marcusminnesfond

De mest intensiva juldagarna har passerat. Det gick att ta sig igenom dem på något konstigt vis. Eftersom det aldrig kan bli som någon av de tidigare 18 jularna kan det vara klokt att göra något annat istället för att försöka repetera något som inte går att göra på samma vis. Vi valde att åka bort några dagar, ett klokt val.

Det märkliga med sorg är att man aldrig riktigt vet hur dagen eller stunden ska bli. Ena stunden kommer allt över oss och saknaden gör ont, nästa stund kan man se allt det fina som finns i livet och det finns så mycket glädje. Det är märkligt att inte kunna planera sina reaktioner men det är också härligt när vi kan ta till vara på en glad och lycklig stund.

Sven Wolter sa i ett TV-program att det är en omöjlighet att springa ifrån sorgen och låtsas som om den inte finns. Då kommer den efter och ger ett knivhugg i ryggen. Han menade, och vi kan hålla med, att sorgen efter ett älskat barn är något man bär med sig för alltid och det gäller att acceptera detta faktum. Det blir en del av tillvaron, men sorgen behöver inte alltid vara sorgsen.


En vinterbild från vårt sommarställe, en plats som låg Marcus varmt om hjärtat.