Om att inte ge upp
När vi tänker på att inte ge upp handlar det om två olika perspektiv; det praktiska (sökandet) och det känslomässiga (saknaden och längtan). Hur det än är så tar det praktiska perspektivet mycket mindre del av alla tankar, känslorna tar mycket större plats. Men under en vecka med sökande måste känslorna skjutas en bit åt sidan för att det praktiska arbetet ska bli genomförbart. Det vore omöjligt annars.
På samma gång är ändå det praktiska, och målet att till slut hitta Marcus kropp, otroligt viktigt. Det är ett problem som inte försvinner om man låter bli att tänka på det. Det är inte unikt att vilja ha ett svar och att få hitta sin anhöriges kropp under värdiga förhållanden. Tänker på t ex anhöriga till Estonia-offren, de som försvann i Tsunamin.
Det viktigaste när det gäller att inte ge upp, och det allra svåraste, är att inte ge upp sin livsglädje när meningsfullheten har blivit sargad. Livets mening är våra barn, och när den självklara livsglädjen rycks bort kostar det så mycket mer energi för att inte ge upp. En daglig kraftansträngning.
Ett stort tack till Guldstadens båtklubb för den generösa gåvan. Vi har skickat pengarna till Etsintävene och kan garantera att de kommer till stor hjälp för människor i utsatta situationer. TACK!
Det behövs vila för att samla energi, något som gäller alla. Visa varandra hänsyn i sommar så får alla det lugn som behövs för att ladda upp.
Jag har säkert berättat om den här dikten förut men ni får den igen:
Ge inte upp!
Två grodor ramlade ner i ett krus,
där gumman förvarade grädden.
Den situationen var alls inte ljus.
De tittade upp emot bredden.
Den ene sa; "det här går ej alls!,
jag dör och jag sjunker till botten!"
Han lade sin arm som kamratens hals
beklagade ödet och lotten.
Sen sjönk han och kvävdes i grädde så söt
och ensammen blev kamraten.
Som dock var kavat och på stubben beslöt
att försöka att leva i maten.
Med grädde i ögon och grädde på nos,
han simmade runt, runt i kruset.
Han tänkte på den andre som farit sin kos
men sneglade upp emot ljuset.
Vad hjälper väl det om jag också dör?,
han tänkte och fortsatte simma.
Hans livhank väl hängde på silkestråd skör,
dock såg han av hoppet en strimma.
Han simmade runt i en timme, ja två.
Han tappade inte humöret!
Och plötsligt!, nu hände det något ändå.
Han satt där nu, mitt upp i smöret.
Han rätade på sig och andades ut
och måttade upp emot ljuset.
Sen tog han ett skutt upp från smöret till slut,
och hoppade bort ifrån kruset.
Bara råkade komma in på din blogg via länk från en annan.
Vi är främmande för varandra, men jag kan bara säga att förlusten av denna ljuvliga pojk kan inte jag, och heller inte många andra, föreställa sig vad det innebär.
En hästspark i solar plexus.
Jag har en 22-årig son, jag kan inte ens tänka tanken om den gällde honom.
Men nu gäller det dig/er.
Han ser verkligen underbar ut på fotografierna med en blick som borrar sig rakt in i hjärtat.
Jag kan inte ens närma mig tanken på hur det måste kännas för er...
Med varma kramar, tack för att ni delar med er av era upplevelser. Det får en att tänka till vad som är viktigt i livet...
Christina
Ingela!
Din groddikt var både kul och innehållsrik. Hade inte hört den förut. Tänk vad grodor kan ;)
Christina!
Tack för din kommentar! Jag är glad att du nämnde Marcus underbara blick. Jag kan fortfarande känna värmen av den. Den var så varm, ärlig och intresserad av andra människor. Han såg direkt om något var fel hos andra och ville så gärna hjälpa.
//Ingrid
Hej Ingrid
Du skriver så fint om att inte ge upp.... Det är verkligen det svåraste att inte ge upp när meningen inte här hos oss längre. Jag har tappat meningen så många gånger nu så jag tappat räkningen...men lite då och då kommer det lite ljusglimtar...då hoppas jag igen.
Riktigt sommarvarma kramar <3<3 Cine
Mamma Cine!
Tack för din kommentar! Jag vet att du förstår allt så väl.
Just nu läser jag en mkt bra bok av Göran Gyllenswärd och Lars Björklund "Vägar i sorgen". Den ger mig mycket. Hoppas du kan få tag på den också för den är läsvärd. Visst hade du varit på en föreläsning med dessa författare?
Kraaamar på dig!
Ingrid
