marcusminnesfond

Det är precis ett år sedan vi hade minneskvällen för Marcus. Den kvällen som började i Morö Backe kyrka och sedan fortsatte ute vid Kågefjärden. Det blev verkligen ett minne för alla som var där. Och vi var många som hade samlats. Det känns så varmt att tänka på den uppslutningen.

Veckan innan hade den finska stiftelsen med Reino i spetsen varit här och vi hade sökt intensivt under isen i sex hela dagar. Vid varje tillfälle då vi sökt har det naturligtvis också funnits ett hopp om att hitta kroppen.

Det är viktigt att få ha sina ritualer t ex begravningar och i vårt fall en minneshögtid istället för begravning. Det har också ett stort värde om man kan lägga ceremonier nära olycksplatsen när man inte har funnit den som dött.

I boken  Sorgens olika ansikten av Ann-Kristin Lundmark beskriver hon just detta, behovet av att vara nära den plats där den anhöriga var allra sist i livet. Hon skriver också att det behövs många ceremonier särskilt om en ung människa har dött. Vi förstår precis vad hon menar.


Vi tände i årets lykta igår kväll. Den står fortfarande på plats och är omringad av snö. Risken är att den inte håller för de dagar med plusgrader som väntas. Det gäller att fånga dagen.