Kungörelse
Tankarna åker snabbt genom huvudet när jag ser annonsen. De första dagarna efter olyckan när allt var chock och kaos. Besvikelsen över att sökandet efter kroppen tog slut efter fem dagar och förvåningen över att Marcus inte kunde räknas som död eftersom vi inte hade hittat honom. Vi sörjde vår döde son men han accepterades inte som död av samhället.
Jag kan förstå att man från myndigheters håll måste arbeta efter tydliga regler eftersom det finns människor som vill bli av med sin identitet. Det känns ändå väldigt konstigt att man måste "övertyga" världen om att Marcus är död och ansöka om att få det godkänt. Som om det vore det man ville.
Kungörelse i Norra Västerbotten den 3 april 2009.
Vilken märkligt, konstig känsla som sprider sig i kroppen när jag läser kungörelsen. Vet liksom inte riktigt var jag skall ta vägen i mig själv. Det går ju inte att gömma sig. Jag läser den byråkratspråkligt präglade texten och ryser. En del saker gör sig bäst oupplevda. Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam som räcker länge till er allihop!!!
Hamnar på denna sida då o då och tänker på er o på er Marcus. Givetvis kan jag inte förstå hur det är att fölora sitt barn men då jag är mamma till fyra o mormor till två så kommer känslan ibland över mig. Tänk om....
Då brukar jag gå till denna sida o läsa. Efter många tårar så brukar det kännas bättre o jag inser att livet är för kort o för värdefullt för att gå omkring o oroa sig. Försöker istället vara tacksam o ta vara på varje dag o stund jag får med min älskade familj.
Läser om Marcus o er med värme o tänker att "livet är inte lätt, men minnen är värdefulla"
Kramar till er med mycket kärlek o värme//Mari
Nu har jag skrivit, raderat, skrivit och raderat igen. Vet inte vad som är rätt att skriva...
Hoppas ni kan känna, andas och vara varandra nära, att ni lyfter och bär varandra så som bara ni kan!
Tänker på er.
//mvh Viktoria
Hej - har inte besökt er sida förrän idag. Kan ana mig till er smärta - och samtidigt se skillanden på ER smärta och MIN. Jag förlorade min son den 20 september. Han var vuxen - 34 år - hade barn - 3 små flickor som nu är vår stora glädje. Fredrik är ännu inte jordfäst - men hans aska är på plats i Vilhelmina där han ska gravsättas i maj. Det gör så ont och är så plågsamt. Men då tänker man på er...och den ovisshet ni plågats av. Varje dag - under så många månader. Då inser man att det finns olika nivåer i helvetet. Ni har mitt varmaste deltagande. Det viktiga är att inte glömma dom vi älskat och förlorat - och det gör man som mamma ALDRIG!
Men samhället och rättsväsendet måste givetvis få det hela juridiskt godkänt- hoppas det beslutet kommer snart. Brev kan komma ändå - men inte lika ofta - men numera står det "dödsbo" efter Fredriks namn.....
Nä - inte är det lätt att veta vad man ska skriva och säga....men något är bättre än tystnad i vart fall!
Med stor medkänsla!
Wivianne
rip marcus!
