December
Det här är barnens tid, förväntningarnas och familjens högtid. Vi skapar traditioner inom våra familjer som är trygga och ger samhörighet. Vi samlas runt gemensamma minnen.
Vi har mängder av fina minnen i samband med advent och jul i vår familj. Det går ibland riktigt bra att glädjas åt dem. Jag tänker på pepparkakshuset som vi knåpade ihop och som skulle kraschas på Marcus födelsedag den 11 januari. Julgranen som diskuterades huruvida den skulle vara riktig eller av plast. Ett år gav sig Marcus ut i skogen och högg en gran som släpades hem. Han gillade inte plastgranar. Frågan är om markägaren gillar grantjuvar...
Det går aldrig att förvänta sig en jul på samma sätt nu som förr. I en familj där en saknas kan inte alla samlas. Var och en av oss försöker på sitt sätt att ställa om förväntningarna och bidra till en adventstid som kan bli så bra det bara går. Förväntningarna skruvas ner och planeringen räcker bara en liten bit i taget. Jag tänker ofta att den gamla klyschan "Livet går vidare" stämmer mycket dåligt med verkligheten. I en familj med ett förlorat barn blir det ett annorlunda liv, inte en fortsättning på det som var.
Utebelysning i mörk december.
Tänd gärna ett digitalt ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Det är nog lätt att som utomstående att få säga de orden , "att livet går vidare", det blir den tröst man vill ge när ord inte finns där. För man vill nog att det ska bli som "förr" å då blir dessa ord det som kommer en närmast. Hopas att du förstår hur jag menar...det blir ju annorlunda för de drabbade , men trösten för utomstående blir att man önskar att livet går vidare, att kunna leva med en stor sorg är nog väldigt svårt men man vill önska att livet går vidare med sorgen... å finna glädje i det kommande livet man har framför sig. Varma kramar till dig,vännen min.
Carola, jag förstår det du säger på så många sätt och vis. Det är ren omtanke av andra att de önskar att det ska vara som "vanligt" igen. Det finns en önskan om att hjälpa till med det. Jag brukar tänka på min stuggranne som förlorade sin dotter för ca 12 år sedan. Åh vad jag önskade att hon skulle skratta och le som hon gjorde förr. Varje gång hon log och var glad kändes det som en befrielse. För mig. Det gick liksom lättare att andas.
Det finns oerhört mycket glädje i det liv jag lever nu och det som komma skall. Men den längtan som finns efter det liv som fanns då vi hade Marcus hos oss är också där. Den finns där starkt och tydligt jämsides det liv som finns nu. En kombination jag aldrig tidigare trodde fanns.
Kramar!!
Önskar att jag kunde ge dig en kram i verkliga livet Ingrid men det får bli en här istället <3
Tänker på er extra mycket nu i juletid. Många varma kramar Elin
Kramen känns alldeles riktig!!
