Marcus Degerman
En bild av vår Marcus
Marcus föddes den 11 januari 1990 på Skellefteå lasarett. Den natten, då vi vankade av och an på förlossningen, brann det i centrala stan, ett helt kvarter.
Marcus var en glad och öppen bebis som visade stort intresse för sin omgivning. Hans leende kunde få många på fall, till och med de som hade lite skräck för bebisar.
Redan när han var 1 år och 4 månader blev han storebror. Hans lillasyster Martina föddes den 13 maj 1991. Mor och syster försvann iväg till Uppsala eftersom lillasyster måste opereras dagen efter födelsen.
Marcus visade sig bli en storebror helt utan avund. Han älskade sin lillasyster och kallade henne för "Gomman". Han var omtänksam och mjuk mot henne och så här i efterhand kan vi föräldrar få oerhört dåligt samvete för att vi inte förstod hur liten han egentligen var. Det var nog hans empatiska förmåga som hade visat sig så tidigt i hans liv som fick till följd att vi behandlade honom som om han var äldre än vad han egentligen var.
Marcus var en social liten pojke som snabbt sökte sig ut mot andra utanför hemmets väggar. Han fick många kamrater bland grannbarnen på Takdroppsgatan och han älskade att besöka öppna förskolan på Morö Backe kyrka. Där det var liv och rörelse, där trivdes Marcus. Vännerna från Takdroppsgatan har han fortsatt att umgås med även då vi flyttat därifrån.
Något som hände lite då och då under Marcus första år var att han ibland bara var borta. Det kunde hända i en affär, på ett nöjesfält eller hemma i kvarteret. Det var mer än en gång både vi och våra grannar var ute och letade efter honom. Han hade en röd liten Bobby car som han sparkade sig fram vid dessa utflykter.
När Marcus var 2 ½ år började han på dagis, Månen. Han trivdes utmärkt med både barn och personal där och fällde aldrig en endaste tår när han lämnades där. Lika bra tyckte han det var när han som 5-åring fick byta till avdelning Solen. Hans fröken Britta blev en mycket viktig person i hans unga liv.
En händelse Marcus själv berättade om från avdelning Solen var när han hade tagit en marmeladburk i köket och gömt sig bakom en soffa och ätit. Han hade tryckt i sig nästan hela burken innan han blev upptäckt.
Somrarna för Marcus var lika med att åka till sommarstugan utanför Örnsköldsvik, Gullvik. Tidigt blev han en del av den sociala gemenskapen bland barnen som bodde där. Han umgicks med Robin och Robert hela somrarna och åkte även själv till Gullvik vintertid för att träffa dem. Han hade ett liv och en tillvaro både i Skellefteå och i Gullvik. Det här är också kontakter han har hållit fast vid.
De sista somrarna har han sommarjobbat i Örnsköldsvik och på så sätt kunna vara i stugan, som ligger på stranden, hela sommaren.
När Marcus skulle börja ettan i skolan flyttade vi till Molnstigen på Morö Backe. Det var ingen långväga flytt men ändå en förändring på många sätt. Han fick nära till skolan och han fick många nya vänner. En av pojkarna i kvarteret, Joel, blev snabbt en nära vän som han fortsatte att ha daglig kontakt med och som han också gick tillsammans med i gymnasiet. En dag utan Joel var ovanlig.
Marcus trivdes bra i skolan och bra med de lärare han hade. Han lade inte ner så mycket möda på skolarbetet men hade turen att klara skolarbetet bra. Matematik var nog ett favoritämne. Han hade också god allmänbildning och kunde förstå sammanhang, helt enkelt en tänkare.
På en rast, när han gick i sexan, bröt han benet. Han och en kompis hade nog varit lite heta mot varandra under en fotbollsmatch och kompisen landade på Marcus underben. Det visade sig att benet var av på tre ställen. När Marcus vaknade upp på sjukhuset var det första han ville göra att ringa till sin kompis. -Hur tror du han känner sig, sa han till oss. Han ringde till sin kompis och försäkrade honom att allt var så bra, han skulle inte oroa sig.
När Marcus skulle börja sjuan var det dags att byta skola och klassen skulle också delas. Till en början var han otroligt upprörd över klassindelningen. Det var bara två killar och två tjejer från hans tidigare klass. När han väl träffat sina nya klasskompisar blev han som en omvänd hand. Han tyckte att alla var jättetrevliga. Det visade sig också bli en klass med ovanligt god sammanhållning, positiv syn på alla lärare och de arbetade målmedvetet för att genomföra en klassresa. De åkte tillsammans till Göteborg och hade det toppen.
Marcus gjorde flera resor, både på egen hand och tillsammans med familjen. Han älskade att resa och hade också flera resor inplanerade det här året.
Han gjorde många resor med sitt curlinglag, han reste med ett basketlag till Danmark, han reste två gånger till Gotland som både konfirmand och som konfirmandledare. Med familjen besökte han bland annat Mallorca, Teneriffa och Thailand.
Under en resa till Turkiet med sina farföräldrar gav han bort det sista i sin reskassa till behövande. Farmor och farfar var mycket rörda över hans gest.
Hemma i huset hade vi en egen ungdomsgård, Marcus rum. Hans rum var stort och det var många besökare hos honom varje kväll. Vi snubblade fram bland skor, cyklar och mopeder men det var ju just det som var syftet med hans rum, att han skulle vara hemma och trivas där. Marcus trivdes bland sina vänner så alltså blev det fullt hus här hos oss.
Marcus var intresserad av att fotografera och filma. Han har åtskilliga mappar i sin dator med sådant material. Han var kompisgängets fotograf.
Han var också musikintresserad och var den som plockade fram många nya låtar som andra var med och lyssnade på. Han gillade många olika typer av musik och han brände ofta ihop en ny skiva till t ex en resa, eller annan speciell händelse.
Det är inte helt lätt att hitta några typiska Marcus-låtar eftersom han hade så otroligt mycket musik.
Drömmen om att ha en egen skoter hägrade länge för Marcus. Övriga familjemedlemmar hade inget intresse alls för skotrar. Marcus jobbade själv ihop pengar så han kunde förverkliga sin dröm. I oktober 2007 stod hans gula Lynx hemma på gården. Han var stolt och lycklig.
Jullovet passerade utan snö, en väntan som var otålig. Söndagen den 20 januari hade det snöat ordentligt och han skulle äntligen få ge sig ut på en lite längre skotertur. - Idag ska jag köra skoter, sa han då han vaknade den morgonen.
Han körde iväg, lycklig och med lite extra bensinpengar i fickan, för att möta några kamrater. Det sista jag såg av honom var ett stort leende.
fruktansvärt fint skrivet Ingrid! Jag blir alldeles tårögd!!
verkligen hur fint skrivet som helst!
jättefint skrivet! :(
verkligen jätte vackert skrivet!
även mina ögon tåras
Otroligt fint skrivet.
Jag kände inte Markus, men som så många andra här i Skellefteå sörjer jag ändå och tänker ofta på honom och hoppas och tror att han har det bra där han är nu. Han vakar över er! Ni är fruktansvärt starka som klarar detta, jag kan bara beundra er för det. Jag förstår att det måste ha varit otroligt svårt att förstå - om det ens går att förstå. Men livet måste ju gå vidare även när sådana här saker händer, det vet vi alla. Markus kommer alltid leva vidare inom er, i era hjärtan. Där kommer han alltid stanna kvar, och det kan ingen ta ifrån er. Jag tänkte dela med mig av en dikt, en dikt jag tänker på när jag sörjer mina nära och kära som inte längre finns här där jag kan se dom, men som ändå finns kvar inom mig.
Jag känner mig trött,
måste vila ett tag
Men jag finns där ibland
er varendaste dag
Jag finns i sältan hos
varje gråten tår
Jag finns hos Er när
ensamheten känns svår
Jag finns i solstrålen
som värmer Er kind
Jag finns i berörningen
från varje sommarljum vind
Se mig bland blommorna
varje nyutslagen vår
Hör mig i sången från
näktergalens snår
Jag finns där ibland Er
varendaste dag
men jag känner mig trött,
måste vila ett tag.
Jag känner så med dig och din familj. Marcus var hos oss ibland för att hälsa på Julia och han var verkligen ämnad att leva, att förena, leda, sprida glädje och vara ett föredöme för alla kompisar som var runt honom. Jag är så glad att det var just Marcus som var konfaledare tillsammans med våra barn på Gotland. Han har lagt många fina minnen och delat med sig av hela sin unika personlighet till alla som var med. Vi är så glada över att vår Julia fick lära känna Marcus, hon kommer att bära honom varmt om hjärtat hela livet. Hoppas du känner att vi är många som tänker på er och känner med er. /Marlene, Julias mamma
Jätte fint skrivet Ingrid!
Jag kan inte annat än att hålla med Julia, jättefint skrivet! Och texten beskriver Marcus så klockrent, jag minns att jag längtade till dagis varje dag för att få vara med honom. Jag är så glad att jag kände Marcus, världens finaste Marcus.
Håller med Julia. Det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna!
jättefint skrivet, Ingrid! Verkligen jättefint.
Tänker på er.
Kram
Otroligt fint skrivet!
jättefint! :'(
Otroligt fint, det går inte att hålla tillbaka tårarna. Alla saknar honom, det kommer aldrig gå att ersätta honom, på något sätt.
Ta hand om er.
Jätte fint, verkligen!
Verkligen jätte fint skrivet
Jätte fint skrivet! Jag kände aldrig markus men har kompisar som känner han. Du Berättar hans liv från början till slut. Slutet var riktigt sorgligt..
Hur fint som helst kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det sista. .
jättefint, verkligen
När en av mina bästa kompisar dog plötsligt, kändes det väldigt märkligt att livet skulle fortsätta som om inget hänt...
Jag ville stanna tiden, stoppa världen, och allt kändes bara tomt...
Det märkliga är, att livet här gick vidare och det kommer det att göra även för Er, trots att Ni kastades in i den djupaste av sorger...
Våra tankar är hos Er i familjen.
"Hur ljuvligt att se vad Guds paradis rymmer,
dit sorgen ej går med sitt mörka begär!
Ej ens med sin isande saknad den skymmer
den strålande utsikt som himmelen är." Sv. Ps. 309:2
Markus har det nog bra där han är.
/Anders
Åh, blir rörd av det fina!
Må han vila i frid.
Ingrid... det var det kärleksfullaste, vackraste, och sorgligaste jag har läst. Jag minns hösten -89. Jag tänker på dej, Leif och Martina var endaste dag. Din Marcus har satt ett stort, outplånligt och underbart avtryck på jorden som alltid finns kvar. Han har lämnat många härliga minnen åt så många...Jag tror att Marcus vet det!
Minneskvällen den 14/3 var så smärtsamt vacker, och väldigt, väldigt starka och modiga var Du och Leif när ni läste era brev till honom. Håll ut, och hårt om varandra, ni tre.
/Helen
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag läser det här. Även om jag har läst det så otroligt många gånger.
Jag kan inte förstå att en så nära vän så fort kan försvinna, jag vill inte förstå det !
Marcus fick oss så lätt att må så mycket bättre, han är och kommer alltid att vara våran stjärna!
"And in this crazy life, and through these crazy times.
It's you, it's you, You make me sing.
You're every line, you're every word, you're everything."
Tack familjen Degerman. Tack för att vi fortfarande får klampa in precis som vanligt och tack för att ni är dem ni är!
Vi saknar och älskar dig Marcus, du var vår bästa vän!
Marcus du är väldigt saknad, Men vi har dej fortfarande i våra hjärtan. Med både glädje och sorj, hoppas du har det bra i himmelen och att du får villa i frid.
(kammal klasskompis från lågstadiet)
du är saknad av mig..!!!
Jag kommer inte från Skellefteå och jag har bara hört talas om Markus genom tidningar och har några bekanta som visste vem han var. Jag vill bara säga hur otroligt fint skrivet det där var, och Markus verkar ha varit en underbar person! Du rörde mig till tårar. Ta hand om er! :)
Jag ahr hört talas om Markus blir helt tagen när jag läser. Man finner inga ord för en sådan tragedi. Jag tycker du gör det oerhört bra att leva vidare, även fast livet inte riktigt känns som förut. Jag älskar också Lars Winnerbäck som Markus även gjorde. Styrkekramar till dig. Beklagar din sorg.
Jag känner inte Marcus och jag känner inte er!
MEN jag känner MED er!
Har läst massor här nu och är alldeles tårögd.
Både över det tragiska som hände och hur ni hanterar sorgen och försöker vända den till nåt positivt.
Skickar en kram genom cyberrymden! ta vara på er!
Jag känner inte Han eller någon av er men kunde inte hålla mig från att gråta, grymt fint skrivet och gud så hemskt :(! R.I.P säger jag bara
Jag kände inte marcus, men jag lider med er!
Ni är starka!
fruktansvärt fint skrivet Ingrid! Jag blir alldeles tårögd!!
Jag var/är god vän till en gemensam vän till Marcus, Erik Brännström. Vi lärde känna varandra genom Kaplanskolan och på så vis så träffade jag även Marcus en gång. Jag lärde aldrig känna Marcus men den gången jag träffade honom och pratade med honom så visste jag direkt att detta är en underbar människa i grund och botten, äkta och genuin och framför allt fruktansvärt trevlig. Allt detta upptäckte jag på ett möte som varade inte längre än kanske 2-3 minuter.
Efter detta möte med honom så talade jag om för kompisar att "jag träffade en riktigt trevlig kille på skolan" och undrade varför inte fler var som han.
Den 20 mars 2008 då jag var 18 år, höll jag i min pappas hand och bevittna honom dö rakt framför mina ögon, detta till följd av en stroke. Jag vet hur det känns att förlora någon som betyder så mycket för en, den person som står en närmast i livet.
Jag har läst väldigt mycket om Marcus och vill på något sätt lämna ett avtryck för att visa mitt stöd. Jag hoppas ni i familjen har det bra!
/Andreas
