Praxis

Under ett telefonsamtal idag fick jag höra det ordet sägas minst 20 gånger. Praxis. Jag hade ringt till Skatteverket i Solna för att åter igen ta itu med en ansökan om dödsförklaring.

Det känns konstigt att man som förälder förväntas visa sådan förståelse för all praxis som gäller inom en myndighet. Till exempel att en båtolycka väger tyngre än en skoterolycka för att man över huvud taget ska ta itu med en ansökan om dödsförklaring. För mig obegripligt men tydligen praxis enligt lagen. Visst är vattnet man hamnar i betydligt kallare på vintern...?

Vilken energi det tar att föra den här typen av samtal, det tankar ur en. Det gäller att fylla på med något som är vackert och ger energi. Den här gången blev det en vinterbild från sommarstugan.


Gullviksfjärden den 22 februari 2009.

Kommentarer
Postat av: Tojjan

Det är förvånande att myndigheten inte visar mer empati, och att de inte kan vara logiska i sitt tänk. Helt klart är ju vattnet kallare på vintern. Kanske inte i Stockholm (Solna) där årstiderna nästan flyter samman, men definitivt uppåt landet.



Jag förstår om du/ni är förbannade, rent ut sagt. När ska alla dessa olyckor och tragedier bli mer än siffror i statistiken för de som har makt? När ska de inse att det finns familjer bakom varenda siffra?



//Kram Viktoria

2009-02-23 @ 21:28:07
URL: http://tojjan.blogspot.com
Postat av: Emma F

Usch vad tråkigt! Jag önskar att de som sitter där på andra sidan luren kunde visa lite värme och empati istället för att agera som en känslokall förprogrammerad telefonsvarare. Att det ska vara så svårt...!



Vilken fin bild på din pappa i inlägget nedanför. Jag har alltid tyckt att Marcus var så lik Leif till utseendet, men han fick många drag från din pappa också!



Kram på er!

2009-02-24 @ 18:30:22
Postat av: Anonym

Det är verkligen tragiskt att läsa det du skriver och jag vet tyvärr att detta inte bara händer er. Det är praktisk taget så att man i dagens samhälle måste vara "frisk för att få vara sjuk". Vem orkar egentligen med alla dessa pappers arbeten och telefonsamtal när man genomgår sorg, sjukdom eller vad det än kan vara?. Var finns humaniteten, medkänslan att hjälpa våra medmänniskor i det sociala arbetet?

Det gör så ont i mig att se vad ni går igenom. Men man ska väl inte dra alla över en kam? Det är ju också i olika typer av kriser man kan upptäcka hur goda människor kan vara. Hur vissa helt enkelt finns där för att ställa upp. Tänker på er ofta och önskar er allt gott.



Kramar

2009-02-24 @ 18:55:09

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0