marcusminnesfond

"Dan före dan" kunde ha börjat på ett mer skonsamt sätt av vad som blev fallet. Jag slog upp vår lokaltidning Norran och tänkte mig en trivsam och lugn morgonstund med läsning och en kopp kaffe.

På mittuppslaget hade journalisten Olle Lundqvist författat rubriken "Livet måste gå vidare". Rubriken var 4 cm hög och 47 cm lång. Rejält stor med andra ord.

Varför gör en sådan rubrik ont? Vi vet alla så väl, som förlorat våra barn att livet går vidare, hur vi än gör. Även om vi så innerligt skulle önska att det gick att vrida tiden tillbaka och gå in och korrigera allt som gick fel. Vi vet att detta inte är möjligt, så våra dagar är en strävsam kamp för att orka följa med i livskarusellen. Det är en livslång balansakt att ta sig fram i vardagen och samtidigt ha kontakt med våra känslor.

I Norrans artikel repeteras frasen "livet måste gå vidare" fem gånger. Någon gång är det dessutom omskrivet "man måste lämna det bakom sig". Inte hålla på och älta. Inte någonstans beskrivs vad man egentligen menar med att gå vidare. Strutsmodellen?

I ingressen beskrivs en kvinna som förlorat fyra familjemedlemmar och även där blir kontentan: "Livet måste gå vidare". Den här kvinnan vill inte prata om sin sorg, skriver Olle. Kanske beror det också på hur frågan ställs och i vilken situation detta görs, om man vill prata eller inte.

Artikeln handlar också om en familj som klarade livet trots att de var med om Tsunamin. De hade lagt detta bakom sig. Det är nog inte heller så lätt att bli omruskad in i själen, men det är ändå en skillnad när alla faktiskt lever.

Hur känns det då när man läser en artikel som den här? När hjärnan för en hård kamp att orka med julen överhuvudtaget. Jag kände mig förminskad i min sorg och jag tror inte jag var ensam om den känslan.

Vad vill Olle förmedla med artikeln? Är man duktig om man inte pratar om sorgen? "Klarar man sorgen bra" om man ångar på som innan allting hände?

Detta var ingen rolig läsning dagen före julafton. Den var skriven ur en okunskap om hur väldigt nära sorg känns. Men i ärlighetens namn så trodde inte jag heller för två år sedan att jag skulle vara med om detta. Jag hade nog också kunnat skriva "livet måste gå vidare" och glatt förberett mig för mitt alldeles egna julfirande. Fast jag tror inte jag hade blåst upp rubriken lika stort.


Nu viker jag ihop tidningen och slänger den i pappersinsamlingen. Skickade också ett mejl till journalisten och berättade hur det kändes. Vissa saker vill man verkligen lämna bakom sig. Okunskapen.



Något som är mycket mer positivt är morgondagen. Ett förslag från några av Marcus vänner att de som kan träffas kl 13.00 i Kåge hamn där vi tänder marschaller och skickar upp ljusballonger. För Marcus, för livet och för framtiden. Ett sätt att gå vidare.

Tänd gärna ett ljus för den du saknar Tänd ett ljus