Viktoria gästbloggar
En möjlighet med Internet är de nya kontakter man kan få med människor som man troligtvis aldrig hade mött i verkliga livet. Det har varit en positiv konsekvens sedan den här bloggen startades.
Viktoria skriver en egen blogg och är också en trogen läsare av andras, bland annat här. Hennes idé om att vara gästskribent hos varandra tillför nya infallsvinklar och sprider det man vill berätta om livet. Vi nappade på idén så här kommer hennes text:
Jag fann Marcus av en slump. Surfade runt på nätet, mållöst. Klickade mellan olika bloggares länkar och hamnade på hans sida. Började läsa, läste mer och läste om allt igen. Välskrivet, sakligt, personligt, beskrivande, ödmjukt. Jag tog till mig den unga pojkens öde och hyste omedelbart empati för hans familj. Det var så lätt att göra det. Så naturligt.
Jag är mamma till två söner varav en inom några år kommer att ta klivet in i tonåren. Nästan varje dag hör jag mig själv förmana honom om än det ena än det andra. Akta dig för det, gör aldrig så, tänk på att... Jag arbetar som lärare. Möter unga människor i början av sina liv som vuxna. Förmanar även dem att ta det försiktigt med sina moppar, inte gå omkring på stan och drälla en fredag- eller lördagskväll och aldrig överge en kompis vid en skrämmande situation. Men kan vi förmana bort olyckor och tragedier? Antagligen inte. Därför är Marcus blogg så viktig.
Jag kan använda den i undervisningen, visa att även för en van scooter (eller moped-) förare kan det under exceptionella omständigheter gå illa. Det gjorde det för Marcus. Jag kan tala med min son och hans vänner om hur fort en trygg tillvaro kastas omkull, och hur efterlevande tänker och mår. Det gör familjen Degerman via Internet och sidan om deras son Marcus.
När jag fick frågan om vad Marcus blogg givit mig för tankar studsade det till i maggropen. Hur ärlig kunde jag vara om de tankar som far runt när jag tar del av Marcus öde, olyckan och eftersökningar med mera. Kunde jag skriva att en av de tankar som först väcktes hos mig var jag är tacksam att det inte är något av mina barn? Och Hur överlever man att överleva ett barn? Kunde jag uttrycka frågor om eftersökningar, dödförklaring eller om familjen känner för att bara skrika rakt ut? Jag ville ju veta, utan att vara nyfiken och verka arrogant. Genom att följa de texter som läggs ut på Marcus blogg, får jag frågorna besvarade. För detta vill jag ge all respekt till familjen. Det är som om ni vet att vi undrar och oavsett om jag kände denna Skellefteåkille eller inte, blir Marcus verklig och levande genom bloggen. Det mår jag bra av!
Jag kan idag, i bilen på väg någonstans, komma på mig själv att jag tänker på familjen Degerman och Marcus. Jag känner värme vid de tillfällena och brukar då sända iväg lite energi uppåt norr, ut över Kågefjärden och åter in mot land. Bloggen betyder livskraft, styrka och ärlighet. Den betyder sanning, konsekvens och öppenhet. Iallafall för mig.
Tack för en fantastisk blogg, den betyder mycket för mig.
Så bra du uttrycker dig Viktoria! Sitter med tårar i ögonen över denna fina kille. Så svårt att förlora ett barn och försöka överleva själv. Jag har svårt att själv finna ord hur jag ska skriva. Har en jäääättejobbig tonårsdotter hemma men när jag läser i din blogg Ingrid så känner jag att det är helt ok att hon är det för hon finns. Sedan jag började läsa denna bloggen så känns problemen i vardagen så mycket enklare. Jag är mer tacksam och tar inget för givet.
Att du driver denna bloggen är oerhört starkt av dig!
Stor kram vill jag ge eran familj här genom Viktorias gästbloggeri. /Pia
Tack Viktoria för ditt fina inlägg och dina ord som kommer från hjärtat och med eftertanke! Du har tillfört mycket genom att titta "utifrån" på det som hänt i vår familj.
Jag tror aldrig jag vågade titta så djupt och engagerat på en familj i sorg innan det drabbade oss själva. Det var som om jag var rädd att det skulle smitta.
Ditt mod och enegemang är beundransvärt!
Kramar Ingrid!
Stora kramar också till Pia och alla er andra som skriver kommentarer här då och då!
