Efter beslutet
En betydligt mer realistisk och klok fråga ställde våra vänner: "Kommer ni att ordna med en gravplats nu?" Det går tydligen att ansöka om en gravplats då någon är officiellt dödförklarad. Den frågan är mycket svår att besvara och vi har inte hunnit tänka färdigt om vad som skulle kännas bäst.
Skulle det kännas som Marcus gravplats? Skulle han vara där? Om jag tänker på andra anhöriga som man begravt, och till och med sett kistan sänkas ner, så kommer också tanken: Är han eller hon där? Om kroppen är begravd på en plats, finns känslan att den man kände och tyckte om är där? Jag tror många som sköter om sina gravar tänker den tanken, och alla har nog sitt eget svar.
Här vilar Marcus mormor och morfar, morfarsmor och morfarsfar.
En plats att gå till och få sköta om. För oss anhöriga. Men är de där?
Tror det här med gravplatser är lika individuellt som sorgen. Vissa känner att de behöver en grav/plats att gå till för att sörja/prata med osv den personen de förlorat. Andra väljer hellre att göra detta på olika ställen vid olika tillfällen. En speciell plats behöver ju inte vara en grav på en kyrkogård...kan ju som i ert fall vara Kåge hamn.
´Detta var bara några tankar...
Kram/Mari
Hej Ingrid
För mej är Erics plats viktig, känns bra att säga -Jag går upp till Eric lite.
För pappa Magnus och lillasyster Sara är den inte speciellt viktig, de är där mer sällan än jag som är där ungefär en gång i veckan.
Men också bordet vi har här hemma är viktig, med foton, ljus m.m., likaså hans rum. Olycksplatsen finns ju med som "Linden" växer på som vi är så rädda om.
Så jag tror också att det är väldigt individuellt vad man känner och det måste det få vara. Kanske är det viktigaste att man har någon plats som man kan känna någon slags ro vid.
Jag hoppas verkligen inte att Eric är där nere i den mörka och kalla jorden, han är med oss här - överallt - hela tiden!
Många kramar från ett mörkt och grått Småland <3<3 Cine
Håller med er, Mari och Cine, i era kloka tankar. Det är viktigt med en plats, men olika viktigt för olika personer. Jag tror också att detta kan förändras över tid. För mig har det blivit mycket viktigare att sköta om mina föräldrars grav nu än tidigare. Längre tillbaka i livet ville jag helst inte alls gå till en kyrkogård.
Tänker som du Cine, våra söner finns med oss hela tiden. Djupt inne i hjärtat och bland oss när vi minst anar det.
Kram!
Jag besöker inte min mammas grav så speciellt ofta, jag känner inte att hon är där. Jag tänder hellre ett ljus vid köksbordet, sätter mig med en tidning, för sån minns jag min mamma, I köket helst vid spisen, alltid en panna kaffe redo och fika eller mat om någon kom förbi. Så det är olika, inget är rätt och inget är fel.
Håller med dig om att det många gånger kan kännas väldigt nära att få tända ett ljus i hemmiljön. Det känns lugnt och miljön gör det lätt att minnas.
Precis som du säger, inget är rätt och inget är fel. Vi kan också ha olika behov efter att tiden har gått ett tag.
Tack för din kommentar!
