marcusminnesfond

Vi lever oftast ganska långt ifrån döden i vårt samhälle. De som är gamla och sjuka lever sällan tillsammans med sina släktingar som man gjorde förr. Förr i världen var döden en del i vardagslivet, den fanns med på ett naturligt sätt. Det är den inte nu.

I den lokala tidning som vi läser på sommaren, ÖA, läste jag härom dagen en krönika som bland annat handlade om livet efter döden. Författaren skrev om de männiksor som varit i dödens gränsland, de som återupplivats i sista stund. Människor som upplevt döden brukar ge en beskrivning på ljus, värme och hemkomst. De brukar också helt och hållet förlora sin rädsla för att dö. Ofta får de en ny syn på allt som de tidigare tog för självklart.

Det känns bättre att få tänka dessa positiva tankar om döendet när den kommit till vår egen familj. Tänk att inte alls vara rädd för att dö och samtidigt känna en ny uppskattning för allt som finns här i livet. Tänk att få vara trygg med att det blir bra dit man kommer. Sedan.


Små ting att uppskatta. Strandärt i solljus.


Solnedgång i augusti.