Isläget
Nu närmar sig årsdagen och våra planer på en ceremoni till Marcus minne. Isläget är osäkert den här vintern. Ena dagen ligger en tunn is på fjärden, nästa dag kan vind och vågor bryta upp den is som lagts. När snön faller och lägger sig som ett värmande täcke bildas inte heller någon stabil is.
Vår vän Per Landström håller oss uppdaterad om förhållandena ute på Kågefjärden. Något vi är mycket tacksamma över. Går även att följa på den här länken. (Klicka sedan på Islogg till vänster i menyn).
Om det inte finns en is som bär på fredag har vi fått löfte av vänner på Sjöfartsverket att få hjälp. Vad gjorde man utan hjälpsamma människor? Det skulle förmodligen vara mycket krångligt att leva. Det uppstår också en önskan om att hjälpa tillbaka.
Det som ovan nämnts är praktiska göromål. När det gäller alla känslor som rör sig inom oss inför årsdag och urnnedsänkning kan det vara så mycket svårare att sortera. Någonstans finns en vila i allt det praktiska. Att praktiskt få jobba sig fram till en hanterlig lösning. På något som egentligen inte alls går att lösa.
Ord blir små, räcker inte ända fram. Allt var vackrare när du var här Marcus.
Per Landströms bild från den 13 januari 2012. Ute på olycksplatsen.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Vår vän Per Landström håller oss uppdaterad om förhållandena ute på Kågefjärden. Något vi är mycket tacksamma över. Går även att följa på den här länken. (Klicka sedan på Islogg till vänster i menyn).
Om det inte finns en is som bär på fredag har vi fått löfte av vänner på Sjöfartsverket att få hjälp. Vad gjorde man utan hjälpsamma människor? Det skulle förmodligen vara mycket krångligt att leva. Det uppstår också en önskan om att hjälpa tillbaka.
Det som ovan nämnts är praktiska göromål. När det gäller alla känslor som rör sig inom oss inför årsdag och urnnedsänkning kan det vara så mycket svårare att sortera. Någonstans finns en vila i allt det praktiska. Att praktiskt få jobba sig fram till en hanterlig lösning. På något som egentligen inte alls går att lösa.
Ord blir små, räcker inte ända fram. Allt var vackrare när du var här Marcus.
Per Landströms bild från den 13 januari 2012. Ute på olycksplatsen.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
2012
Nu har både jul och nyårshelg passerat. I ärlighetens namn så är det ganska skönt, just det faktum att de har passerat. Den längtan som en gång fanns efter de här högtiderna vill inte riktigt infinna sig längre. Numera ligger koncentrationen på att göra det bästa möjliga av det hela. Tillsammans och med goda vänners hjälp lyckas det ändå ganska bra.
Nu är det nytt år och vi skriver 2012. I media diskuteras nyårslöften och hurvida de kommer att hållas eller inte. Det kan nog vara bra med nya avstamp, men jag tror att för oss som upplevt hårda smällar i livet ses framtiden med en viss försiktighet. Entusiasm och realism går liksom hand i hand. Var glad åt de glada stunderna, brukar jag tänka. Låt dessa stunder ta den allra största platsen.
Igår kväll hade vi en fantastiskt glad stund här hemma. Marcus kompisar kom hit och fikade hos oss. Med kort varsel var det flera stycken av dem som hade tid och möjlighet. Det är en stor glädje att de så gärna kommer, tar sig tid, berättar om sina liv och så gärna tar del av vad vi berättar om Marcus. Att få höra att det var en efterlängtad stund att få komma hem till oss. Det är ett exempel på en glad stund att bära med sig.
Ett nytt liv tillsammans med det liv som är. Önskar er ett gott 2012.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Nu är det nytt år och vi skriver 2012. I media diskuteras nyårslöften och hurvida de kommer att hållas eller inte. Det kan nog vara bra med nya avstamp, men jag tror att för oss som upplevt hårda smällar i livet ses framtiden med en viss försiktighet. Entusiasm och realism går liksom hand i hand. Var glad åt de glada stunderna, brukar jag tänka. Låt dessa stunder ta den allra största platsen.
Igår kväll hade vi en fantastiskt glad stund här hemma. Marcus kompisar kom hit och fikade hos oss. Med kort varsel var det flera stycken av dem som hade tid och möjlighet. Det är en stor glädje att de så gärna kommer, tar sig tid, berättar om sina liv och så gärna tar del av vad vi berättar om Marcus. Att få höra att det var en efterlängtad stund att få komma hem till oss. Det är ett exempel på en glad stund att bära med sig.
Ett nytt liv tillsammans med det liv som är. Önskar er ett gott 2012.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
God Jul alla!
Vill önska er alla en fin jul! Lägger in en bild med firande från julen 2007 då vi spelade julklappsspelet tillsammans. Och en bild från förra julen i Skåne hos min syster. Det ger varma minnen och en fridfull känsla. En glädje som känns även nu.
Julkänslan förändras genom livet och utifrån det som händer längs resans gång. Idag ser jag fram emot att tända några ljus ute vid Kågefjärden och veta att de fortsätter att lysa i julenatten. Som barn låg allt fokus och all förväntan på den högtidliga stunden då klapparna skulle öppnas.
Och vaknar jag tidigt i morgon bitti så tror jag alldeles bestämt jag ska uppsöka en julotta. Det var länge sedan!
Ha det fint alla goda vänner!
Julen 2007 0ch 2010.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Julkänslan förändras genom livet och utifrån det som händer längs resans gång. Idag ser jag fram emot att tända några ljus ute vid Kågefjärden och veta att de fortsätter att lysa i julenatten. Som barn låg allt fokus och all förväntan på den högtidliga stunden då klapparna skulle öppnas.
Och vaknar jag tidigt i morgon bitti så tror jag alldeles bestämt jag ska uppsöka en julotta. Det var länge sedan!
Ha det fint alla goda vänner!
Julen 2007 0ch 2010.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tankar efter en begravning
Fredagen den 25 november begravdes min syster Gunilla. Saknar henne så mycket, så mycket. Hon fick en mycket vacker avskedsceremoni där hela stämningen andades henne, hennes liv och hennes trygghet. Yngsjö kapell var fyllt till bredden, både av människor och innerlig värme.
Det som jag funderat på mest efter dagarna i Skåne är trygghet. Främst den trygghet som Gunilla utsrålade och gav till människor i sin omgivning. Tänker också på den trygghet som uppstår i en äkta gemenskap.
Det är en lycka att ingå i en släkt där man värnar om varandra. Uppskattar varandras sällskap och prioriterar att mötas de gånger när livet slår oss hårt. Då blir det en stor styrka att sitta tillsammans under begravningsakten, reflektera tillsammans under en minnesstund, umgås och äta tillsammans.
Det är nog också så att när alla är medvetna om sorgen och den är fullt ut accepterad så blir det också lätt att skratta tillsammans. Om man blir ifrågasatt i sin sorg kan inte glädjen komma fram. Då ligger något ivägen.
Efter dagarna i Skåne var själen samtidigt tömd och påfylld med ny styrka. Det är vackert att få vara med om vackra avsked.
Gunillas kista i Yngsjö kapell.
Blommorna på hennes gravplats i Åhus.
Middag i god släktgemenskap.
Sopplunch ute vid havet.
Vi skickar ljusballonger ut över Hanöbukten. Farväl.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Det som jag funderat på mest efter dagarna i Skåne är trygghet. Främst den trygghet som Gunilla utsrålade och gav till människor i sin omgivning. Tänker också på den trygghet som uppstår i en äkta gemenskap.
Det är en lycka att ingå i en släkt där man värnar om varandra. Uppskattar varandras sällskap och prioriterar att mötas de gånger när livet slår oss hårt. Då blir det en stor styrka att sitta tillsammans under begravningsakten, reflektera tillsammans under en minnesstund, umgås och äta tillsammans.
Det är nog också så att när alla är medvetna om sorgen och den är fullt ut accepterad så blir det också lätt att skratta tillsammans. Om man blir ifrågasatt i sin sorg kan inte glädjen komma fram. Då ligger något ivägen.
Efter dagarna i Skåne var själen samtidigt tömd och påfylld med ny styrka. Det är vackert att få vara med om vackra avsked.
Gunillas kista i Yngsjö kapell.
Blommorna på hennes gravplats i Åhus.
Middag i god släktgemenskap.
Sopplunch ute vid havet.
Vi skickar ljusballonger ut över Hanöbukten. Farväl.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
På väg mot en begravning
Vi packar våra väskor min dotter och jag. På väg mot min systers, och hennes mosters, begravning. Åter igen kommer den där overklighetskänslan. Vi borde åka för att träffa Gunilla, umgås, skratta och ha fina stunder ihop. Det är inte så det är. Hon ska begravas.
Kanske tror man att det går att förbereda sig. Ända tills det är dags. Då känns det annorlunda. Verkligheten går inte längre att förneka utan vi måste möta den. Det är inte heller ett alternativ att inte delta, men visst är det gruvsamt.
Vi ser oerhört mycket fram emot att vara tillsammans med vår stora och varma släkt. Det ger en styrka som bär.
Jag letade efter bilder på min syster och fick på så sätt vandra igenom många lyckliga, men också sorgliga stunder i min släkts historia. Uppsluppna sammankomster blandat med bilder från begravningar och minnesstunder.
Hittade en bild som på något sätt betydde så mycket för mig. En solig sommar för ca 15 år sedan då livet var i högform. Min mamma Maj, min syster Gunilla och jag, såg alla så avspänt trygga ut. I varm gemenskap.
Så underbart livet kan vara ibland.
Gunilla, mamma Maj och jag.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Kanske tror man att det går att förbereda sig. Ända tills det är dags. Då känns det annorlunda. Verkligheten går inte längre att förneka utan vi måste möta den. Det är inte heller ett alternativ att inte delta, men visst är det gruvsamt.
Vi ser oerhört mycket fram emot att vara tillsammans med vår stora och varma släkt. Det ger en styrka som bär.
Jag letade efter bilder på min syster och fick på så sätt vandra igenom många lyckliga, men också sorgliga stunder i min släkts historia. Uppsluppna sammankomster blandat med bilder från begravningar och minnesstunder.
Hittade en bild som på något sätt betydde så mycket för mig. En solig sommar för ca 15 år sedan då livet var i högform. Min mamma Maj, min syster Gunilla och jag, såg alla så avspänt trygga ut. I varm gemenskap.
Så underbart livet kan vara ibland.
Gunilla, mamma Maj och jag.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Allhelgonahelgens stillhet
Just nu ljuder kyrkklockorna här på vårt område. Vet inte om jag inbillar mig men jag tycker de klingar ovanligt starkt. Kanske brukar jag inte lyssna efter ljudet andra gånger eller så brukar klangen blandas upp med vardagens brus. Det är dimmigt ute idag och inga andra ljud hörs. Bara klockor.
Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljuslågor. Vi skickade också upp två Khom Loy-lyktor i mörkret. Lyktorna lyfte och svävade iväg tillsammans mot den mörka himlen.
Den här helgen finns mina tankar hos dem som lämnat oss. Marcus, min syster Gunilla, min svåger Per, mamma, pappa. Man skulle kunna gå tillbaka i fler släktled, vidga tankarna till vänner som lämnat livet för tidigt men just nu stannar mina tankar i min innersta krets.
Döden har varit väldigt påtaglig för oss inför den här Allhelgonahelgen. Min syster som dog för en vecka sedan, besöket på begravningsbyrån för att ordna det fint för Marcus.
På begravningsbyrån fick vi det allra varmaste bemötandet. En lugn och fin pratstund om de praktiska beslut som ska tas. De har också sina regler att följa men försöker möta våra behov så gott det går. Men visst känns det lite konstigt att köpa en kista som är vackert inredd och utsmyckad för att få göra en kremering. Vi kommer aldrig ens att få se kistan som vi köpte. Ändå är det en liten del i sammanhanget.
Allhelgonahelgen behöver vi alla. En tillåtande högtid där saknad och kärlek känns så tillåtna. Det här är en högtid vi ska vara rädda om.
Några ljus ute vid hamnen. För dem vi som satt spår i våra hjärtan.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Igår kväll åkte vi ut till Kåge hamn och tände några ljuslågor. Vi skickade också upp två Khom Loy-lyktor i mörkret. Lyktorna lyfte och svävade iväg tillsammans mot den mörka himlen.
Den här helgen finns mina tankar hos dem som lämnat oss. Marcus, min syster Gunilla, min svåger Per, mamma, pappa. Man skulle kunna gå tillbaka i fler släktled, vidga tankarna till vänner som lämnat livet för tidigt men just nu stannar mina tankar i min innersta krets.
Döden har varit väldigt påtaglig för oss inför den här Allhelgonahelgen. Min syster som dog för en vecka sedan, besöket på begravningsbyrån för att ordna det fint för Marcus.
På begravningsbyrån fick vi det allra varmaste bemötandet. En lugn och fin pratstund om de praktiska beslut som ska tas. De har också sina regler att följa men försöker möta våra behov så gott det går. Men visst känns det lite konstigt att köpa en kista som är vackert inredd och utsmyckad för att få göra en kremering. Vi kommer aldrig ens att få se kistan som vi köpte. Ändå är det en liten del i sammanhanget.
Allhelgonahelgen behöver vi alla. En tillåtande högtid där saknad och kärlek känns så tillåtna. Det här är en högtid vi ska vara rädda om.
Några ljus ute vid hamnen. För dem vi som satt spår i våra hjärtan.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Till min syster
Jag har svårt att hitta ord för att formulera det här inlägget. Vet inte hur några futtiga rader ska kunna innehålla tillräckligt mycket värme och kärlek för att jag skulle tycka att det räckte.
Min syster dog i lördags. Det var stilla och lugnt och hon hade sin fina familj hos sig som höll hennes hand. Så omgiven av nära och uppriktig omtanke. I allt det sorgliga är det en så fin minnesbild jag tar med mig. Också glad att jag hann fram och fick vara med henne i den stunden.
Efter en tid då cancern aggresivt brutit ner hennes kropp var hon så trött, samtidigt så lugn och berättade själv att hon förberett sig för att livet skulle ta slut. Hon gjorde nog allt för att underlätta för oss anhöriga.
Det är våldsamt orättvist. Vet nog ingen som så väl tagit hand om sitt liv, vårdat sina relationer och brytt sig om den värld vi lever i på ett så ansvarsfullt sätt.
Gunilla har ägnat mycket av sin fritid åt orientering tillsammans med sin familj. Hon kunde hitta vägarna i den mest snåriga skog, hon visste hur man skapade trivsel i ett hem, hur man visade sina barn att bli trygga vuxna individer, hur man tar till vara på trädgårdens frukter på ett smakfullt sätt, hur man var en pålitlig arbetskamrat. Listan kan göras så mycket längre.
Gunillas vägar ledde inte vilse.
Grinden ut mot havet vid deras sommarställe och en bild som togs när familjen var ung.
Älskade syster.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Min syster dog i lördags. Det var stilla och lugnt och hon hade sin fina familj hos sig som höll hennes hand. Så omgiven av nära och uppriktig omtanke. I allt det sorgliga är det en så fin minnesbild jag tar med mig. Också glad att jag hann fram och fick vara med henne i den stunden.
Efter en tid då cancern aggresivt brutit ner hennes kropp var hon så trött, samtidigt så lugn och berättade själv att hon förberett sig för att livet skulle ta slut. Hon gjorde nog allt för att underlätta för oss anhöriga.
Det är våldsamt orättvist. Vet nog ingen som så väl tagit hand om sitt liv, vårdat sina relationer och brytt sig om den värld vi lever i på ett så ansvarsfullt sätt.
Gunilla har ägnat mycket av sin fritid åt orientering tillsammans med sin familj. Hon kunde hitta vägarna i den mest snåriga skog, hon visste hur man skapade trivsel i ett hem, hur man visade sina barn att bli trygga vuxna individer, hur man tar till vara på trädgårdens frukter på ett smakfullt sätt, hur man var en pålitlig arbetskamrat. Listan kan göras så mycket längre.
Gunillas vägar ledde inte vilse.
Grinden ut mot havet vid deras sommarställe och en bild som togs när familjen var ung.
Älskade syster.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Tänk om vi hade tvivlat
Nu har en hel månad passerat sedan Marcus kropp hittades i Kågefjärden. Det besked som poliserna kom med den dagen gjorde att känslorna åkte kana på ett ögonblick tillbaka i tiden. Tillbaka till de fasansfulla dagar då Marcus försvunnit från oss för tre år och åtta månader sedan.
När det har gått en tid så blir det tydligt för oss att ingenting har egentligen förändrats. Han var död då och han är död just nu. Det kan låta krasst, men det är så det är. Döden försvinner inte.
Förra veckan ringde jag till rättsmedicin i Umeå för att höra vad som händer med identifieringen. Den officiella identifieringen. Jag tycker att det har tagit ganska lång tid och inget besked kommer. Fick prata med en mycket tillmötesgående läkare på den rättsmedicinska avdelningen som berättade vad som pågick just nu. De hade sänt prover till ett laboratorium för en dna-analys. Sådant kan ta tid och det var inte något ovanligt med det, berättade hon. Vi får helt enkelt vänta tills proven är färdiganalyserade.
Tänk om vi hade tvivlat på att det var Marcus som hittats. Då hade den här tiden av väntan varit outhärdlig. Det hade varit mycket svårt att fungera och varje dag skulle ha släpat sig fram. Att gå och vänta utan att veta skulle ha sugit orken ur oss.
Något jag först tyckte var mycket svårt att titta på, men som sedan givit mig en annan sorts lugn, var bilderna som poliserna visade för oss samma kväll som kroppen hade hittats. De gav en tröst på grund av en liten detalj. Snölåsen på byxorna. Gummibanden satt nerdragna över skorna, helt orörda. Bilderna tar bort skräckfyllda scener ur mitt huvud om en kamp i det iskalla vattnet. Den som försöker simma eller ta sig upp på en iskant gör säkerligen allt för att få av sig täckbyxor och otympliga snowboardskor.
Det finns en tacksamhet över att få lämna ifrån sig några tankar som plågat mig. En ödmjukhet över att de här bilderna kom till oss.
Under helgen som gick var jag med om Febe-dagen i Kista. För varje ljuslåga lästes ett namn upp. Ett namn på ett barn som lämnat vår värld alldeles för tidigt. Så mycket samlad kärlek.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
När det har gått en tid så blir det tydligt för oss att ingenting har egentligen förändrats. Han var död då och han är död just nu. Det kan låta krasst, men det är så det är. Döden försvinner inte.
Förra veckan ringde jag till rättsmedicin i Umeå för att höra vad som händer med identifieringen. Den officiella identifieringen. Jag tycker att det har tagit ganska lång tid och inget besked kommer. Fick prata med en mycket tillmötesgående läkare på den rättsmedicinska avdelningen som berättade vad som pågick just nu. De hade sänt prover till ett laboratorium för en dna-analys. Sådant kan ta tid och det var inte något ovanligt med det, berättade hon. Vi får helt enkelt vänta tills proven är färdiganalyserade.
Tänk om vi hade tvivlat på att det var Marcus som hittats. Då hade den här tiden av väntan varit outhärdlig. Det hade varit mycket svårt att fungera och varje dag skulle ha släpat sig fram. Att gå och vänta utan att veta skulle ha sugit orken ur oss.
Något jag först tyckte var mycket svårt att titta på, men som sedan givit mig en annan sorts lugn, var bilderna som poliserna visade för oss samma kväll som kroppen hade hittats. De gav en tröst på grund av en liten detalj. Snölåsen på byxorna. Gummibanden satt nerdragna över skorna, helt orörda. Bilderna tar bort skräckfyllda scener ur mitt huvud om en kamp i det iskalla vattnet. Den som försöker simma eller ta sig upp på en iskant gör säkerligen allt för att få av sig täckbyxor och otympliga snowboardskor.
Det finns en tacksamhet över att få lämna ifrån sig några tankar som plågat mig. En ödmjukhet över att de här bilderna kom till oss.
Under helgen som gick var jag med om Febe-dagen i Kista. För varje ljuslåga lästes ett namn upp. Ett namn på ett barn som lämnat vår värld alldeles för tidigt. Så mycket samlad kärlek.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Oktober
Det är plötsligt oktober upptäcker jag. När det sker händelser som väcker starka känslor blir inte almanackan och klockan lika viktiga. Dagar och timmar passerar iallafall även om inte jag är så uppmärksam på detta. Som sörjande får man ibland höra att livet går vidare. Det är klart det gör det, men det är inte där man fäster tankarna när hjärnan är upptagen med annat. Undrar varför det är så viktigt att påtala det? Det är kanske den frågan som borde ställas istället.
Vi har inget fått höra från rättsmedicin angående identifieringen av Marcus kropp. Det är inte heller något vi har så bråttom att få bekräftat. Just den tekniska biten känns ganska liten i sammanhanget.
Det är en mycket större fråga hur vi vill hedra vår Marcus på lite längre sikt. Och det är inte enkelt att hitta ett bra svar på den frågan. Inte ett tillräckligt bra.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Farfar Adrian
Den här helgen har jag gjort något som jag borde ha gjort för länge, länge sedan. Jag har läst boken om min egen farfar. Den har funnits tillgänglig för mig sedan slutet av 1970-talet men tidigare har jag bara bläddrat lite i den, tittat på bilder och läst en kort bit här och där. Nu har jag läst hela i ett svep.
Min farfar skrev sina minnesanteckningar 1939 och 38 år senare kom de i tryck. Det är berättelser från en annan tid då livsbetingelserna såg helt annorlunda ut. Det jag fascineras över mest är att jag kan höra en berättarröst när jag läser. En ödmjuk ton som ger mig en inblick i min egen släkthistoria.
Adrian fick tidigt, och även fortsättningsvis, i livet lära sig att leva med svåra förluster och de djupaste sorger. Hans egen pappa försvann då han skulle resa till Amerika. Troligen kom aldrig fartyget fram. Hans mamma dog då han var åtta år och hans mormor och morfar, som han bodde hos, dog ett par år senare. Med hårt slit lyckades han ändå spara ihop tillräckligt för att studera i Stockholm. Vilken bragd, tänker jag. I min tid är studielån en självklarhet. Adrian studerade så länge sparpengarna räckte.
Då han själv gift sig och bildat familj kom ytterligare två hårda förluster. Först dog hans äldste son, 1 år och 7 månader gammal. Ett par år senare dog dottern strax innan hennes 2-årsdag. Deras tredje barn, min pappa, var det enda av barnen som nådde vuxen ålder.
Kanske trodde jag att man förr i tiden inte gav så mycket plats åt sorg och saknad. Det fanns inga sjukförsäkringar som räddade ekonomin . Inte vet jag heller om man pratade så mycket med varandra om sina känslor. Farfar uttryckte det så här: "Det tog åratal innan jag kunde instämma i de gamla orden: <<Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn>>. Med särskilt de sista tog det tid." Detta trots att han arbetade som predikant då han skrev sina anteckningar.
Jag tror att sorgen efter ett barn har sett likadan ut i alla tider. Vi har bara så olika möjligheter att ge uttryck för den nu jämfört med för hundra år sedan. Men jag är inte så säker på att det hänt så mycket ändå, tror inte att vi är mindre rädda för samtal om döden nu.
Det jag tar med mig allra mest efter att ha läst klart boken, är hans ödmjuka beundran för sina nära och många andra människor han mötte i sitt liv. Det är starkt att behålla en så positiv livssyn även fast livet behandlat honom så hårt. Troligen är det därför det finns en bok om honom.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Min farfar skrev sina minnesanteckningar 1939 och 38 år senare kom de i tryck. Det är berättelser från en annan tid då livsbetingelserna såg helt annorlunda ut. Det jag fascineras över mest är att jag kan höra en berättarröst när jag läser. En ödmjuk ton som ger mig en inblick i min egen släkthistoria.
Adrian fick tidigt, och även fortsättningsvis, i livet lära sig att leva med svåra förluster och de djupaste sorger. Hans egen pappa försvann då han skulle resa till Amerika. Troligen kom aldrig fartyget fram. Hans mamma dog då han var åtta år och hans mormor och morfar, som han bodde hos, dog ett par år senare. Med hårt slit lyckades han ändå spara ihop tillräckligt för att studera i Stockholm. Vilken bragd, tänker jag. I min tid är studielån en självklarhet. Adrian studerade så länge sparpengarna räckte.
Då han själv gift sig och bildat familj kom ytterligare två hårda förluster. Först dog hans äldste son, 1 år och 7 månader gammal. Ett par år senare dog dottern strax innan hennes 2-årsdag. Deras tredje barn, min pappa, var det enda av barnen som nådde vuxen ålder.
Kanske trodde jag att man förr i tiden inte gav så mycket plats åt sorg och saknad. Det fanns inga sjukförsäkringar som räddade ekonomin . Inte vet jag heller om man pratade så mycket med varandra om sina känslor. Farfar uttryckte det så här: "Det tog åratal innan jag kunde instämma i de gamla orden: <<Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn>>. Med särskilt de sista tog det tid." Detta trots att han arbetade som predikant då han skrev sina anteckningar.
Jag tror att sorgen efter ett barn har sett likadan ut i alla tider. Vi har bara så olika möjligheter att ge uttryck för den nu jämfört med för hundra år sedan. Men jag är inte så säker på att det hänt så mycket ändå, tror inte att vi är mindre rädda för samtal om döden nu.
Det jag tar med mig allra mest efter att ha läst klart boken, är hans ödmjuka beundran för sina nära och många andra människor han mötte i sitt liv. Det är starkt att behålla en så positiv livssyn även fast livet behandlat honom så hårt. Troligen är det därför det finns en bok om honom.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Augusti
Så lång tid sedan jag skrev här sist. En hel sommar har börjat gå mot sitt slut och jag har inte fått ner några ord här alls. Det betyder inte att orden saknats, inte heller tankarna och upplevelser som ger näring åt både glädjen och sorgens minnen. En sommar kan vara som ett människoliv, fyllt av både lyckliga stunder, intensiva perioder, lata dagar och smärtsamma händelser.
Vi har mestadels befunnit oss vid havet, på vårt sommarställe där familjen har fantastiska minnen tillsammans, där havets närvaro och skiftningar gör att vi också kommer nära vår Marcus. Han älskade platsen av hela sitt hjärta och var fast besluten att ta över stugan då vi skulle bli gamla och skröpliga. När vi packade ihop och begav oss hemåt efter semestern kändes det på ett vis som vi åkte ifrån honom. Det kan låta märkligt men havet och Marcus är så nära förknippade med varandra. Som ni säkert förstår.
Den lyckligaste stunden under sommaren var nog när jag samlade all min släkt och mina vänner till en födelsedagsfest. En härlig samling människor som alla varit så delaktiga i vår familj de senaste åren.
Den mest smärtsamma stunden under sommaren var när det gick upp för oss vad som hänt i vårt grannland Norge. Så många unga själar som mist livet i ett oförsvarligt brott mot mänskligheten. Just nu omges de av ett högljutt mediabrus. De anhörigas sorg kommer att vara så mycket längre.
Det kändes också tråkigt att inte kunna skriva några rader om Marcus den 20 juli. Uppkopplingen i sommarstugan mäktade inte med att föra text och bild ända fram. En fjuttig tanke i jämförelse med händelserna i Norge, men ibland kan också små ting ge upphov till besvikelse.
Här följer många av sommarens bilder. Det är ovanligt många och alla har sin egen, speciella känsla.
Födelsedagsmorgon med nästan hela släkten i sovrummet. Nyvaken lyckokänsla.
Födelsedagsfest i glada vänners lag. 
En resa till Paris. Present från maken. 
Framför slottet Versailles där jag kunde känna historiens vingslag.
Vi gjorde många besök i Paris kyrkor och tände ljus för alla unga som mist livet i Norge.
Händelsen var första nyhet i alla Paris tidningar. 
Tillbaka till sommarstället där alla böcker väntade på att bli lästa.
Båtturer till nya platser.
Här samlade vi några vackra stenar till mina föräldrars grav.
Vackra solnedgångar.
Månljus i augustikväll.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Vackra juli
Jag hade nog inte väntat mig de här fina sommardagarna. Trodde nog att några småkalla och ruggiga dagar väntade efter förra veckans värme. Så blev det inte, värmen och solljuset har flödat och jag har för första gången på mycket länge också kunnat njuta av att bada. Efter Marcus olycka har känslan av kallt vatten runt kroppen skapat en obehagskänsla och framkallat tankar som inte alls varit positiva. Skönt att kunna släppa den känslan idag.
Min bror och jag har rensat ut gammalt onödigt ur förråd och garderober under några dagar här i vår stuga. Det blir liksom lättare att andas då skräpet burits bort. En procedur som brukar behöva upprepas med jämna mellanrum konstigt nog. Var kommer alla grejer ifrån? Nåväl, huvudsaken man då och då kan samla kraft att ta itu med det.
I ett skåp hittade jag Marcus gamla fleecetröja. En grå och blå tröja som han bar så ofta. Jag kan inte slänga den tröjan. Kan bara hålla den mot min kind och känna hur mjuk den är. Hur mycket han älskade den och hur gärna han använde den. En enkel tröja som aldrig kan räknas som skräp. Den blir kvar.
En stilla och vacker morgon i juli.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Min bror och jag har rensat ut gammalt onödigt ur förråd och garderober under några dagar här i vår stuga. Det blir liksom lättare att andas då skräpet burits bort. En procedur som brukar behöva upprepas med jämna mellanrum konstigt nog. Var kommer alla grejer ifrån? Nåväl, huvudsaken man då och då kan samla kraft att ta itu med det.
I ett skåp hittade jag Marcus gamla fleecetröja. En grå och blå tröja som han bar så ofta. Jag kan inte slänga den tröjan. Kan bara hålla den mot min kind och känna hur mjuk den är. Hur mycket han älskade den och hur gärna han använde den. En enkel tröja som aldrig kan räknas som skräp. Den blir kvar.
En stilla och vacker morgon i juli.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Fånga tillfället
Helt plötsligt hade vi några dagars högsommarvärme över vårt land. Från att ha stretat i blåst och kyliga vindar kändes det som om vi begett oss till Medelhavet. En termometer som pendlade mellan 29-30 grader och till det ska läggas de ljusa sommarnätterna. Underbart!
I lördags när hettan började bli på gränsen till besvärande, fast man knappt vill säga så, så hade vi lyckan att befinna oss i sommarstugan vid havet. Vi fick ut båten och åkte bland annat till den ö dit vi åkt så många gånger förr om åren. Till den fina viken "där solen aldrig går ner".
Att få sitta där en varm sommarkväll är en lycka. Att vi lyckades fånga tillfället. Den underbara lyckan över att vara där blandas med saknaden efter alla de gånger vi var där som hel familj. Det känns som om det var nyss vi satt där alla tillsammans och grillade en medhavd middag. Jag känner varje sten, kommer ihåg var han satt, kommer ihåg då han tog båten och rodde ut på det stilla vattnet. Känner en oerhörd saknad och samtidigt en ödmjuk tacksamhet över att jag har så många vackra minnesbilder.
Den 11 juni på Vågön. Samma lilla båt, samma vik och samtidigt så annorlunda.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
I lördags när hettan började bli på gränsen till besvärande, fast man knappt vill säga så, så hade vi lyckan att befinna oss i sommarstugan vid havet. Vi fick ut båten och åkte bland annat till den ö dit vi åkt så många gånger förr om åren. Till den fina viken "där solen aldrig går ner".
Att få sitta där en varm sommarkväll är en lycka. Att vi lyckades fånga tillfället. Den underbara lyckan över att vara där blandas med saknaden efter alla de gånger vi var där som hel familj. Det känns som om det var nyss vi satt där alla tillsammans och grillade en medhavd middag. Jag känner varje sten, kommer ihåg var han satt, kommer ihåg då han tog båten och rodde ut på det stilla vattnet. Känner en oerhörd saknad och samtidigt en ödmjuk tacksamhet över att jag har så många vackra minnesbilder.
Den 11 juni på Vågön. Samma lilla båt, samma vik och samtidigt så annorlunda.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
En liten ängel
Det verkar vara så att små änglar och vänliga själar bara får stanna en kort tid på jorden. Uttalandet kan låta en aning dramatiskt men det finns stunder då det känns så.
För ett par år sedan, då det var svårt att hitta de glada ögonblicken i livet och de bubblande skratten lyste med sin frånvaro i vår familj, gjorde vi aktiva försök att leta fram glädjeämnen som skulle lysa upp tillvaron. Vår dotter Martina fick en egen katt som hon älskade av hela sitt hjärta. Kärleken var ömsesidig. För katten Sigge fanns bara hon, vi andra hade biroller som serveringspersonal och kattlåde-skötare. För Sigge var det Martina som gällde.
Igår föll tårar i familjen. Efter några veckors sjukdom fanns inte mer att göra för den lille katten. Medicinen hjälpte inte och han fick stilla somna in hos veterinären.
Det här kan tyckas obegripligt för den som inte har haft några husdjur. Gråta för en katt. Vi kan. Kanske beror det på att vi vet att tårar inte alls är farliga. Det är skönt när de får komma ut.
Någon kanske också undrar om det kan vara värt att skaffa sig husdjur, om det skulle vara till någon nytta alls? På den frågan svarar vi ja! Som vi har fått skratta åt denne lille katt, när allt annat känts svårt. Som när han hade lekt i braskaminen och såg ut som något vi dragit hem från soptippen. Eller när han proppat hela avloppet i duschen fullt med vindruvor. Burit en vindruva i taget i munnen och spelat golf så att en vindruva efter den andre trillade ner i avloppet. Han lyckades också med konststycket att tugga sönder gummibälgen i tvättmaskinen så allt vatten rann ut då vi skulle tvätta. Vi skrattade kanske inte just då men det blev så småningom ett skojigt minne.
Nu finns inte vår lille Sigge längre, men oj vad han har hjälpt oss. Trots det sorgliga i dagsläget så måste jag ändå säga att det är bra att aktivt leta efter det som kan skänka glädje, även då livet är tungt. De lyckliga stunderna kommer inte alltid till oss för egen maskin.
Vår glädje-ängel Sigge.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
För ett par år sedan, då det var svårt att hitta de glada ögonblicken i livet och de bubblande skratten lyste med sin frånvaro i vår familj, gjorde vi aktiva försök att leta fram glädjeämnen som skulle lysa upp tillvaron. Vår dotter Martina fick en egen katt som hon älskade av hela sitt hjärta. Kärleken var ömsesidig. För katten Sigge fanns bara hon, vi andra hade biroller som serveringspersonal och kattlåde-skötare. För Sigge var det Martina som gällde.
Igår föll tårar i familjen. Efter några veckors sjukdom fanns inte mer att göra för den lille katten. Medicinen hjälpte inte och han fick stilla somna in hos veterinären.
Det här kan tyckas obegripligt för den som inte har haft några husdjur. Gråta för en katt. Vi kan. Kanske beror det på att vi vet att tårar inte alls är farliga. Det är skönt när de får komma ut.
Någon kanske också undrar om det kan vara värt att skaffa sig husdjur, om det skulle vara till någon nytta alls? På den frågan svarar vi ja! Som vi har fått skratta åt denne lille katt, när allt annat känts svårt. Som när han hade lekt i braskaminen och såg ut som något vi dragit hem från soptippen. Eller när han proppat hela avloppet i duschen fullt med vindruvor. Burit en vindruva i taget i munnen och spelat golf så att en vindruva efter den andre trillade ner i avloppet. Han lyckades också med konststycket att tugga sönder gummibälgen i tvättmaskinen så allt vatten rann ut då vi skulle tvätta. Vi skrattade kanske inte just då men det blev så småningom ett skojigt minne.
Nu finns inte vår lille Sigge längre, men oj vad han har hjälpt oss. Trots det sorgliga i dagsläget så måste jag ändå säga att det är bra att aktivt leta efter det som kan skänka glädje, även då livet är tungt. De lyckliga stunderna kommer inte alltid till oss för egen maskin.
Vår glädje-ängel Sigge.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Maj
Det föll snöflingor utanför fönstret idag. Två grader i luften och jag har frusit som sällan förr. För ett par månader sedan kändes två plusgrader som väder för kortärmat nästan. Det är nog det somriga vädret kring påsk som ställt om den inre termostaten. Vi är inställda på värme nu och bakslag känns jobbiga även om vi vet att de brukar komma så här års i vår del av landet.
Jag kan se många likheter mellan vårvädret och den långa sorgeprocess vi lever med. Det kan komma långa perioder av varma och enkla dagar och just då känns det som om livet ska fortsätta att vara så. Så kan kylan slå till, det blir obegripligt och väldigt svårt att tänka sig att livet ska fortsätta utan den man saknar så. Sedan kan värmen komma smygande igen.
Det kanske är så här sorgen är, som årstidsväxlingar innehållande plötsliga väderomslag? Lättare att bära om jag inte förväntar mig en evig sommar.
En kopp kaffe på vår stugtrappa i lördags. Ett halvår sedan vi satt där sist och en vinter som har passerat.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Jag kan se många likheter mellan vårvädret och den långa sorgeprocess vi lever med. Det kan komma långa perioder av varma och enkla dagar och just då känns det som om livet ska fortsätta att vara så. Så kan kylan slå till, det blir obegripligt och väldigt svårt att tänka sig att livet ska fortsätta utan den man saknar så. Sedan kan värmen komma smygande igen.
Det kanske är så här sorgen är, som årstidsväxlingar innehållande plötsliga väderomslag? Lättare att bära om jag inte förväntar mig en evig sommar.
En kopp kaffe på vår stugtrappa i lördags. Ett halvår sedan vi satt där sist och en vinter som har passerat.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Påsk
Vilken underbar högtid påsken är! Det här året har det dessutom varit härligt väder i vårt avlånga land, nästan sommarkänsla. Fast det är nog inte i första hand vädret jag syftar på när jag lovordar påsken. Tycker att det är en högtid som både ger oss flera lediga dagar i följd och dessutom inte ställer så höga krav på arrangemang, om man jämför med exempelvis julen. Tid att njuta helt enkelt.
De allra mest väsentliga är när det finns tid för att vara tillsammans med dem som står en nära. Något som blir ännu viktigare då någon i familjekretsen inte längre finns med oss. Vi som finns kvar har ett ännu större behov av att spendera tid tillsammans. Tid utan så stora krav på planerade aktiviteter.
Hoppas att alla ni som läser också har fina påskdagar tillsammans!
Vår dotter Martina med hennes katt Sigge.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
De allra mest väsentliga är när det finns tid för att vara tillsammans med dem som står en nära. Något som blir ännu viktigare då någon i familjekretsen inte längre finns med oss. Vi som finns kvar har ett ännu större behov av att spendera tid tillsammans. Tid utan så stora krav på planerade aktiviteter.
Hoppas att alla ni som läser också har fina påskdagar tillsammans!
Vår dotter Martina med hennes katt Sigge.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Våren kliver fram
Nu visar sig våren även här i norra delen av landet och vintern med alla sina drivor får dra sig tillbaka. Det är nästan så man kan se när snöhögarna krymper. Cykeln smörjs och pumpas och vinterkläderna stoppas undan. Vår förhoppning är att de inte ska behövas igen på ett drygt halvår. Men man vet aldrig, april har bjudit på oväntade väderomslag förr. Hoppas kan vi i alla fall.
Kanske är just den här tiden på året hoppet och drömmarnas tid. Planer på praktiska göromål med boendet, drömmar om vad tiden som komma skall ska bjuda på. Semesterplanerna börjar ta form.
Strävan efter meningsfullhet är en grundläggande mänsklig företeelse. Vi räds för meningslösheten, den skrämmer oss. Även om meningsfullheten kan se olika ut från stund till stund, och från människa till människa, så tror jag ändå att vi alla har en liknande strävan. Vi vill hitta mening och vi vill nog också hitta den tillsammans med andra.
Snart kommer vår dotter hem och firar påsk med oss. Ett exempel på en fantastiskt meningsfull stund. Vi kommer att göra mycket som vi gjort alla tidigare påskhelger i familjen, men det blir naturligtvis ändå inte fullt ut som förr. Då vi umgås, har trevligt, äter gott finns hela tiden en medvetenhet hos oss att alla inte är samlade. Vi pratar inte alltid om det numera, det behövs inte eftersom vi ändå vet. Vi vet att vi alla bär på den djupaste saknad efter vår fine Marcus och att vi alla tycker det är så fruktansvärt fel att han inte är med oss.
Med den tysta kunskapen om varandras tankar och saknad, hjälps vi åt att skapa nya och meningsfulla stunder. Det är inte enkelt. Då vi tänt ljusen kring Marcus foto sätter vi oss tillsammans och äter. Ingen av oss skulle glömma ljusen.
17 april 2011. Snödrivan har fått krypa undan till förmån för krokusarna.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Kanske är just den här tiden på året hoppet och drömmarnas tid. Planer på praktiska göromål med boendet, drömmar om vad tiden som komma skall ska bjuda på. Semesterplanerna börjar ta form.
Strävan efter meningsfullhet är en grundläggande mänsklig företeelse. Vi räds för meningslösheten, den skrämmer oss. Även om meningsfullheten kan se olika ut från stund till stund, och från människa till människa, så tror jag ändå att vi alla har en liknande strävan. Vi vill hitta mening och vi vill nog också hitta den tillsammans med andra.
Snart kommer vår dotter hem och firar påsk med oss. Ett exempel på en fantastiskt meningsfull stund. Vi kommer att göra mycket som vi gjort alla tidigare påskhelger i familjen, men det blir naturligtvis ändå inte fullt ut som förr. Då vi umgås, har trevligt, äter gott finns hela tiden en medvetenhet hos oss att alla inte är samlade. Vi pratar inte alltid om det numera, det behövs inte eftersom vi ändå vet. Vi vet att vi alla bär på den djupaste saknad efter vår fine Marcus och att vi alla tycker det är så fruktansvärt fel att han inte är med oss.
Med den tysta kunskapen om varandras tankar och saknad, hjälps vi åt att skapa nya och meningsfulla stunder. Det är inte enkelt. Då vi tänt ljusen kring Marcus foto sätter vi oss tillsammans och äter. Ingen av oss skulle glömma ljusen.
17 april 2011. Snödrivan har fått krypa undan till förmån för krokusarna.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Att höra till
Tro det eller ej, men jag har varit på hockey nu ikväll. Det är SM-final där Skellefteå är ett av lagen som kämpar om segern så just nu är det lite extra hockey-feber i vår stad. Visserligen en snöplig förlust denna kväll, men underhållningen var god och publiken minst sagt entusiastisk.
Jag tittade kanske mest på den energiska heja-klacken på stå-plats. Massor av ungdomar som gav allt för att hjälpa sitt lag mot en seger. Kommer ihåg en gång för ca fyra år sedan då hela vår familj var på hockey och jag hade köpt fika till oss alla i pausen. Ringde efter Marcus och rapporterade att nu fanns läsk och kakor till honom. Han svarade att aldrig skulle han lämna sin plats i klacken och riskera att inte kunna komma tillbaka till samma perfekta plats. Vi tuggade i oss hans fika och insåg att alla försök till övertalning skulle vara överflödiga.
Under matchen tittade jag nog allra mest på killen som ledde klacken på Västra stå. Beundrade hans glöd att få med sig alla fans. Tänkte också mycket på ett klipp som Marcus kompisar lagt ut på YouTube där Marcus agerar ledare för en heja-klack då han var konfirmandledare på Gotland. Han var även då inspirerad av ovan nämnda hockeylag.
Som ungdom, och kanske även som vuxen är det viktigt att höra till. Någon har också sagt att det kan vara viktigare att höra till något än att själv förverkliga sina drömmar. Det kanske är så.
Jag tycker att du ska klicka på den här länken och lyssna på hans stämma. Det är han som är lead-singer. Här är länken: Marcus på YouTube
Skellefteå-Färjestad den 12 april 2011 med den entusiastiska heja-klacken i bakgrunden.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Jag tittade kanske mest på den energiska heja-klacken på stå-plats. Massor av ungdomar som gav allt för att hjälpa sitt lag mot en seger. Kommer ihåg en gång för ca fyra år sedan då hela vår familj var på hockey och jag hade köpt fika till oss alla i pausen. Ringde efter Marcus och rapporterade att nu fanns läsk och kakor till honom. Han svarade att aldrig skulle han lämna sin plats i klacken och riskera att inte kunna komma tillbaka till samma perfekta plats. Vi tuggade i oss hans fika och insåg att alla försök till övertalning skulle vara överflödiga.
Under matchen tittade jag nog allra mest på killen som ledde klacken på Västra stå. Beundrade hans glöd att få med sig alla fans. Tänkte också mycket på ett klipp som Marcus kompisar lagt ut på YouTube där Marcus agerar ledare för en heja-klack då han var konfirmandledare på Gotland. Han var även då inspirerad av ovan nämnda hockeylag.
Som ungdom, och kanske även som vuxen är det viktigt att höra till. Någon har också sagt att det kan vara viktigare att höra till något än att själv förverkliga sina drömmar. Det kanske är så.
Jag tycker att du ska klicka på den här länken och lyssna på hans stämma. Det är han som är lead-singer. Här är länken: Marcus på YouTube
Skellefteå-Färjestad den 12 april 2011 med den entusiastiska heja-klacken i bakgrunden.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Fjällresa
Den här tiden på året är fjällen som allra bäst, tycker vi. Många håller nog med om det. Snön ligger vit och vacker och solen värmer skönt de stunder den är framme. Tystnad får också en vidare innebörd då man befinner sig en bit från vägar och bebyggelse.
Vi har åkt på fjällresor många, många vårvintrar. Först själva, sedan med barnen små i pulka och så småningom tagit med dem till slalombackar. Först i barnbackar och med säkerhetslina för att efter ett tag knappt hunnit med dem i de stora och branta backarna. En aktivitet som vi njutit av tillsammans hela familjen.
Nu har vi tillbringat några dagar i Kittelfjäll, ett imponerade vackert fjällområde i Västerbottensfjällen. Åkt skidor, umgåtts med vänner och känt den där tröttheten efter en dag utomhus som gör att man sover tio timmar i sträck utan att förstå hur det riktigt gick till.
Jag tror vi gör som många andra föräldrar som mist ett barn. Vi försöker hitta nya glädjeämnen i vardagen och ha nya mål i sikte för att livet ska bli hanterbart. Ändå infinner sig inte den där bubblande glädjen på samma vis som den gjorde då vi var en hel familj. Det dyker upp minnesbilder från tidigare resor, som vi visserligen gläds åt, men som ändå bromsar den där självklara känslan av uppsluppen glädje.
Jag tror att lyckan kan komma tillbaka, även om det tar lång tid, men det går inte att förvänta sig att den ska se likadan ut. Då man besöker platser där man en gång var alla tillsammans kanske kroppen spelar oss ett litet spratt. Den är inställd på samma känsla men vi måste sakta lära oss att känslan kommer att vara en annan.
Kittelfjäll i april 2011. Vida vyer som ger luft åt nya tankar.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Vi har åkt på fjällresor många, många vårvintrar. Först själva, sedan med barnen små i pulka och så småningom tagit med dem till slalombackar. Först i barnbackar och med säkerhetslina för att efter ett tag knappt hunnit med dem i de stora och branta backarna. En aktivitet som vi njutit av tillsammans hela familjen.
Nu har vi tillbringat några dagar i Kittelfjäll, ett imponerade vackert fjällområde i Västerbottensfjällen. Åkt skidor, umgåtts med vänner och känt den där tröttheten efter en dag utomhus som gör att man sover tio timmar i sträck utan att förstå hur det riktigt gick till.
Jag tror vi gör som många andra föräldrar som mist ett barn. Vi försöker hitta nya glädjeämnen i vardagen och ha nya mål i sikte för att livet ska bli hanterbart. Ändå infinner sig inte den där bubblande glädjen på samma vis som den gjorde då vi var en hel familj. Det dyker upp minnesbilder från tidigare resor, som vi visserligen gläds åt, men som ändå bromsar den där självklara känslan av uppsluppen glädje.
Jag tror att lyckan kan komma tillbaka, även om det tar lång tid, men det går inte att förvänta sig att den ska se likadan ut. Då man besöker platser där man en gång var alla tillsammans kanske kroppen spelar oss ett litet spratt. Den är inställd på samma känsla men vi måste sakta lära oss att känslan kommer att vara en annan.
Kittelfjäll i april 2011. Vida vyer som ger luft åt nya tankar.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Rosorna
Vi fick en fantastiskt fin bild idag. Per Landström hade varit ute på isen och åkt ut till den minnesplats vi har där, den plats där Marcus skoter hittades för drygt tre år sedan.
Den 20 januari i år, då det gått tre år sedan olyckan, satte några av Marcus vänner ut rosor på platsen. Den kvällen var det -23 grader ute och vi var en tapper skara som trotsade kölden och vandrade dit ut. Sedan dess har det varit en isande kall vinter, töat några dagar här på slutet och de sista dagarna har blåsten nästan knäckt oss.
Men rosorna står kvar! Fastfrusna i isen och raka trots den hårda vinden. De har inte gett upp mot naturens krafter och får nu stå symbol för en kärlek som aldrig tar slut.
Tack Per!
Pers bild på rosorna som stått på isen i drygt två månader.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Den 20 januari i år, då det gått tre år sedan olyckan, satte några av Marcus vänner ut rosor på platsen. Den kvällen var det -23 grader ute och vi var en tapper skara som trotsade kölden och vandrade dit ut. Sedan dess har det varit en isande kall vinter, töat några dagar här på slutet och de sista dagarna har blåsten nästan knäckt oss.
Men rosorna står kvar! Fastfrusna i isen och raka trots den hårda vinden. De har inte gett upp mot naturens krafter och får nu stå symbol för en kärlek som aldrig tar slut.
Tack Per!
Pers bild på rosorna som stått på isen i drygt två månader.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
