Rummet
Tittar man lite till så ser man att nästan ingenting är sig likt. Det är alldeles för tomt. Här brukade det vara fullt av liv, kompisar, prylar, klädhögar, chipspåsar mm. Det är Marcus rum och ändå inte.
Någon månad efter olyckan fick vi frågan hur vi skulle göra med hans rum. Vi hade inget svar och vi hade ingen aning. Borde man skynda sig och plocka bort hans saker?
Under den första tiden efter olyckan när chocken fortfarande känns i varenda del av kroppen hamnar man lätt i ett läge när man försöker ordna upp saker och ting. Som om aktivitet skulle förbättra situationen. Vi skulle kunna ha tömt hans rum då men som tur var så lyssnade vi till en klok röst som sa att vi skulle ta det lugnt. Marcus behövde inte sitt rum, men vi behövde det. En plats att gå till.
Nu har det gått ett drygt år och rummet förändras bit för bit. I vår takt och mot nya användningsområden. Minnesbilden av Marcus är lika stark som alltid men han skulle inte heller ha gillat ett tomt och tyst rum.
Jag förstår om Marcus och gänget gillade att "hänga" med varandra i detta rummet. Avskilt och ombonat. Precis så som ett grabbrum ska vara =)
Jag tror att det var bra att ni lyssnade inåt vad gäller att låta rummet vara ett tag. Läste någonstans om att det är viktigt att ta ett steg i taget (helst rätt steg dessutom, vilka det nu är?) i ett sorgearbete.
Kanske kan det vara skönt att få plocka bland Marcus saker så småningom och då även låta minne som fallit bort i allt anat ni upplevt, komma fram och vara nära...
Tack för platsen som gästbloggare. Jag hoppas ni fått positiv respons och att det inte har uppfattats stötande av någon.
Många kramar
Viktoria
denna bild väcker så många minnen. Bara den där filten som alltid hängde på hans stol. På ett sätt blir jag så lycklig, för minnena är underbara. Jag kan inte hålla leendet inom mig. Men ändå är jag så splittrad. Samtidigt är det jobbigt att se bilden.
Första gången jag var i detta rum var för fyra år sedan. Då visste jag inte ens vem Marcus var, utan jag var med hans kompisar och så skulle de bara tvärt förbi någon, alltså honom. Sedan när jag kom tillbaka för snart två år sedan så fick jag känslan "här har jag varit förut" men kunde inte koppla när. Ett tag senare kom jag på de. Det är sjukt vad världen är liten. att två år innan jag ens visste vem marcus var hade jag varit hemma hos honom.
Jag tänker på er. Sköt om er!
