Skoterolycka. Igen!!
Igår hände det igen. Jag trodde skotersäsongen var över men fick läsa om en olycka i Norrbotten. Två män som under fredagkvällen skulle köra över en sjö. De kände till att det fanns en vak och försökte runda den, men det hjälpte inte. Det fanns ett vittne som såg olyckan och genast larmade, men det hjälpte inte. Det kom en helikopter men inte heller det hjälpte. De båda männen drunknade.
Vad hade hjälpt? Vad kunde ha hjälpt Marcus? När man hamnar i vinterkallt vatten finns inte mycket tid. Marcus kände till alla de här farorna. Han gillade inte att köra nära bryggorna där isen var svag, inte där det fanns vatten på isen. Han pratade många gånger om en olycka i Övik där skoterföraren körde genom isen och inte kunde räddas. Allt det här visste Marcus. Olyckan skedde i alla fall.
Tänk om varenda skoterförare hade isdubbar, flythjälpmedel, kastlina, sällskap. Tänk om det här ändå vore den sista vintern som någon miste livet under en skoterutflykt.
Hoppas det aldrig behöver bärgas fler skotrar!
Hej på er.
Har nyss fått veta reda på att ni har en blogg och har idag läst den från början till slut. Finns inga ord som beskriver hur jag känner när jag läser detta men jag känner så otroligt starkt med er. Däremot vet jag av egen erfarenhet att inga ord tröstar, men vetskapen om att någon tänker på en värmer.
Mitt namn är Linda och jag är dotter till Mikael Molander. Jag känner att våra öden har knutits ihop på något sätt sedan den 20:e januari i år. Dels har jag genom min far följt er under er sökning efter Marcus men djupare än så finns också ett annat band till er. Samma dag som ni förlorade Marcus fick vi veta att vår son, som då fortfarande låg i min mage, hade dött i graviditetsvecka 42. Dagen efter, den 21:a, föddes han livlös till världen.
Även om vi drabbats av helt olika sorger känns det för mig som att vi delar mycket trots att vi aldrig träffats. Jag minns den där söndagen så tydligt, snön som vräkte ner när vi åkte in till BB på morgonen och vartenda andetag från den dagen finns registrerat i mitt huvud. När vi sedan åkte hem från BB på tisdagen utan vår son med oss och passerade Kåge hamn (vi bor i Frostkåge) hade vi fått reda på vad som hänt där ute och det brände inom mig att fler än vi förlorat en son.
Min far har verkligen brunnit för att få hjälpa er och jag hoppas verkligen att ni snart hittar Marcus så att ni också kan få någon form av avslut och en grav att gå till som vi har. Min sambo har även han önskat hjälpa er mycket eftersom han vet hur mycket det betyder att veta var man har sitt barn, även om barnet inte lever. Han har bara deltagit vid ett par av sökningarna men våra tankar har och är fortfarande med er hela tiden.
Jag har också skrivit en blogg om vår lille ängel Alex där jag både berättat hela hans historia men även skrivit mycket om mina känslor kring vår förlust av honom. Om ni någon gång känner att ni vill kika lite där så är adressen www.moonlander.blogg.se. Ni har en sådan enorm styrka inom er och jag önskar er all lycka i sökandet så Marcus får komma hem!
