Beslut om dödförklaring
Beslutet ska skickas till folkbokföringen och börja gälla från den 2 december. Då ska vi göra en dödsboanmälan till Skatteverket och sedan en boupptäckning. Detta är formalian.
Vi har fått igenom det här beslutet genom att ligga på och skicka in ansökan efter ansökan. För att sanningen ska bli formell. Så att verkligheten ska stämma överens med myndigheternas uppgifter. Det är bättre så.
Man har också respekterat vår begäran om att dödsdagen ska vara den 20 januari 2008. Inget som var självklart men för oss skulle allt annat varit fel. Det är ändå så mycket annat som är fel. Unga människor ska leva.
Fastän det känns med sorg i hjärtat. Skönt att ni slipper det "tjafset" i alla fall.
Det är absolut så, Anna-Lena. Vi slipper ringa och förklara varför han inte kan infinna sig, deklarera mm. Det är skönt att slippa det åtminstone.
/Ingrid
När jag läser dagens text känns det först som en befrielse och lättnad - framför allt för er skull. Sedan kommmer ilskan och till sist sorgen över att behöva känna befrielse! Kan bara föreställa mig vad ni känner.............. Varmaste kramen som finns från mig och Sverker
Hjärtat hoppar över ett slag när jag läser bloggen idag. Många motstridiga känslor. Lättnad för att ni inte längre själva behöver driva just denna fråga för något som redan är det mest fruktansvärda, er egen Marcus dödförklaring... Sorg som borrar sig ner genom mammahjärtat och jag kan nästan känna er smärta fysiskt i mig. En stor frustration över hur allting ska skötas, drivas och organiseras av de som drabbats av det vi alla fruktar mest, att förlora ett barn. En stor och varm kram från mig.
Det är helt fantastiskt att ha vänner som förstår på ett sätt som ni gör. Själv brukar jag nästan skämmas över hur jag agerade för några år sedan när jag mötte en mamma som förlorat sitt barn. Jag var nog livrädd och hade absolut ingen aning om vad jag skulle säga.
Kraaaaam!
Tårarna trillar igen när jag läser er blogg. Vi saknar Marcus och tänker på er.
Jag kan bara säga att en dödsförklaring känns bara så fruktansvärt, men samtidigt en liten lättnad.
Kram Anita
Tack Anita! Vi vet att ni också saknar Marcus mycket. Ni fanns och finns alltid så nära.
Kram till er alla!
