3:e advent
Det har handlat om snö hela helgen. Ymniga snöfall och mycket snöskottning. Var fanns all den här snön förra året?
Vi har börjat fundera på att det snart har gått ett år sedan olycksdagen och på hur vi vill hedra Marcus just det datumet. Kanske med ljuständning ute vid Kågefjärden. Om ni har förslag på vad man kan göra den kvällen får ni gärna höra av er. Jag vet att många av er har så bra idéer.
Bilderna som följer är från den här helgen. Just nu har vi minus sju grader och det är vintrigt vackert.
Hej igen! Härliga bilder, blir lite sotis då vi på Västkusten inte har det minsta lilla snö!
Har berättat om er situation för vänner som reagerar som jag; med empati och engagemang. Vi är nu några här nere som tänker på er och följer er blogg, med de bästa avsikter!
Mvh Viktoria
jag undrar varför du/ni aldrig svara på kommentarena ni får.. då menar jag de kommentarer med frågor..har sett flera kommentarer där folk undrar saker men ni svara inte.
bara undrar då jag själv frågade lite frågor ang försvunna personer osv:)
/tina
Hej Tina!
Vi ber om ursäkt om vi inte alltid har svarat på frågor här i bloggen. Många gånger har vi träffat personerna som har frågor eller skrivit ett mejl. Du hade däremot inte fått något svar. Det borde du ha fått.
Du undrade hur man skulle gå vidare i sökandet bland annat. Det är tyvärr så att vi inte kan räkna med att få någon hjälp från staten, polisen, utan den sökning vi genomför får vi ordna med själva. Det är både kostsamt ekonomiskt och när det gäller krafter. Det går nästan inte att tänka på vad vi egentligen håller på med.
Reino, vår finske vän som arbetar idéellt med sökande, har lovat att komma hit igen när isarna är säkra. Det är lite svårt att säga exakt när det blir. Det är ju också bra om det är dagsljus lite längre än vad det är just nu. Det handlar om februari eller mars gissar jag.
Det är omöjligt att säga vilket skick en kropp kan befinna sig i efter så lång tid i vatten. Reino har hittat kroppar som varit ganska intakta och även de som förändrats till oigenkännlighet. Det beror bland annat på vilket djup den legat på och vilken temperatur det varit i vattnet.
Hoppas du fått svar på några av dina frågor och tveka inte att fråga igen. Det är säkert fler som undrar precis som du.
En sak är säker, vår saknad och längtan efter Marcus är så mycket större än själva sökandet. Som förälder älskar man sina barn över allt annat.
Kom ihåg hur värdefull du är!
Kram Ingrid
Jag tycker att ni ska ha en minnes stundskväll som ni hade sist.. det var hur fint som hellst
vad menar du med " Det går nästan inte att tänka på vad vi egentligen håller på med."?
Så han "bör" ligga på botten? hur blir sökandet när isen ligger?alltså hur gör man då?
alltså.. det måste väl ibland kännas som ni aldrig kommer hitta honom.. jag menar..där han försvann,det är väl ingen liten pöl direkt?
usch... får hoppas ni hittar honom snart.
inte behöver ni be om ursäkt:) jag bara undrade.
tack för svaret:)
/Tina
Hej igen!
Frågan om vi kommer att hitta Marcus kropp eller inte finns det inget svar på idag. Tänk om vi ändå visste...
Vi har haft olika teorier när vi sökt. Den första var att hjälmen och skorna skulle göra att kroppen flöt upp då isen försvann. Den teorin fick vi lägga på hyllan eftersom hjälmen hittades och vi kunde räkna ut att den åkt av direkt (pga extremt högt vattenstånd dagarna efter olyckan).
Nu är sannolikheten stor att kroppen finns på bottnen, men inget är helt säkert. Det finns inget fall som är det andra likt eftersom det alltid är olika förutsättningar med strömmar, olika slags botten osv.
När man söker från isen gör man ungefär som från båt, (med sonar, kamera och ev hundar). Skillnaden är att man måste borra på varje sökplats. Ett ganska slitsamt jobb.
" Det går nästan inte att tänka på vad vi egentligen håller på med." skrev jag i min förra kommentar. Vad vi menar är att detta fysiska och mentalt ansträngande jobb, som vi till stora delar utför själva, är så fruktansvärt jobbigt så man knappt orkar tänka på att det är vår älskade sons kropp vi söker. Ibland måste vi nästan koppla bort orsaken till varför vi går där och jobbar, annars skulle krafterna bara rinna ur oss.
Vi kan inte ägna oss åt sökande mer än korta perioder eftersom det är så mycket annat som också måste fungera (skola, jobb, studier). Vi kommer att fortsätta söka, då och då, eftersom problemet inte är löst, han är inte hittad. Vi har också fått avslag på vår ansökan om dödsförklaring och det ställer till problem i vår vardag. Om kroppen skulle hittas fick vi genom dödsförklaringen så fort identifieringen klarats av.
Fråga på du!
/Ingrid
Jag tycker att minnesstund är ett bra förslag, de var jätte fint.
Ja alltså det där med att ni fick avslag på dödförklaringen är ju helt sjukt. Jag blev förbannad när jag läste det. På något vis känns det ganska uppenbart att han förolyckades där på isen..men o andra sidan det finns ju dom som iscen sätter sin död av olika anledningar, men det brukar nog inte vara unga killar med ett bra liv, eller hur?
Jag förstår att ni vill vara ute och leta, självklart, hade jag självt gjort också och kände jag er hade jag varit ute och letar också, men har ni tänkt på att om ni skulle hitta honom så kanske han inte är så.."fin" längre... vatten, kyla,värme, strömmar, djur osv kan ju ställa till det ganska så rejält. Det är ingen anledning att inte leta efter förstås. Jag har bara funderat på det ett tag.. sen jag hittade er blogg.
Det måste vara fruktansvärt slitsamt att leta och leta och inte hitta honom..när man inte gör det så kan jag tänka mig att man ibland tvivlar på att han verkligen är död.. "hmm han kanske rymde, blev kidnappad" osv osv... eller tänker man inte så? Är ni 100% säker i era hjärtan på att han är död? Det är så svårt för oss andra att sätta oss in i er sits..som du säkert förstår.
Ibland undrar jag varför jag är här inne och läser, jag känner inte er och har som ingenting med er att göra..jag mår ganska dåligt av att läsa för det är så jäkla orättvist och hemskt det som hänt. Men ändå vill jag läsa, visst är det konstigt?
När man skriver kommentarer så är man skit rädd för att skriva fel, man vet knappt om man vågar skriva kommentarer...såå rädd för att man ska.. göra saker värre? trampa er på tårna eller nått sånt.
Men man försöker som att sätta sig in i folks liv och delar på något vis sorgen efter sånna här saker..döden är på något vis spännande(kan man säga så?...svårt att sätta ord) och skrämmande, vi ska som sagt alla den vägen vandra men när det är unga människor som försvinner känns det extra mycket i magen..
/Tina
Du har så rätt Tina att det kan uppstå tvivel kring människors försvinnande, men det gäller nog i första hand om man har ett brokigt förflutet och vill slippa sin identitet.
För Marcus del väntade en uppkörningstid för körkort, en resa med kompisarna, en innebandyträning samma kväll mm. Han var omättlig på vad livet hade att erbjuda och han höll kontakt med oss flera gånger om dagen, var han än höll hus.
Vi som föräldrar och vänner är fullkomligt säkra på att han förolyckades men myndigheterna har tyvärr andra erfarenheter eftersom de får handlägga ärenden kring kriminella personer.
När det gäller själva sökandet har vi varit tvungna att lära oss många, många saker som vi helst hade sluppit att lära oss. Många detaljer är väldigt olämpliga att skriva om i en blogg där alla kan gå in och läsa. Det skulle bli oerhört skrämmande.
Vad vi kan säga är att alla sökinsatser är noga planerade och det finns beredskap att ta hand om både praktiska detaljer och känslomässiga reaktioner. Vi måste vara aktsamma om oss själva och alla frivilliga människor som har hjälpt oss.
Vi måste framför allt leva för dem som lever.
/Ingrid
