Så nära under ytan
Sorgen ligger så nära under ytan, och ytan är så skör. Det kan ibland behövas bara några ord, en låt på radio eller kanske en doft som gör att man är tillbaka just vid tiden då dödsfallet nyligen hade skett.
Ska man då utsätta sig för dessa situationer? Eller undvika dem? För oss är det så att de finns där hur man än gör. Det som ligger under ytan försvinner inte om vi inte pratar om det. Det blir snarare lättare att hantera om det kan beskrivas med ord.
Under dagarna i Kista tillsammans med så många andra föräldrar, där den gemensamma faktorn var att vi mist våra barn, fick mycket komma upp till ytan. Det är konstigt att dagar som dessa på samma gång ger mycket styrka samtidigt som det kostar väldigt mycket kraft. Det är upplevelser som tar mycket tid att smälta.
En första tunn och skör ishinna ligger på ytan idag den 15 oktober.
Jag tycker att ni har en otroligt fin och öppenhjärtig blogg. Är inne och läser lite då och då och önskar med hela mitt hjärta att ni finner er Marcus snart. Ville bara dela med mig av några tankar jag fick från en föreläsning som jag hade för ett tag sedan. Föreläsaren i sig var psykolog och hade tidigare jobbat på onkologavdelningen på Umeå universitetssjukhus. Ett mycket intressant föredrag där han tog upp våra olika sätt att hantera sorgen. En cancersjuk person omdefinierar oftast sin situation för att kunna hantera sin sorg genom att göra den mer ”positiv”. I den bemärkelsen menar att jag man kanske ändrar sitt perspektiv genom att man intalar sig själv att tillexempel -det var nog bättre att det blev jag, än min man. Jag klarar mig bättre. Vi hanterar alla död och sorg olika, men enligt forskning så kan det vara svårare att vara anhörig än att vara den som är sjuk. Det som framgick var att anhöriga har svårare att söka skydd och hopp än vad en sjuk har. Jag tänker att det kan ligga något i det, man blir ju trots allt stående vid sidan. Det är dock ganska otroligt att man som människa ändå tar sig igenom sorgen men om egentligen aldrig riktigt ur den. Jag tror det även ligger mycket i det du säger, att det är viktigt att prata om det även om det ibland inte behövs så mycket ord för att man ska förstå.
Sköt om er
Kramar
Hej Ingrid
Så bra och fint du beskriver om både saknaden och att sorgen finns där hela tiden. När jag läser dina ord så nickar jag hela tiden...ja, så är det. Saknaden gör ibland sej påmind på de minst anade stunder. Ibland gör den så ont så jag tror att jag går sönder.
Jag kan mer och mer känna skillnaden på saknaden och på den kolsvarta sorgen. Båda är svåra och så småningom har vi kanske lärt oss att leva med detta utan sådan smärta, det är vad jag hoppas och tror på iallafall.
En stor kram till er där uppe i (för mej) kalla Norrland.
<3<3 mamma Cine
Tack för era kommentarer som visar på både engagemang och insikter.
Håller med och kan också känna igen mig i tanken på att man kan försöka göra situationen mer positiv än den kanske är. Men jag tror att vi som männiksor strävar efter hjälp och en väg framåt är att försöka vränga fram något positivt. Det fungerar ju dessutom ganska bra stundvis.
Det du beskriver Cine, att se skillnaden mellan saknad och kolsvart sorg, är en känsla som jag kan känna i hela kroppen hur det känns. Stunder av saknad kan vara t ex när jag ger Marcus all min tanketid, det är fina stunder. Den kolsvarta sorgen gör bara ont.
Kram till er!
Ingrid
