag nyss beskrev gjorde verkan och var viktigt. Det blir ett något enklare arbete att ta sig igenom tiden om man har förmånen att vara frisk och orka vårda kroppens grundläggande behov. Det blev på något sätt så, att jag först tog hand om det nödvändiga för att sedan klara av att fokusera på det väsentliga. Min oerhörda saknad efter min son Marcus.

 

Först var jag inte medveten om den stora ensamhet som en sorg innebär. Min son förolyckades i en liten stad, på ett ganska ovanligt sätt och med stor uppmärksamhet som en följd. Tidningar och annan media bevakade händelseförloppet och under den första tiden efter olyckshändelsen var det en strid ström av besökare hemma hos oss. Jag berättade och berättade, kramade om och grät. Det var läkande. Jag bars fram av varma famnar.

 

Så kom en dag när jag skulle bära mig själv. Utföra mitt arbete, klara andras förväntningar och bidra till livet utanför min egen tideräkning. Livet före och livet efter Marcus olycka. Jag fick lyssna till kollegor och vänner som berättade stolta och lyckliga episoder om deras barns liv. Samtidigt som jag lyssnade, gladdes och förstod att andra ville berätta, så kunde jag inte hjälpa att känslan nästan övermannade mig. Det var känslan av ensamhet. En upplevelse av att det bara var jag i världen som inte kunde dela med mig av nya händelser om vad mitt barn gjorde. Vad han gjorde just nu.

 

En människa vill känna samhörighet. En förälder som förlorat sitt barn önskar sig också samhörighet. Jag var inget undantag. Jag visste bara inte var jag skulle kunna höra till. Det var svårt att hitta något sammanhang där man orkade passa in mer än en kort, kort stund. Energin rann ut som vatten genom ett såll i sällskap där ytliga konversationer fördes och statusprylar diskuterades ut och in. Det var helt enkelt inte där jag var. Ville inte heller vara där.

 

Jag hade förmånen att möta en grupp föräldrar som hade förlorat barn, precis som jag. (Ett och ett halvt år senare startade vi Febe i Skellefteå.) Vi träffades regelbundet i en samtalsgrupp, under ledning av en sjukhuspräst, och tog de första trevande stegen framåt på sorgens väg. Det blev stunder att vila från ensamheten tillsammans med dem. Vi fick dela det som var väsentligt i våra liv, sorgen, saknaden och hoppet om att hitta vägar till ett fortsatt meningsfullt liv. Vi gav varandra tro om att det var möjligt.

 

Ensamhet kan upplevas i många sammanhang och kanske är den känslan också förknippad med skam. Den tid vi nu lever i visar helst upp lyckade människor. Man ska gärna vara både snygg, smart och social. Inte ensam och ledsen. Ingen vill berätta om sin känsla av ensamhet i relationen, på arbetet eller fritiden. Det är inte heller så lätt att förklara sin ensamhet i en svår sorg, när man inte har hittat orden.

 

Varje gång det uppstår stunder av samhörighet tar läkningsprocessen ett steg framåt. När jag möter andra människor i ett samtal skapas ett lugn. När orden bara sägs och jag varken förmår lyssna eller blir lyssnad på, rinner det bort lite ihopsamlad kraft. En kraft som så väl behövs. Varsamt måste jag välja var jag lägger min tid.

 

Dagfinn Winje sa under sin föreläsning på Febedagen den 10 oktober 2015, att delande av tankar och upplevelser med andra drabbade föräldrar var ett bra sätt att läka. Kanske det bästa. Jag kan bara hålla med. Jag tänker också att möten i verkliga livet, ”irl” som det kallas, är det absolut mest verkningsfulla. Kontakten kanske börjar i sociala medier och blir ett första steg, men det kan aldrig ersätta möten ansikte mot ansikte i vår verkliga värld.

 

Jag är mycket tacksam över den samhörighet jag ”hittat” de senaste åren. Först och främst stunderna med min dotter, samtal med föräldrar inom Febe, vänner som jag mött i goda samtal, kollegor där tankarna har kunnat mötas och ett hem där tryggheten och tilliten kan växa. Min önskan är att alla hittar vägar som håller och bär. Det finns en sådan styrka i att hitta en ärlig och sann samhörighet med andra människor. Kanske blir man också bättre på att uppskatta de här värdena då man varit med om en smärtsam sorg.

 

Ingrid Norman

Marcus mamma

 


20 januari 2015 - 7 år sedan

Datumet för Marcus dödsolycka kommer aldrig att passera obemärkt förbi. Ändå har tiden, åren, gjort så att det blivit hans födelsedag som känns så mycket viktigare och finare. Inte dagen då han dog. Det vackraste var att han föddes, att han gav så mycket till andra under sina år på jorden och alla de platser där han levde och var glad.

 

Förra året sa jag adjö till olycksplatsen i Kågefjärden. Det blev inte möjligt för mig att åka dit längre. Efter ett visst tankearbete kom jag fram till att jag inte kunde se någon annan anknytning mellan Marcus och den platsen än att han dog där. Han hade aldrig några lyckliga minnen därifrån under sitt liv och är inte heller där. Jag minns honom hellre på platser där glädjen fanns. Och i mitt hjärta. Sorg är personlig och det finns inga rätt eller fel.

 

Under ett par års tid efter olyckan pågick sökinsatser efter Marcus kropp. Många ville hjälpa till med ekonomisk stöttning och skickade bidrag till ett konto som finansierade en del av sökandet. Nu är det kontot avslutat och samtliga pengar skickade till Etsintavene Tuki Ry i Finland. Reino, den fantastiske man som hittat 112 drunknade personer hittills, har efter en sjukdomsperiod återupptagit sitt arbete med att hjälpa anhöriga till drunknade personer. Reino letade efter Marcus kropp flera tillfällen, både somrar och en vinter. Ingen annanstans kommer det som fanns kvar på kontot att bli så väl använt. Jag är glad över att jag kunde genomföra min önskan och skicka pengarna dit. Här är en länk till deras hemsida (på finska): http://etsintaveneentuki-ry.webnode.fi

 

Mamma Ingrid

 

 Tänd gärna ett digitalt ljus i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

 

 
 

Idag den första juni

Jag har lagt ut den här dikten förut. Den är värd att läsas igen och den är gjord för just den här dagen.


Att läsas första juni

Var glad min själ, åt vad du har nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står, i morgon är med ens i går,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år.
I morgon är den andra.

Kajenn



Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus


Ljusare

Det är nog ingen inbillning längre, det är faktiskt ljusare på dagarna nu än för några veckor sedan. Visserligen är det vinter en lång tid till, åtminstone här i norra Sverige, men ljuset som börjar ta allt mer plats av dygnets timmar ger också hopp om ny energi.

Under helgen som gick sken solen och många människor gav sig ut för att njuta av dagsljus, behaglig temperatur och diverse sportaktiviteter. Jag åkte en tur i längdskidspåret och var långt ifrån ensam där. Glada miner från människor som längtat ut och många korta stopp under turen för en pratstund med vänner och bekanta som var ute i samma ärende som jag. Tanka frisk luft och solljus.

Några hundra meter från vårt hus går en av Skellefteås många skoterleder. Då och då hörs ljudet av skotrar som beger sig i väg på en tur. Vi kan nog aldrig promenera förbi ett skoterspår utan att tankarna går till Marcus och den dröm han hade, att köpa en egen skoter och att känna friheten att köra den.

Läser i en artikel idag att det finns 2900 registerade skotrar i Skellefeå-området, en skoterklubb som satsar kraft och energi på att lederna ska vara perfekta. De håller också kurser för dem som ska ta förarbevis för skoter. Undrar om det ingår kunskap om isar och säkerhet i deras utbildning? Ser man det som en viktig del för ungdomar som vill förverkliga sina drömmar om skoterkörning? Det måste jag ta reda på.


En av Skellefteås skoterleder, lördag den 22 januari 2011.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Planer på en föreläsningskväll

Just nu planerar vi i Febe Skellefteå, tillsammans med Sjukhuskyrkan och Sensus, en föreläsningskväll onsdagen den 23 februari. Lokalen är Sankt Olovsgården och tiden 18.00

Föreläsare under kvällen är Tomas Sjödin, författare, pastor, sommarpratare och pappa till tre pojkar. Två av hans söner drabbades av en fortskridande hjärnsjukdom som ledde till döden. Han berättar i sina böcker om rädslan då de som föräldrar upptäckte att något inte var som det skulle med deras barn, om livet med alla handikapphjälpmedel, om rädslan, om döden och det som ändå gjorde att de orkade leva.

Den andre föreläsaren under kvällen är lyckoforskaren Filip Fors. Filip jobbar som doktorand i sociologi vid Umeå Universitet. Även Filip har synts i tv-rutan vid flera tillfällen eftersom hans forskning väcker stort intresse. Filip undersöker vad som påverkar människors subjektiva välbefinnande. Läs mer om hans forskning på www.lyckobloggen.se

Temat för den här kvällen är "Att leva vidare". Föreläsningen vänder sig till alla och den handlar om livet självt.


En Khom Loy lykta svävar iväg som en hyllning till kärleken och livet.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Studentexamen

Studentfirandet är över för det här året. Ungdomlig lycka och glädje, förväntningar och uppsluppenhet. Dessutom hade vi ett fantastiskt väder under firandet.

Vi har kunnat glädjas åt att vi kunde glädjas. Det kan låta märkligt med det uttalandet, men hos alla som förlorat någon för tidigt finns säkert en förståelse. Det är ingen självklarhet att kunna vara glad då det förväntas att man ska vara det. Men det är en lycka när det händer.


Martina med klasskamrater i firandets stund.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Att läsas första juni


Var glad min själ, åt vad du har nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står, i morgon är med ens i går,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år.
I morgon är den andra.

En dikt av Kajenn



Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus


Dans

Vi har tittat på vår dotters dansuppvisning i kväll. En härlig tradition som familjen varit med om i ca 15 år. Massor av energi och glädje på scenen och publiken får ta del av all variation och inspiration. Vårligt sprudlande.

Vi brukade gå tillsammans hela familjen. Marcus tittade på alla möjliga tjejer som dansade och vi föräldrar såg väl egentligen bara Martina. Som de flesta föräldrar gör. Tanken på att han inte kan följa oss dit igen är fortfarande obegriplig. Han borde varit med.


Mitt i dansen


Dansarna tackar publiken, men det är vi som ska tacka. Ett stort tack!

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

En lång paus

Det har stått stilla med all uppdatering på den här sidan i en dryg vecka. Så kan det vara ibland, men den här gången berodde också pausen på att vi varit bortresta. Vi har haft förmånen att få vara på en härlig resa till Toscana i Italien. Ett fantastiskt land med varma människor.

Här följer några bilder från resan och det landskap som gav så mycket ny energi.


Utsikt över olivlundarna.


Havet, alltid lika tilldragande.


Vingårdar med rankor i prydliga rader.


Vi tände många ljus i kyrkor längs vägen. Alltid med samma tanke.


Hemma igen och upptäcker att det finns exotiska inslag även hemma på gården.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Lugna och sköna påskdagar

Påsken med sina många helgdagar kan ge möjlighet till lugna och sköna stunder. En högtid som inte alls ställer samma krav som t ex julen. Tid för lugn och ro med andra ord, kanske en bristvara i vår tid.

Vi önskar alla er en riktigt fin helg!


Ett av få måsten under påsken...


En läromästare i förmågan att njuta, Sigge.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Hur kan du veta det?

Om vi skulle ställa den frågan oftare skulle förmodligen sanningen leva ett tryggare liv. Under kvällen har jag sett uppdrag granskning på svt.play. Programmet visades igår kväll på TV. Det är en för vuxenvärlden bedrövlig historia som visar på hur osanningar och ryktesspridning kan få katastrofala konsekvenser. Arenan har varit både skolan, ett mindre samhälle och en stad, men framförallt nätet.

Se gärna programmet som visar hur en ung kille, dömd för våldtäkt, backas upp och får stöd medan den drabbade flickan mobbas och till slut måste lämna sin hemort för att klara av sin skolgång. Här är länken om du missat programmet.

Dettta med osanningar och ryktesspridning är tyvärr inget unikt för just det här fallet. Här handlade det om ett brott, och tyvärr ett brott som ofta förvrängs. Det är inte heller bara vid brott som ryktena tar fart utan även då människor drabbas av kriser kan osanningarna få fotfäste. T ex vid skilsmässor eller plötsliga dödsfall.

Hur kan då ryktena få så mycket näring och kraft att sprida sig? Och hur kommer sig att man tror på uppgifter som berättas i tredje eller fjärde led? Är kanske rädslan att hamna utanför gemenskapen så stor att man sväljer det man hör utan minsta reflektion? Bättre att ansluta sig till majoritetens osanningar än att bli ensam kvar...

Kanske skulle mycket kunna hejdas av den enkla frågan: Hur kan du veta det? Och sedan kritiskt granska det svar man får.


Kyrkans uppgift är att stötta samhällets svaga. Något som missades totalt i reportaget som nämns här ovan. Det får inte hända igen.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Naskapifolkets tankar

Naskapifolket, indianer som levde på Labradorhalvön och tillhörde Amerikas urbefolkning, levde nära naturen och nära varandra. Knappast ägnade de sina dagar till att fylla sina almanackor. Troligen hade de mycket tid till att fundera på existensiella frågor.

Jag tror att vi kan lära mycket av naturfolken. Hur det än är så har inte människan förändrats så mycket sedan stenåldern men vår omvärld och våra livsförutsättningar har vi förändrat totalt. Har vi tappat bort något viktigt längs vägen?

Naskapifolket såg det som viktigt att lyssna till sin inre följeslagare. För att frammana denna inre visdom ansåg de att man borde leva på följande sätt:

* Genom att tala sanning och vara ärlig mot sig själv och andra.

* Genom att öppna sig för andra människor och visa dem kärlek och generositet.

* Genom att närma sig naturen och djuren.

* Genom att lyssna till sina drömmar. Tar man till vara de lärdomar och budskap man får genom drömmarna, skänker den inre vännen eller följeslagaren nya och viktiga drömmar.

Det borde inte vara så svårt att ta till sig delar ur denna urgamla visdom. Dessutom känns det ganska tidslöst och borde kunna fungera även i vår tid.


Att mata frusna vinterfåglar kan vara ett sätt att närma sig natur och djur. Det skänker också glädje och en smula lycka.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus


Iskyla

Termometern i bilen visade minus 27 grader idag. Hemavan hade visst årets köldrekord med minus 40 grader under natten som gick. Vi är inte riktigt på den nivån... ännu. Bara snudd på.

Vi har ändå lyckan att kunna klara kylan riktigt bra. Vi kan gå in i varma hus, sätter i motorvärmaren innan vi ska ut och köra, klädsel som fungerar åtminstone för en kort stund i den bitande kalla luften. Jag dövar dessutom samvetet för de stackars småfåglarna och fyller fågelbordet med mat. Det ger också värme, inombords.

Det är snudd på lite mysigt med kyla utomhus... Oftast går det att göra något åt sin situation.

Kyla mellan människor är mycket svårare att hantera. Så mycket mer komplicerad och ibland så svår att åtgärda.

      
27 minusgrader den 7 januari. 

Det är så fint att se ljusen brinna i grupp DgN^ Det värmer i kylan.
Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus                                                        

Gott Nytt År!

Vi vill önska er alla en bra nyårskväll och en fin start på 2010!

Stora vinterkramar från ett snöigt Skellefteå!


Tack för att ni finns!!!


Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

27 december

Snön vräker ner över Skellefteå idag och vi kan bara känna oss tacksamma över att inte någon bilresa står på programmet. Det är vintrigt och vackert ute och nu smids säkert många planer på vinteraktiviteter. Skidor, slalom, skoter mm.

Och ni som kör bil, ta det mycket lugnt. Väldigt, väldigt lugnt.


Vindskyddet vid Kåge hamn


Utsikt från vår altandörr 27 dec 2009

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

Annandag jul = fem år efter tsunamin

För fem år sedan grumlades julfriden av helt obegripliga nyhetsinslag om en flodvåg som svept in över Sydostasien, bland annat över Thailand. Det tog ytterligare några dygn innan vi fick veta mer om vad som egentligen hade hänt. Mycket längre tid tar det att förstå. Men den här nyheten gick inte att skaka av sig.

Thailändarna gjorde allt de kunde för alla som var på plats i katastrofområdena. De kanske framför allt visade oss vägar att hantera förluster och möta sorgen. Alla som varit i Thailand har sett deras små andehus utanför bostäder, hotell och andra platser där människor vistas.

Andehusen är små minitempel, liknar faktiskt våra fågelhus lite grann, fast här är det de dödas själar som får omsorg i form av lite mat, dryck och omtänksamhet.

De dödas själar får vara kvar mitt ibland de levande människorna och det upplevs som helt naturligt, inte alls konstigt eller obehagligt. Sorgen får vara en del av livet, mitt i livet.

Idag finns en mycket läsvärd artikel i Expressen om Malin som förlorade tre av sina barn i tsunamin. Hon menar att det svåra är att välja livet, det är mycket enklare att smita undan. Hon avskyr också när folk säger "att livet går ju vidare". För det gör det inte, säger Malin, det är inte samma liv.
Läs artikeln på den här länken.

Malin Wesén berättar också på Nyhetsmorgon om sina upplevelser. Sevärt! Här är länken



Ljusballonger som skickades upp i Thailand för tre år sedan till minne av tsunamins offer. Detta var något som fascinerade vår Marcus. Han tog också den här bilden.

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus

En rubrik som gjorde ont

"Dan före dan" kunde ha börjat på ett mer skonsamt sätt av vad som blev fallet. Jag slog upp vår lokaltidning Norran och tänkte mig en trivsam och lugn morgonstund med läsning och en kopp kaffe.

På mittuppslaget hade journalisten Olle Lundqvist författat rubriken "Livet måste gå vidare". Rubriken var 4 cm hög och 47 cm lång. Rejält stor med andra ord.

Varför gör en sådan rubrik ont? Vi vet alla så väl, som förlorat våra barn att livet går vidare, hur vi än gör. Även om vi så innerligt skulle önska att det gick att vrida tiden tillbaka och gå in och korrigera allt som gick fel. Vi vet att detta inte är möjligt, så våra dagar är en strävsam kamp för att orka följa med i livskarusellen. Det är en livslång balansakt att ta sig fram i vardagen och samtidigt ha kontakt med våra känslor.

I Norrans artikel repeteras frasen "livet måste gå vidare" fem gånger. Någon gång är det dessutom omskrivet "man måste lämna det bakom sig". Inte hålla på och älta. Inte någonstans beskrivs vad man egentligen menar med att gå vidare. Strutsmodellen?

I ingressen beskrivs en kvinna som förlorat fyra familjemedlemmar och även där blir kontentan: "Livet måste gå vidare". Den här kvinnan vill inte prata om sin sorg, skriver Olle. Kanske beror det också på hur frågan ställs och i vilken situation detta görs, om man vill prata eller inte.

Artikeln handlar också om en familj som klarade livet trots att de var med om Tsunamin. De hade lagt detta bakom sig. Det är nog inte heller så lätt att bli omruskad in i själen, men det är ändå en skillnad när alla faktiskt lever.

Hur känns det då när man läser en artikel som den här? När hjärnan för en hård kamp att orka med julen överhuvudtaget. Jag kände mig förminskad i min sorg och jag tror inte jag var ensam om den känslan.

Vad vill Olle förmedla med artikeln? Är man duktig om man inte pratar om sorgen? "Klarar man sorgen bra" om man ångar på som innan allting hände?

Detta var ingen rolig läsning dagen före julafton. Den var skriven ur en okunskap om hur väldigt nära sorg känns. Men i ärlighetens namn så trodde inte jag heller för två år sedan att jag skulle vara med om detta. Jag hade nog också kunnat skriva "livet måste gå vidare" och glatt förberett mig för mitt alldeles egna julfirande. Fast jag tror inte jag hade blåst upp rubriken lika stort.


Nu viker jag ihop tidningen och slänger den i pappersinsamlingen. Skickade också ett mejl till journalisten och berättade hur det kändes. Vissa saker vill man verkligen lämna bakom sig. Okunskapen.



Något som är mycket mer positivt är morgondagen. Ett förslag från några av Marcus vänner att de som kan träffas kl 13.00 i Kåge hamn där vi tänder marschaller och skickar upp ljusballonger. För Marcus, för livet och för framtiden. Ett sätt att gå vidare.

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus


Nyckelring i julklapp?

Vi har några nyckelringar kvar som skulle kunna vara en lämplig julklapp till någon du känner. Den här omgången kostar 60 kr styck (olika priser beror på valutakurser).
Nyckelringarna, med lampa, säljs till förmån för föreningen Etsintävene som finansierar sin verksamhet med frivilliga gåvor.

Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till marcusminnesfond@live.se om du vill handla
Vi kan även skicka till dig per post



Det känns varmt i vinterkylan att betrakta de ljuslågor som brinner för dem vi saknar.
Klicka på Tänd ett ljus

Tidigare inlägg
RSS 2.0