Tankar från en författarafton
Han menar att så länge människor som lever minns oss är minnena en del av deras liv och verklighet. Sedan kanske vi går in i livets ständigt pågående kretslopp, där ingenting någonsin går förlorat, skriver Gustafsson och fortsätter:
"Inte en enda kolatom eller vattenmolekyl från vår kropp. Inte en enda tanke vi tänkt eller känsla vi erfarit. Allt tas till vara, allt blir kvar. Kropp själ och ande. Till slut som stjärnstoft igen. Besjälat."
Kanske är det så, men nu finns vi och vi minns.
Läs om Lars H Gustafssons bok på den här länken.
Tänd gärna ett ljus igen i vår ljusgrupp! Klicka på Tänd ett ljus
Det här är en luring att tycka till om. Jag som inte har den mängd bilder av min anhörig, kan känna viss avundsjuka på er som förlorat en person i den digitala tidsåldern. Förstår du hur jag tänker?
Minnena i mitt huvud bleknar fortare och fortare. Jag får fixera minnesbilder kring fotografier som finns, men det är skittungt (på ren svenska) att hålla just den delen av den dödes minne vid liv.
Det där med minnesöverföring genom genefrationer hoppas jag vi kan utveckla i framtiden. Tror helt ärligt att alla, även de som intye förlorat någon anhörig i förtid, reflekterat över hur minnet av dem som personer kommer att leva kvar.
Filosofiskt babbel från undertecknad.
Kram till er alla!
Det är verkligen en abstrakt tanke att bearbeta i sitt huvud. Lars H Gustafsson hade tänkt en hel del på detta och kommit fram till att det är en mänsklig rättighet att till sist bli glömd. Han tyckte synd om gamla kungligheter som omgärdas av både sanna och osanna sägner och glöms bort som den person de egentligen var. De skulle troligen vilja bli glömda de med, trodde han.
Ibland blir en del tankar för stora för huvudet...
Kram!!
