Sida vid sida
Tiden går inte att stoppa, inte heller att backa. Skulle verkligen önska att det gick. Jag vet exakt hur långt jag skulle backa den tillbaka.
Tiden fortsätter att gå och vi kan inte annat göra än att följa med.
För oss är livet som en tågräls. Den ena skenan av rälsen är livet, den andra är sorgen efter Marcus. Bägge skenorna följs åt, sida vid sida, mot framtiden. Båda sidorna är viktiga.
Om den ena sidan, sorgen eller livet, skulle ta över och stjäla allt utrymme från den andra skulle det bli obalans. Spåret skulle inte leda framåt. 
Vilken fin beskrivning på eran sorg. Det är väl just så det är, att hela tiden försöka hålla balansen.Jag kan ju aldrig förstå hur det känns,men vad jag kan förstå är att det är det värsta som kan hända.
Jag har också ofta tänkt att varför kunde man inte ha fått stoppat tiden och att det bara hade fått stannat vid en hemsk tanke att det hade kunnat hända, men det går ju inte hur mycket vi än önskar.
Många gånger när grabbarna far iväg någonstans så tänker jag varför får inte Marcus vara med, men sen tänker jag att han är nog med i alla fall och han är nog väldigt stolt över er som kämpar så bra och älskar honom så mycket.
Kram Katrin
