marcusminnesfond

Om vi backar några generationer tillbaka och går till ett Sverige där de flesta levde i ett bondesamhälle, så kan vi se ett helt annat förhållningssätt till döden. Man dog hemma i sitt hus i byn, kroppen fövarades svalt i hemmet och begravningen skedde så snart som möjligt efter dödsfallet, ofta under kommande helg. Begravningsplatsen fanns i byns närhet, oftast på gångavstånd från hemmet. Döden var en naturlig del av livet och gemenskapen i byn.

I vår nutid dör många på sjukhus, kroppen förvaras i ett kylrum och begravningen sker flera veckor, kanske månader, efter själva dödsfallet. Sverige är det land i världen där vi dröjer längst tid att ordna med begravningen efter ett dödsfall. Många begravningsplatser ligger numera långt utanför bostadsområdena eftersom de inte "ryms" inom tätbebyggt område. För många syns aldrig döden.

Även om vi byggt bort döden från vår vardag, så är den en del av våra livsvillkor. Vi vill veta, och vi vill förstå. Inte minst många ungdomar funderar mycket på detta. Jag kan imponeras av ungdomars okomplicerade sätt att visa vad de känner och våga prata om sorger och förluster. Allt har vi inte lyckats bygga bort, och skönt är väl det.


Pirkkos fina bild av en solnedgång i Finland.

Klicka på Tänd ett ljus
(Nämnas bör att vi som skapat sidan kan se från vilken IP-adress ljuset tänts)