marcusminnesfond

Det är Marcus födelsedag idag. För 22 år sedan föddes han på Skellefteå BB. Då jag vankade omkring på förlossningsavdelningen under natten innan han kom till världen, kunde jag se ut över en stad som stod i lågor. Det var inte hela staden som brann, men ett helt kvarter försvann i en eld- och rökpelare. Det är tydliga bilder även om det gått många år.

Den fina lilla gosse jag fick hålla i mina armar skulle alltid komma att påverka mitt liv. Mitt och många andras. Elden som brann den natten blev lika varm som all den kärlek han delade med sig av. På så sätt är vi väldigt lyckligt lottade. 

En av hans barndsomsvänner gav oss en tavla där det stod: "Don't cry because it's over... Smile because it happened." Orden är skrivna av Gabriel Garcia Marquez, och de stämmer så bra, även om det tog tid att kunna tänka så. Men det är vackert att nu kunna le då jag tänker på Marcus. Le och känna värmen inombords.

Inom oss är vi alltid tillsammans. Under 22 år har det varit så, och jag är övertygad om att det fortsätter.


Marcus ute i en kanot, 2007.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Vi har tänt ljus i Sankt Olovs kyrka nu ikväll. Många ljus. Tända av föräldrar och syskon till ungdomar som lämnat livet. Lyssnade till musik som valts ut för denna stund, toner som så nära förknippas till dem vi saknar. Inför julen känns saknaden väldigt tydlig. Alla kommer inte hem.

Om en månad, den 20 januari 2012, är det fyra år sedan vår Marcus miste sitt liv. Vi har kommit fram till att askan efter hans kropp ska få finnas i havet. Det hav som omsluter hela vår jord. Den plats dit vi vant oss att gå.
Eftersom inte hela hans kropp är funnen känns beslutet som det enda möjliga. Askan och de delar som inte är funna ska få vila på samma ställe.

Jag tänker på alla lyckliga jular vi upplevt. För några dagar sedan skickade min systerdotter en bild från en av dessa jular. Marcus som kramar om tomten och en bild som lyser av den glädje som vi hade den här fina julen. Det går att glädjas åt goda minnen även om man inte kan få stunderna tillbaka. Längtan och saknad är inget hinder för att glädjen ska få lysa. Det är känslor som ligger så nära varandra.


En glad Marcus kramar om tomten.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Det har gått tre år och tio månader sedan Marcus dog. Just nu bläddrar vi i pärmar, letar fram dokument som behövs, kontaktar Länstyrelse, begravningsbyrå, kyrkogårdsförvaltning för att på ett värdigt sätt ta hand om Marcus kropp. Det känns minst sagt komplicerat. Det har gått så lång tid. Det är inte heller hela Marcus kropp som har hittats.

Vi tänker oss att hans gravplats även i fortsättningen ska vara havet. Troligen hade vi tänkt på ett annat sätt om han hade hittats inom det första året.

Än är det beslut från myndigheter som vi måste vänta in. De formella besluten. På något sätt framstår de som ganska enkla i jämförelse med de känslomässiga beslut som ska tas.

Det första jag gjorde då jag vaknade i morse var att tända ljusen vid Marcus foto. Tycker om att titta in i hans varma ögon och kan fortfarande känna hans omtanke.


Mor och son efter en joggingrunda. Stunder som lockar fram något varmt i hjärtat.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Tre år och nio månader sedan Marcus försvann. En månad sedan han hittades och en dag sedan han identifierades. Siffror och tideräkning som känns så fel.

Det är tjugoett år, nio månader och nio dagar sedan han föddes. En vacker tideräkning som började den dag han kom till oss. Det finns inget så vackert som när en människa kommer till världen och börjar ge sina avtryck från första stund. Marcus har gett oss många vackra minnen, avtryck hos oss och många andra, och jag är övertygad att hans avtryck alltid kommer finnas kvar.

Det är en sann glädje att jag fick bli hans mamma. Är mycket tacksam över det.

Igår ringde rättsläkaren upp och berättade att identifieringen var klar. Det rådde inga tvivel. Vi hade inte heller några tvivel. Vi har hela tiden trott att det var i Kågefjärden hans kropp fanns. Det var där vi letade intensivt under ett och ett halvt år.

Snart kommer dagar då vi får ansvaret för att ta hand om hans kropp. Det finns inga mallar att följa hur man gör, känner ingen som upplevt en liknande situation och kan berätta. Det är inte enkelt att veta vad man ska göra.


Vår fina  Marcus.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Tre år och åtta månader sedan Marcus försvann från oss. Tre dagar sedan hans kropp återfanns. Båda de här meningarna känns overkliga att läsa även om jag själv skrev dem nyss.

Det kändes som att kasta sig tillbaka i tiden och mycket av dagarna för tre år och åtta månader sedan spelades upp som en film igen. Poliser som parkerade ute på dagen, kartor över Kågefjärden framme på borden, rädslan som dyker upp.

Just nu vill vi bara ha tid att tänka på hur fortsättningen ska bli. Det har gått lång tid sedan olyckan och det kan också få ta lång tid att bestämma tillsammans om hur vi vill ta hand om kroppen. Snabba beslut skulle bli fel i det här sammanhanget.

Många pratar om ett avslut. Vad betyder egentligen det? Kanske menar man ett avslut på oron över vad som skulle kunna hända. För sorgen får inget avslut i och med det som hänt. För oss är sorg kärlek. Utan kärlek finns ingen sorg över den man förlorar. Det är det enda vi med säkerhet vet nu, att kärleken till Marcus kommer aldrig att ta slut.

Så här beskrevs det som senast hänt i lokalnyheterna på TV4, du kan se här


Alltid lika älskad, alltid lika saknad.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus

Igår kväll fick vi se bilder på kläder som satt på den kropp som hittats ute på en ö i Kågefjärden. Marcus täckbyxor, Marcus snowboardskor. Det var han. Kläderna såg i stort sett oförändrade ut. Kroppen ska skickas till rättsmedicin i Umeå men vi kan ändå känna oss säkra innan svaren kommer därifrån. Vi känner igen.

Poliserna och en stugägare ute i Kågefjärden hade gjort ett fint arbete. Utan att dra till sig blickar hade de tagit hand om kroppen och forslat den över vattnet till kajen. "Det var alldeles blankt på vattnet och solen sken så fint. Det kändes så värdigt." Så berättade en av poliserna.

Vi har fått något helt nytt att förhålla oss till. Så länge har vi sett havet som en viloplats för vår älskade Marcus. Havet som är så viktigt i vår familj. Då vår finske vän Reino inte längre kunde fortsätta med sitt sökande i Kågefjärden visste vi att det fanns ingen bättre hjälp att få. Efter ett och ett halvt års intensiva insatser har det varit två år av att stilla acceptera och ta till sig havet som en vacker och fullvärdig plats.

En så här stor förändring behöver också en stor tid för att ta nya beslut. Vad som ska hända nu vet vi inte. Det får sakta klarna då familjen är samlad och får tid att tänka.

Så här beskrivs händelsen på Norran, läs här

Framför mig finns åter Marcus vackra ansikte och hans tankfulla blick. Vi älskar honom så innerligt.



Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är den tjugonde idag, ett datum som varje månad syns extra i min almanacka. Tre år och sju månader sedan vi fick träffa vår Marcus. Kanske bara en kort tid i ett längre perspektiv.

Jag tror inte vi hade sett så mycket av honom även om han hade fått fortsätta sitt jordeliv. För en ung kille med hans nyfikenhet och livslust hade nog föräldrarnas värld varit lite för trång just nu. Vad som däremot är säkert är att han hade hållit tät kontakt med oss. Korta telefonsamtal, några frågor, kanske hade han bett om råd eller viktig information och sedan ett hejdå, vi hörs av senare. Det är obeskrivligt tyst att inte få de här samtalen.

Ikväll när mörkret faller tänder vi ljus vid hans foto. Som så många andra kvällar. Ständigt finns han i våra tankar och längtan är en del av livet.


En bild av Marcus då han gick i nian. Tillsammans med vänner ute och grillade.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det finns stunder då jag kommer på mig själv med att vanka av och an och vänta. Den logiska delen av tankevärlden vet att ingen ska komma hem ikväll, vi väntar inga besök. Ändå väntar jag. En annan stund är varje sekund fylld av göromål, sysslor som ska göras eller umgänge med andra människor.

Det är ett gränslöst tomrum efter Marcus. Kanske väntar jag på att tomrummet skulle bli mindre? Då slår logiken till igen, inte kan ett tomrum efter någon man älskar bli mindre. Det blir bara förändrat i sina konturer.

Vi har saknat vår älskade Marcus i tre år och fem månader. En saknad som är oförändrad i storlek, men som får ett annorlunda innehåll allteftersom tiden går.

Ikväll är det mulet och grått ute. Då kommer ljusen för dig att synas alldeles extra.


Älskade Marcus, vi hoppas du har det bra där du är.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Fyrtio månader av saknad, skrev vår dotter. Även om tiden förändrar saknaden så är vår Marcus borta just nu. Han är inte här, som vi vill att han ska vara. Det är helt enkelt fel.

Jag samtalade idag med en vän om en annan mamma som alldeles nyligen mist sin son. Det har inte ens gått två veckor sedan hennes barn rycktes bort. Minner mig tillbaka om våra egna känslor under den allra första tiden. Det gick knappt att förstå att det som hänt var verklighet, det gick nästan inte att andas. Vi känner så innerligt för den nyligen drabbade familjen. Det är en så lång vandring som väntar. Livslång.

Utomhus har nu grönskan målat in hela vårt landskap. Det planeras och diskuteras om skolavslutningar. För mitt inre blir många skolavslutningar tydliga minnesbilder. En högtidlig känsla, barnens högtid och kantad av lite spänning och klädbestyr. Jag tittar på bilden från en skolavslutning för några år sedan. Marcus slutade nian och Martina åttan. Och allt kändes så självklart.


En skolavslutning för fem år sedan då en härlig sommar väntade. Saknar dig så mycket Marcus.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Under ett par dagar har jag sysselsatt mig med något som länge legat och väntat. Alla papper i samband med Marcus försvinnande, alla hälsningar från vänner, tidningsartiklar, rapporter från Kustbevakningens sökningar, kartor som använts då vår finske vän Reino varit här och sökt efter hans kropp. Allt detta har legat i halvt sorterade travar och kuvert.

Nu har det gått tre år och tre månader sedan vi sist träffade vår Marcus. Jag har sorterat in alla papper under flikar i pärmar och det har varit ett mödosamt jobb. Inte bara för att det tar mycket tid med själva organiserandet, utan mest för att det är så jobbigt att se allt på en och samma gång. Man känner en overklighetskänsla och undrar om allt det här verkligen har hänt. Det är ju knappast möjligt. Hur kunde det hända i just vår familj?

Många, många gånger har bilden dykt upp som vi valde till den första annonsen, till bladet inför minnesstunden, till tackkorten och i tidningsartiklar mm. Jag ser in i ögonen på Marcus bild och känner den varma blicken. Det är värmen som blir det mest centrala, själva sorterandet blir en mekanisk handling.

Vi saknar dig så oerhört mycket Marcus och det är så svårt att inte få ha dig här.


Bilden på Marcus som vi valde till den första annonsen bland annat. Han var själv nöjd med den.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Blir förskräckt över tanken på att bilden av Marcus ibland kan te sig en aning suddig. Det har gått tre år och två månader sedan vi sist såg honom framför oss, talade med honom, kunde sträcka fram handen och röra vid honom. Det är en lång tid.

Under nyhetssändningarna den senaste tiden har vi fått fruktansvärda händelser i världen berättade för oss. Det är ofattbara händelser som sker i vår värld just nu, kantade av sorg, turbulens och ondsinta handlingar. Jag tänker på Japan, Libyen. De traumatiska upplevelser som människorna i Japan lever i just nu går inte att ta till sig fullt ut. Stora massor av människor som mist nära anhöriga och samtidigt ska försöka klara sitt liv i sorg under miserabla förhållanden. Även när jag stänger av nyhetssändningarna är tankarna kvar hos dem. Bilden av en ung kille som mist alla sina familjemedlemmar. Hur ska hans fortsatta liv se ut? En sådan skildring av ett människoöde går inte att stänga av även om TVn tystnar.

Det är nog så att förståelsen för andras smärtsamma förluster ökar då man själv drabbats av en nära förlust. Tankarna hänger kvar på ett annat sätt. Jag var nog mer benägen att "veta" hur sörjande skulle gå vidare innan jag själv gjort den erfarenhet vi fick.

Bilden av Marcus har vi för alltid kvar i våra hjärtan. Knivskarpt tydlig, men ibland med en lite obefogad rädsla att den skulle kunna bli suddig med tiden. Då rädslan för att glömma dyker upp är det väldigt skönt att ha alla våra foton och kunna titta på hans leende igen. Det ger lugn och trygghet. Men hur gör den unge mannen i Japan? Hans hem och alla tillhörigheter hade spolats bort i Tsunamin. Kan han behålla de knivskarpa minnena?


Marcus sommaren 2007, lite suddig men det tydliga minnet finns ändå kvar.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Som alltid ser vi den 20:e i månaden på ett alldeles särskilt sätt. En dag då reflektion över hur tiden gått, hur tiden går och hur länge sedan det var vi träffade vår Marcus. Tänker också som jag skrev då tre år passerat, nu har det gått tre år och en månad av den livslånga längtan vi befinner oss i.

I almanackan idag står också söndagens namn, Septuagesima. Ett märkligt ord som säkert många funderat på vad det egentligen betyder. Det står där i alla fall och passerar nog ofta bara förbi i tankarna eftersom det kanske inte betyder så mycket för oss. Så är det med många obegripliga ord, vi tittar på dem men bryr oss inte så mycket om att ta reda på vad de står för. Om vi inte måste, eller om det på något sätt kommit att betyda något.

Septuagesima betyder den sjuttionde, med innebörden den sjuttionde dagen före påsk. Eller den nionde söndagen före påsk. Det innebär detta år att påsken är sen och påskdagen infaller först den 24 april.

Varför bryr jag då mig om att fundera på det här? Det finns bara en enda anledning. Just den söndagen då Marcus förolyckades, den 20 januari 2008, stod det också Septuagesima i almanackan. En hel månad tidigare under det året. Jag gav också en mapp i datorn namnet Septuagesima. Den innehåller anteckningar, tankar, känslor och händelser från de första obegripliga månaderna efter Marcus försvinnande. Jag har endast ett par gånger läst lite i det som jag skrev då, men orden gräver djupt och det gör ont att återuppleva den tid som var då. Någon gång kanske, plockar jag fram de här anteckningarna och skriver ihop dem till ett sammanhang. Ett sätt att reda ut mina tankar och kanske också ett sätt att få berätta för andra. Men jag är inte där ännu.


Solen har redan börjat värma luften nu då det är nio veckor kvar till påsk.


Värmen i Marcus leende väcker så många, många varma känslor.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är idag tre år sedan vi sist såg Marcus. Händelserna den 20 januari och tiden efter spelas upp som en film. Jag kan komma ihåg overklighetskänslan väldigt tydligt, tankarna att det här kan bara inte hända. Det går inte.

Idag har vi kommit tre år av en livslång längtan och saknad. Vi vet inte hur lång denna vandring blir, men vi vet nu att saknaden och längtan efter Marcus är en del av vårt liv. Den första kaotiska tiden efter hans olycka trodde vi kanske att sorg var något som pågick en tid och skulle gå över. Nu vet vi att sorgen är vacker och en del av vårt liv. Så länge som våra liv pågår.

Idag är är tankarna hos Marcus. När vi tänker på honom så är det de allra vackraste stunderna i livet som blir synliga. Ögonblick som alltid stannar kvar. Marcus älskade när familjen var samlad och vi gjorde saker tillsammans. Han visade sin glädje över det och han lät oss veta med ord.

Jag har valt en bild för den här dagen som togs en sommarkväll för åtta år sedan. Vi hade haft en underbar sommardag i vår stuga, ätit en god middag tillsammans och kände hur det brände i skinnet av sommarsolen. Vi tog foton på den vackra sommarhimlen och på varandra. När Leif fotade mig och Marcus kände jag den lilla varma handen som höll om. Som den så ofta gjorde. Ett av de vackraste ögonblicken i livet.


Sommaren 2002. Marcus varma hand som håller om.

Tänd gärna ett ljus för Marcus idag! Klicka på  Tänd ett ljus

Idag är det 21 år sedan Marcus föddes. En omvälvande och fantastiskt lycklig upplevelse. Han var så mjuk, så varm och så efterlängtad då vi första gången såg honom. Kommer så väl ihåg det beskydd som vaknade när vi höll vår underbare son i vår famn. Vi ville alltid skydda honom. Känslan den här dagen var obeskrivlig och den gjorde att små detaljer, dofter och minnesbilder är glasklara från den stunden ännu idag.

Det är många födelsedagsuppvaktningar som kommer fram i minnet en dag som denna. Lyckokänslan då han blev så där glad över presenterna, precis som vi hade hoppats. Den där andlösa stunden då han fick syn på vad som var i paketen och hela ansiktet sken upp. Vi blev nästan aldrig besvikna, han blev alltid så glad över det han fick och han lät oss veta det. Det var underbara stunder och vi lyste ikapp med honom.

Kanske är det en av hans gåvor till oss, att han gav oss förmågan att känna lycka över små saker i livet. Han och hans syster gav oss också det allra finaste som livet kan bjuda, den villkorslösa kärleken. Den kärlek som växer och aldrig tar slut, och som vi hoppas att varje litet barn i vår värld ska få uppleva.


En av de tidigare födelsedagsuppvaktningarna i Marcus korta liv på jorden.
Vilken underbar lyckokänsla han gav oss tillbaka!

Tänd gärna ett födelsedagsljus för Marcus idag! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är så svårt att förstå att Marcus varit borta från oss så länge. Två år och elva månader. Att dagarna fortsätter att gå, årstider kommer och går, högtider kommer och passerar. Högtider som inte kan innehålla samma glädje som förut men envisas med att komma ändå. Julen kan inte innehålla samma hopp och förväntan som tidigare, men vi gör alla vårt bästa för att ge den mening ändå. Vi hjälps åt.

Igår kväll satt vi tillsammans med några av Marcus nära vänner och fikade. Pratade om livet som pågår nu och om möjligheter i framtiden för ungdomarna. Det är härligt med deras berättelser om egna lägenheter, jobb och upplevelser på resor. Jag kan inte heller låta bli att undra hur Marcus tillvaro skulle sett ut. Saknar så de berättelser han aldrig fick berätta. De skulle med all säkerhet varit många.

Något jag också är övertygad om är att han skulle jublat i förtjusning över all snö. Vilka möjligheter!


Marcus på sin snowboard i Kåbdalis vintern 2007.

Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Ser på bilden av Marcus och känner hur värmen från hans ögon fyller hjärtat. Det har inte alltid varit lätt att titta på bilderna vi har av honom. Det kan göra ont att se på dem, samtidigt som de ger en sådan glädje och värme. Glad att vi har så många bilder men smärtsamt att vi aldrig kan fotografera honom igen.


Jag hörde en berättelse av en pappa som förlorat sin son för några år sedan. Han berättade om en granne som kommit till honom några år efter dödsfallet och menat att föräldrarna borde känna glädje och lycka över den tid de trots allt haft med sin son. "Gläds över den ni hade honom hos er" sa grannen.

Samme granne återkom vid ett annat tillfälle och ville tala om hur bra hans företag gick, hur mycket han tjänat på aktier och hur bra livet var för hans del. Pappan som förlorat sin son försökte naturligtvis glädjas med sin granne över hans ekonomiska framgångar.

Det gick sedan ytterligare några år och den tidigare välbeställde grannen hade råkat ut för en ekonomisk krasch. Aktierna hade rasat och företaget låg på ruinens brant. Nu sa pappan som förlorat sin son till grannen: "Hur var det nu du sa till mig... Du måste vara glad över den tid då du var rik. Gläds åt den lyckliga tid du hade då. För din del är det också möjligt att åter igen bygga upp din ekonomi."


Naturligtvis är vi oerhört glada över den underbara tid vi hade vår Marcus här på jorden, men vi vill så innerligt gärna ha honom här även nu.


Vår fina Marcus sommaren 2007.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Under de två år och åtta månader som gått sedan Marcus olycka så har mycket förändrats, välts omkull, ändrats. Då jag ser på foton på honom kommer alltid den där overklighetskänslan. Kan det här verkligen vara sant? Hur kan denna levande person bara vara borta. Det vore förmätet om jag påstod att det går att förstå fullt ut.

Hur det än är så kommer nya vardagar, bemärkelsedagar, årsdagar eller som idag, den 20:e. Tankarna fylls med kärlek och värme då vi tittar på foton av Marcus. Det smyger fram ett leende mitt i den oändliga saknaden. Ett leende som kommer ur den tacksamhet över en så underbar tid vi fick tillsammans. En tid som vi mest av allt i världen hade önskat fått fortsätta.


Marcus uppe på hustaket, lugnt betraktande oss där nedanför.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

Det är slutet av augusti och sommaren gör försök att säga farväl till oss. Vi har haft kyliga kvällar och nätter som närapå gränsat till frost. Det är varmare ute vid havet, där havsvattnet fortfarande värmer upp kusten då vinden ligger på. Det känns bra att hålla kvar sommaren ännu ett tag. Kanske gör den ett återbesök, det brukar vara så.

Nu har det gått två år och sju månader av den långa tid av sorg vi har framför oss. Sorg som varit kall, hård och smärtsam men som nu också kan skänka en varm känsla av att kärleken och längtan kan vara så stor och kraftfull. Hur små vi människor är i jämförelse med denna kraft.

Augusti är också en tid på året då tankarna går till Marcus konfirmation och hans engagemang som konfirmandledare på Gotland. En period då tiden var intensivt fylld med sprudlande liv. Det kan fortfarande ge oss ny energi. Något som inte varit möjligt utan Marcus besök hos oss på jorden.


En bild på vår konfirmand fotograferad för exakt fem år sedan.

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus

En dag med extra många tankar på Marcus. Det är den 20:e och det har nu passerat två och ett halvt år sedan den dag då livet i vår familj tog en extrem vändning.

Jag tänker ofta på vad vår Marcus lärde oss under det korta liv han fick på jorden. Listan på allt han delade med sig av kan bli lång, men en viktig livskunskap han bjöd på var förmågan att fånga tillfället och ha kul. En mycket viktig kunskap som smittar när man använder sig av den. En mycket positiv form av smitta.

På kylskåpet i vår sommarstuga hänger en lite urblekt bild som togs för fem år sedan. Hela familjen samt kompisen Linnéa var på Gröna Lund och roade sig. På ett nöjesfält är det lätt att roa sig och vi fröjdade oss storligen. Marcus uppfann ytterligare en dimension på skalan då han upptäckt var kameran fanns i attraktionen "Vilda musen". Vi åkte gång på gång och försökte se ut som vilda möss i just det ögonblick kameran fotade oss. Otroligt barnsligt men fantastiskt skojigt. Vi skrattade så vi vek oss. Jag som mamma gav nog upp efter några svängar men de glada tonåringarna fortsatte fram tills nöjesfältet slog igen portarna.

Det är viktigt att våga leka och släppa ut lite nyttig barnslighet. Vi behöver sådana minnen när vi ska ta oss fram i livets sorgliga stunder. Jag är mycket tacksam över de uppsluppna minnena som Marcus bjöd oss på.


Bilden från 17 juli 2005 som sitter på kylskåpet. På bilden är det Linnéa, Martina och nere Marcus och mamma Ingrid. Vi försöker alla se ut som den vilda musen i bildens framkant :)

Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på  Tänd ett ljus