Ett år och tio månader
Det har gått ett år och tio månader idag. Tjugo månader sedan livet vände, vek av och tog en annan riktning. Mängden dagar växer, i takt med en djup längtan efter Marcus. Inget som var möjligt att förstå innan den största skräck som en förälder kan känna blev verklighet. För några år sedan kröp jag undan och flydde om jag kom i närheten av något tragiskt som hänt någon annan människas barn. Bläddrade vidare i tidningen, undvek det obehagliga.
Det är fantastiskt att ni är så många som kommer hit och läser på den här bloggen! Det är ett imponerande mod och styrka ni visar.
Det kan kännas gott att titta på de små stunderna i livet som lockar fram ett leende. Som kortet här nedan. Ett leende trycker undan de sorgsna tankarna en liten stund. Det kanske är en liten del av livets mening, att gå på jakt efter det som ger hjärtat en stunds värme. 
Marcus klipper håret på kusin Simon. En mycket modig kusin...
Tack Ingrid för den bilden. Det är precis så vi minns Marcus nar han var hos oss över helgerna ibland. Alltid lite tokrolig.
Farfar
Marcus hade oerhört många fina upplevelser tillsammans med er. Och han var ju inte alltid den enklaste lille gossen att ha hand om. Gissar att ni ibland var ganska trötta efter hans påhittiga upptåg ;)
Kram Ingrid
