Förväntningar
En positiv förväntan på att något ska hända ger på samma gång en längtan som är härlig. Minst lika bra som själva målet. Tänk bara på då man ser fram emot en resa t ex.
När man förlorar ett barn så rycks en förväntan bort, den fasta marken bara rämnar. Den förväntan handlar om självklarheten att ens barn ska växa upp, leva ett helt liv och finnas kvar den dag jag själv lämnar livet. Den enda turordning vi kan godkänna och acceptera.
När det gått en tid sedan ett barn har dött kan man mötas av en annan förväntan från omgivningen: "Visst är det bättre nu?" Som drabbad förälder kan jag numera ha full förståelse för den frågan. Det kunde jag inte tidigare. Frågan innehåller en önskan om att det skulle vara bättre för mig, så att den skrämmande verkligheten inte är så tydlig.
Är det bättre då? Nej, det är inte bättre, men det är helt annorlunda. Livet före och livet efter den 20 januari 2008. Hur skulle det kunna vara bättre nu? Men det är ändå möjligt att leva ett annorlunda liv, och i det livet försöka ha förväntningar som är rimliga, med tanke på situationen. Om jag förväntar mig en enda bra sak under en dag, och inte tio, så kan det faktiskt bli en riktigt bra dag.
En mycket ung Marcus som säkert förväntade sig något positivt av just den där dagen.
Jag vill bara säga att det var underbart skrivet och applicerbart gällande livet för många!!! Livet kan inte reklameras, återupplevas eller vinnas utan måste upplevas precis som det är med allt vad det innebär!! Ta emot och upplev! oooooooootroligt gullig bild på Marcus!!!! Kraaaaaaam Ingal
Håller med Ingela. Så jättefin bild, med glimten i ögat. Samtidigt gör det ont i hjärtat. "Anar" hur det måste kännas för er när ni plockar fram era bilder, både med värme och sorg. Du är så otroligt duktig på att klä dina känslor i ord Ingrid. Kram från oss.
Gamla grannfruar och goda gudmödrar är verkligen en gudagåva ;-)
Tack för din kommentar hos mig. Jag uppskattar den väldigt mycket, för det är svårt för mig precis som du inser.
Vad gäller omgivningens reaktioner så är det ju helt förståeligt att "de" vill att man ska ha kommit vidare och att det ska bli bättre...
Varm kram
Ludmilla! Ditt mod att skriva om din dotters död i suicide är så viktig. Du visar mycket av berättelsen och att livet faktiskt fortsätter för alla som finns kvar.
Det svåra med att acceptera att det har hänt,det går inte att förändra. Skillnaden mellan det och att accepetera att det händer. Det är två skilda saker. Du visar det med dina texter.
Ingrid
