Om att skriva på nätet
Många av oss som förlorat barn på 2000-talet skapar minnessidor om våra barn, eller läser andras sidor, och Internet blir en viktig mötesplats. Vi möter en grupp människor där vi kan dela känslor, tankar och där vi kan visa varandra full förståelse.
Under veckan fick vi en intressant artikel från UNT (Uppsala Nya Tidning) som handlade just om minnessidor på nätet. De som själva upplevt en sorg såg de virituella mötesplatserna som både viktiga och givande. Ett komplement till att sörja sina anhöriga på en kyrkogård.
En "olyckskorp" i prästkappa kraxade om att det var en stor fara att man skulle sitta ensam och sörja vid sin skärm. Jag tror inte riktigt det är så och jag tror inte heller denna kvinna hade en egen upplevelse av att förlora ett barn.
Forskaren Elza Dunkels vid Umeå universitet sa under en föreläsning i augusti: "Det värsta som händer när man skriver personliga webbsidor är väl att många läser och många också känner igen sig i det som står skrivet. Skulle det vara farligt?"
Det kan nog löna sig att fundera över skillnaden i att vara personlig eller privat då man publicerar en text, men en sak är jag ganska säker på: Det är inte farligt att dela tankar med andra. Inte heller på nätet.
Strunta i svartkappans kraxande.
Jag "flummar" ofta runt på nätet och läser många bloggar, många om förlorade barn etc. (och mycket annat givetvis.) Det finns olika sätt att "presentera" sin sorg. Och det finns också utomstående blogg-gamar som ex.vis i cancerfall startar "insamlingar". Förvisso får de ihop X antal kronor till Cancerfonden, och det är naturligtvis behjärtansvärt. Men får känslan av att "plocka poäng" på andras bekostnad.
Den mest äkta, berörande blogg jag har läst är er, och om er Marcus.
Där finns bara verklighet. En verklighet som väldigt få av oss vill uppleva.
Och det gör inte saken bättre (eller det kanske är just det den gör..) att av fotografier att döma så var Marcus en helt underbar pojk med en blick (jag har nämnt det tidigare i kommentar) som är så intensiv att den går rakt in i hjärtat.
Ur djupet av mitt hjärta önskar jag er frid och lycka och hoppas att det som hände skall kunna ges en mening. Om inte är vi alla förlorade.
Det är så omtänksamma ord du skriver. Tack!
När det gäller kraxande olyckskorpar så fastnar liksom inte orden längre. Det känns som en svunnen tid att inte inse att Internet är en del av vår verklighet numera. Dock med förnuft.
Det är viktigt att vi "vanliga" människor som värnar om det humana fyller större och större plats ute på nätet. Det är inte så många år sedan många negativa krafter tog alldeles för stor plats.
Det sägs att detta har ändrats nu när fler och fler använder sig av möjligheten att publicera sina tankar. Det är gott.
//Ingrid
